-Vi vet mer om Iowa och New Hampshire än våra grannländer, konstaterade Louise Epstein och Thomas Nordegren i sitt P1-program måndag 1 februari, då det äntligen var dags för nomineringsmötena i Iowa.
-Vi har kommenterat Donald Tramp varje vecka sedan i höstas. Är det slö journalistik, frågade sig Louise Epstein och ville i stället ha bättre EU-bevakning i public service.
Hon har naturligtvis rätt. Politik och val i USA är överbevakade i svenska medier.
Så har det alltid varit, åtminstone om alltid definieras som tiden från sent 1950-tal då jag själv började följa nyheterna.
När jag i oktober 1974 anställdes som ledarskribent på Dagens Nyheter ingick två studieår i USA och en del skrivande om USA därefter i mina meriter. Snart fick jag börja skriva om mellanårsval till kongressen, primärval och partikonvent. (Slutspurterna och valutgångarna i november tog dock utrikesredaktören hand om enligt en fullt rimlig hierarkisk ordning.) Det var roligt och lärorikt och ofta uppskattat i läsekretsen. Men visst har det blivit för mycket genom åren. Och visst är de kandidaterna många och sedan länge glömda, som jag skrivit alldeles för mycket om, både sådana jag gillat och ogillat.
Thomas Nordegren, själv gammal USA-korrespondent, kände sig föranlåten att dra motargumenten, varför det är rimligt med en stor USA-bevakning. Också han har rätt.
USA är den dominerande supermakten – politiskt, ekonomiskt, vetenskapligt och kulturellt. Med dryga miljonen utvandrare till Amerika har fortfarande proportionellt fler svenskar band med USA än några andra, irländare undantagna.
Och när den globala amerikanska dominansen förenas med den svenska trendkänsligheten inför nyheter från omvärlden blir vi USA-präglade. Det ser till och med nyanlända flyktingar från Mellanöstern. Senast häromdagen hörde jag det av en nyvunnen vän från Syrien.
Härtill är svenskar fortfarande, trots allt och det kanske inte håller så mycket längre än, intresserade av politik. Där skiljer vi oss från amerikaner. Jag vågar tro att alla de svenskar som engageras av vad som händer i USA på de mest skilda områden, samtidigt över lag vet mer om amerikansk politik än merparten amerikaner. Svenska mäklare, designers eller musiker i Williamsburg följer nog ofta kampen om Vita huset närmare än sina grannar.
Det finns inte heller någon nämnvärd skillnad mellan vänster och höger i det svenska USA-intresset. När Göran Greider och Sara Skyttedal skulle diskutera valutgången i Iowa i SVT:s Aktuellt (för övrigt ett utmärkt exempel på överbevakning som vi gärna hade kunnat vara utan), var det inte i intresse och engagemang för USA som de skilde sig åt.
Det hävdas ibland att det finns ett reflektivt USA-hat hos vänstern i Sverige, nu senast i NATO-frågan. Är det så, och jag är alls inte säker, förenas det med både intresse, kunskap och närhet. Ett skäl till att kritiken mot Vietnamkriget och USA:s stöd till militärdiktaturer i Latinamerika blev så stark just i Sverige var att politiken och krigföringen stämde så illa med vår tidigare kanske väl idealiserade efterkrigsbild av USA. Därvidlag var den svenska krigskritiken mycket lik den amerikanska.
Men även om den svenska överbevakningen av politik i USA har sin långa historia, finns många förklaringar till varför det blir som det blir i år, också i journalistikens egen utveckling och medielogiken.
Av rädsla för att inte hinna med i den direkta nyhetsbevakningen försöker traditionella nyhetsmedier kompensera detta med att erbjuda bakgrund, sammanhang och kommentarer till nyhetsskeendet. När man inte kan bli först i händelserapporteringen vill man i stället bli bäst i förhandsbevakningen.
Problemet med detta är att vi ofta hinner att tröttna på något innan det hänt. I förhandsbevakningen dras medierna också till det mer spektakulära och udda. När det inte riktigt går som förutsagt i bevakningen, får man som vi nu sett skylla på att Iowa inte alls är representativt.
