Arkiv för kategorin Internationell politik

Ukrainas seger behöver eldupphör

En både bister och bekymrad betraktelse om kriget i Ukraina i midsommartid. Skriven för publicering i nätmagasinet Mänsklig säkerhet, https://manskligsakerhet.se/2022/06/27/ukrainas-seger-behover-eldupphor/

Ukraina måste vinna kriget. Det måste bli eldupphör och slut på kriget.
Båda ståndpunkterna är rimliga. Men i stället ställs de mot varandra och förs polemiskt fram som något slags mätare på graden av solidaritet med Ukraina. Det är både olyckligt och i längden farligt.

Det ryska angreppskriget har inneburit många överraskningar

Trots de underrättelser som tidigt fanns om att Ryssland förberedde ett fullskaligt angrepp mot Ukraina, blev det ändå en överraskning 24 februari, att krig faktiskt inte bara var ett hot utan blev verklighet. Sedan blev det snart en överraskning att detta så länge förberedda angrepp ändå var så ogenomtänkt och i all sin brutalitet drivs så oskickligt. Ukraina har överraskat både de ryska angriparna och sina vänner i väst med att stå emot aggressionen och till och med ta tillbaka först förlorat territorium. Landets president Volodomyr Zelenskyj har överraskat med att vara en värdig, djärv, initiativrik och samlande ledare för sitt land i krig. 

Överraskande har också varit viljan att bistå genom sanktioner och direkt vapenhjälp från omvärlden och sammanhållningen i EU och Nato om detta (även om uppslutningen inte alltid varit så fullständig och långtgående som Ukrainas ledare önskat). Överraskande är dessutom att Ukraina nu får status som kandidatland till EU.

Lika överraskande har alliansfria Finland och Sverige ansökt om medlemskap i Nato till följd av det ryska angreppet.

Ryssland är en förlorare

Att det samlat skulle bli så här är rimligen en stor och obehaglig överraskning för Ryssland och president Vladimir Putin. Efter fyra månaders angreppskrig är Ryssland militärt, moraliskt, psykologiskt och politiskt en förlorare. Och det med rätta.

Med de ryska misslyckandena och Ukrainas beundransvärda kamp skulle det naturligtvis vara orättvist och motbjudande om kriget upphörde på annat sätt än med Ukrainas seger. Insatserna för detta höjs med en upptrappning i retorik och krav på leveranser av mer avancerade vapen från omvärlden. Ingen syns intresserad av förhandlingar. Trosvissa utfästelser utfärdas om att en seger för Ukraina är nödvändig för att trygga en säkerhetsordning för frihet och fred i Europa i framtiden.

Rysslands brutala krigföring tjänar på långvarig konflikt

Utifrån maktens och styrkans logik skulle det ändå vara ytterligare en överraskning om Ukraina verkligen skulle kunna vinna en fullständig militär seger. Just nu förefaller det ryska angreppet ha fastnat i ett ställnings -och utnötningskrig med skrämmande stora förluster av soldater, också för försvararna i Ukraina.  Det kan vara ett läge som i längden skulle var mer gynnsamt för de ryska angriparna än Ukraina. Ryssland har en tradition från krigen i Tjetjenien och södra Kaukasus av massiv brutal krigföring med syfte att snarare bibehålla och förlänga konflikter som frusna än att få dem avslutade och lösta. 

Det finns anledning att varna för övermod och käck trosvisshet. Efter heroiska uppoffringar och segerlöften finns i längden en risk för en de ouppfyllda förväntningarnas besvikelse i Ukraina.  Här kan till och med en ytterligare besvärande överraskning hota, där Ryssland på ett visserligen absurt men skrämmande sätt skulle kunna underblåsa kritiska opinioner.  Inför ett låst krig med plågsamma förluster i döda och skadade, massiv förstörelse av infrastruktur och likafullt 20 procent av Ukrainas territorium ockuperat, kan en folklig misstro börja spira:

  • Var det värt allt detta utan säkrad frihet och trygghet för oss själva?
  •  Har vi mest blivit redskap för västs strävan att långsiktigt försvaga Rysslands militära kraft och maktambitioner?

Här är väst också sårbart.  Mitt i stödet och segerretoriken har USA och de övriga västländerna hela tiden varit tydliga med att de inte kommer att ingripa direkt i kriget med egen trupp. De vill – på goda grunder, det måste erkännas – inte riskera ett storkrig med Ryssland genom motangrepp på ryskt territorium. 

Känsliga begränsningar i stödet från väst

Ukraina omfattas inte av några utfästelser om kollektivt försvar enligt NATO-stadgans artikel 5. Att nu välkomna Ukraina som medlem i NATO är inte aktuellt. Kontrasten mot villigheten (med undantag för vad som sägs från Turkiet) att omedelbart ta in Finland och Sverige är slående.