Förhandsfixeringen blir än mer besvärlig när de traditionella nyhetsmedierna numera – likt förr kvällstidningarna – gör mycket tydliga och stora val och prioriteringar i vad de publicerar. Också detta som en konsekvens av att nyhetsrapporteringen i stort kommer fram på så många andra vägar. Det tidningarna bestämmer att skildra ska uppmärksammas stort. Huvudnyheten ska helt dominera förstasidan i tabloidformat och sedan bredas ut över ett antal sidor. Ska USA alltså, som tidigare, överbevakas, blir det automatiskt ännu större nu.
Berättande är den samtida journalistikens huvudtrend. Det som prioriteras, ska berättas. Berättelser tar plats och kräver mycket arbete. Därför detta utbud av flera reportrar utsända från samma redaktion. Det är dessa dagar inte så lätt att tro på larmrapporterna om att kvaliteten på nyhetsjournalistiken är hotad av de traditionella nyhetsmediernas pressade ekonomiska marginaler.
Att amerikanska val handlar om personer och inte partilistor har alltid gjort dem mer spännande att bevaka. I den så individcentrerade samtiden i allmänhet, och USA i synnerhet, förstärks journalistikens och medialiseringens personfixering. Det blir helt logiskt att också den högsta politiska nivån öppnas för icke-politiker som tar sig fram vid sidan om de etablerade politiska strukturerna. Barack Obama hade visserligen en kort karriär som vald politiker bakom sig men var ändå med sin mycket speciella bakgrund en på många sätt helt osannolik presidentkandidat och president. Att det lyckades för Obama har säkert varit en inspiration för Donald Trump – sedan må herrarna vara varandras fullständiga motsatser i övrigt.
Det är slutligen också något sakpolitiskt nytt med årets val i USA. Vi hör mycket om att föraktet för partipolitik och den centrala förvaltningen är djupare än någonsin. Populismen och misstron mot Washington är annars ett gamalt tema i amerikanska valrörelser. Det är värt att påminna om att särskilt demokratiska valvinnare brukar vara outsiders – som Carter, Clinton och Obama.
Det skrämmande nya den här gången är däremot att utvecklingen i USA och Europa verkar gå åt samma felaktiga håll. I Europa växer högerextremismen och hotas demokratiska rättigheter i både i väster och öster, nu senast i Polen som vi velat tro skulle vara en demokratisk stöttepelare i det postkommunistiska Europa. (Att återupptäcka faran med Kaczynski i Polen, tog längre tid för svenska medier än att nagelfara Donald Trump, måste vi nog tillstå.)
USA verkar bli oroande mer likt detta demokratiskt osäkra och uppgivna Europa. USA:s ställning som ensam supermakt börjar så sakta utmanas, reellt från Kina och åtminstone upplevt från terrorism och radikal islamism. Det av historien självklara invandringslandet som värnar religionsfrihet räds nu flyktingar och arbetssökande främlingar. Det byggs murar och staket vid gränsen i söder. Den nästan lika självklara framtidstron och hoppet i den amerikanska drömmen verkar i folkdjupen trängas undan av rädsla och fruktan. Medelklassen känner att den kommit i kläm.
Det obehagliga med Donald Trumps budskap och popularitet – alldeles oavsett hur länge den står sig – är därför att han i all sin nyrika vulgaritet och människoföraktande bullrighet faktiskt inte är så amerikansk. Han liknar mer en maktfullkomlig Berlusconi eller Putin.
Det är i detta läge kanske viktigare än på mycket länge vem som blir USA:s president. Vi får hoppas att förhandsöverbevakningen hittills inte leder till att medier och läsare/lyssnare/tittare hinner tröttna till dess det verkligen gäller.
PS Följ hursomhelst alltid http://www.amerikaanalys.se för att få bästa kunskap, perspektiv och sammanhang om USA- valet på svenska.
Mellbourn Analys 