 Omvärlden står upp för Ukrainas suveränitet som nation. Men hur cyniskt det än låter, ser väst i praktiken fortfarande Ukraina som en del av en ryskdominerad  sfär av intressen och beroenden.

Ukraina har faktiskt vunnit kriget efter det som hänt under fyra månader. Det viktiga nu är att snabbt få slut på det fruktansvärda dödandet och med diplomatiska ansträngningar åstadkomma  ett någorlunda välordnat eldupphör, som sedan kan lägga grunden för en hållbar fred. Bara så kan Ukraina förbli segrare i kriget och gå vidare i frihet.

ANDERS MELLBOURN

  

Lämna en kommentar

Putins krig

Tre veckor med Rysslands krig i Ukraina och tre kommentarer i Sändaren. Länkar här:

25 februari https://www.sandaren.se/ledare/darfor-vill-putin-forstora-sitt-broderfolk

11 mars https://www.sandaren.se/ledare/finns-ingen-ursakt-putins-revanschism

17 mars https://www.sandaren.se/ledare/att-avsluta-ett-anfallskrig

Lämna en kommentar

Sverige, OSSE och Ukraina

Just innan Rysslands storinvasionen av Ukraina inleddes, publicerade Lars-Erik Lundin och jag en sammanfattning av det svensk ordförandeskapet i OSSE 2021 och den aktuella utvecklingen kring Ukraina i perspektiv av OSSE och den europeiska sakerhetsordningen for natmagasinet Mansklig sakerhet.

Lämna en kommentar

En president i rätt tid

Några korta tankar om Joseph Biden installationsdagen 20 januari 2021; på papper i Sändaren nr 3, 2021

Det var just den här gången som Joseph Biden kunde väljas till USA:s president. Det är just nu som en omskakad amerikansk offentlighet efterfrågar en ledare av hans typ.

Det är ett halvsekel sedan han blev rekordung senator i Washington. Nu är han en rekordgammal, 78 år, ny president. Han har försökt nå det ovala rummet i Vita huset fler gånger förr men inte lyckats och kan framstå som en föredetting.

Men till slut öppnades ett möjlighetens fönster för Biden. Hade det inte varit för covidpandemin hade han knappast blivit vald. Donad Trump kunde för sina anhängare  peka på bedrifter i sak. Men med coronan bleknade de ekonomiska framgångssiffrorna och allvaret i en dödlig pandemi var inget Trump kunde ta till sig. Med pandemibekämpningens krav på social distansering försvann både en utdragen primärvalssäsong och en slutspurt med massmöten och eldiga tal och debatter. För att ändå kunna genomföra valet utvidgades möjligheter till post- och förhandsröstning och valdeltagandet steg kraftigt.

Då blev Biden bästa val. Ett traditionellt valår hade han kanske inte ens blivit nominerad av sitt parti. Och utan Donald Trumps alltmer lögnaktiga och skrämmande kampanj mot valresultatet och den konstitutionella ordningen – med dess våldsamma och sanslösa kulmen med stormningen av  kongressen på trettondagen – hade inte en pragmatisk och kompromisserfaren mittenpolitiker fått de möjligheter att hävda sin politik som eftertankens och omprövningens bleka minut erbjuder. 

För efter år (också före Trump) av politisk agitation om att göra slut på etablissemanget och dess politik i Washington kommer nu detta förkättrade etablissemang tillbaka med fulla segel.  Joe Biden har förvisso i större utsträckning än någon tidigare statschef med sig en vicepresident och ministrar från befolkningsgrupper som tidigare hållits borta från makten. Men hans nya ledning har framför allt en sällan sedd politisk och administrativ erfarenhet och sakkunskap: En tidigare riksbankschef blir finansminister, en politiskt obunden toppdomare justitieminister, en pensionerad general försvarsminister, luttrade säkerhetspolitiska ”insiders” utrikesminister, CIA-chef, biståndschef o s v.

Detta djupt misstrodda liberala etablissemang måste nu snabbt visa på resultat. Coronasmittan och dödstalen måste ned. Ekonomin ska komma i ordning under fortsatt pandemi. Arbetslösa som tappat hoppet måste få nya jobb i ny miljövänlig industri och förnyad infrastruktur. Obamas sjukförsäkringssystem måste förbättras. Internationella samarbeten och åtaganden återställas.

Lyckas etablissemanget inte leverera den här gången, så finns missnöjet kvar att mobilisera – inte bara bland Trumps aggressiva kärntrupper utan också hos de nya vänsterdemokrater som fått ganska undanskymd plats i den nya administrationen.

En hoppfullare ton och en ny värdighet i politiken måste komma fram med en gång redan mitt i det massiva säkerhetspådraget vid installationen. Ett tilltal av medmänsklighet och respekt i stället för förakt och förtal. Sanning i stället för lögn. Måttfullhet i stället för självupptaget skryt. Förväntningarna är stora på de allra första presidentorden från en litet hes gammelmansröst med munskydd.  
     

Lämna en kommentar

Betydelsen av OSSE

Om OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, där Sverige är ordförande under 2021, fick jag tillfälle att tala med Equmeniakyrkans ledare Lasse Svensson under hans digitala veckokyrkkaffe 14 januari. Under andra halvan av halvtimmen handlar det om OSSE. Länk här:
https://www.facebook.com/Equmeniakyrkan/videos/153046126592020/

Lämna en kommentar

Slutet för Trump

Mina reflektioner efter Trettondagskatastrofen/kuppen i USA för Sändaren nr1/2 2021. Publiceras enbart på papper varför jag också lagt in texten här:

Trettondagen blev Donald Trumps harmageddon.
Inte hade han väl ändå tänkt sig att de sista dagarna vid presidentmakten stå som uppviglare till våldsamt upplopp och stormning av nationens folkrepresentation, till hot mot folkvalda och förstörelse av demokratins arbetsrum och till tumult där fem människor förlorade livet. Hade han verkligen föreställt sig att bli berövad sitt älskade twitterkonto och att en möjlig ny riksrättsprocess innan han lämnar Vita huset skulle bli högsta ärende på den politiska dagordningen?
Den rimligaste tolkningen av vad som sker är att Donald Trump till slut tappat kontrollen, att hans fleråriga lek med elden spårade ur. Kanske var han så förblindad av sina egna lögner och fabricerade alternativa sanningar att han in i det sista inte kunnat fatta att valet verkligen var förlorat och att detta faktum inte gick att rucka på. När också hans mest lojala närstående i maktens centrum, vicepresidenten och den republikanske majoritetsledaren, till slut, förvisso alltför sent, sade ifrån att  det var dags att ge upp och gå vidare, brast det och han lät en förtrupp av våldsamma och besynnerliga men alltför bekanta högerextremister löpa amok i Kapitolium.
Med Trumps medansvar för Trettondagskatastrofen borde det nu kunna bli slut på Trumps skrämmande starka grepp om det republikanska partiet och hans fortsatta utsikter i amerikansk politik. Etablissemangets republikaner har fått avregleringar, sänkta skatter och höjd sysselsättning åtminstone före pandemiutbrottet. Evangelikala högerkristna har fått konservativa domarutnämningar och ytterligare uppbackning av Israel i Mellanöstern. Trump har levererat färdigt i sak. Kvar står hans vulgaritet och hänsynslöshet. Att tillhöra hans krets är inte längre en tillgång utan en belastning. 
Det blev tydligt redan i novembervalen. Republikanerna fick anmärkningsvärt goda resultat i kongress- och delstatsvalen samtidigt som Donald Trump förlorade. Ändå fick förloraren med sig häpnadsväckande många partikolleger i sin kamp mot valutgången, Och ännu under trettondagsnatten efter det att kongressbyggnaden röjts på våldsverkare kunde vi bevittna hur en handfull senatorer och mer än hälften av de republikanska ledamöterna av representanthuset fortsatte att ifrågasätta det redovisade och registrerade valresultatet i omröstningarna.
 Men kanske var det inte något som gick fel för Trump trettondagen. Kanske finns en ohygglig logik också i Trumps harmageddon. Att Donald Trump är en extrem narcissist har vi förstått. Att han håller sitt grepp om människor genom att skapa sina egna sanningar och skrämmas, med förakt och förtal har vi sett.  Att han aldrig erkänner sig besegrad har vi också hört.
När insikten om att loppet är kört ändå till slut når en sådan person ligger dragningen till undergången och att dra med sig omgivningen i fallet nära. De lagliga metoderna var uttömda. Försöken att (alltför vänligt uttryckt) tänja på dem gick till slut inte heller. Och när Trump velat göra Amerika stort igen har han inte uttryckt någon större respekt för rådande system. Hela ordningen måste krossas och träsket i Washington tömmas.
Det demokratiska systemet visade sig nu ändå bestå provet, säger många lättade kommentatorer. Vi får väl se. Hursomhelst håller Donald Trump fortsatt allt ljus på sig. Kanske det till och med lyckas över installationen av efterträdaren, så att hans tomma stol då drar uppmärksamheten från den nye presidenten och vad denne har att säga.
ANDERS MELLBOURN       

Lämna en kommentar

Stor personlig förlust för Trump men skakig seger för Biden

Två återfall som USA-kommentator i Sändaren, dels från tidig onsdag morgon 4 november, dels när bilden klarnat en vecka senare.

https://www.sandaren.se/ledare/stor-forlust-men-skakig-seger-i-usa

https://www.sandaren.se/ledare/anders-mellbourn-forsummat-ogonblick-trump

Lämna en kommentar

Rädda den europeiska säkerhetsordningen

Dem europeiska säkerhetsordning som vi återkommande bekänner oss till och som vi allt oftare ser undergrävas har OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, som sin formella ram. Nästa år ska Sverige ta över det roterande ordförandeskapet. Men sedan mitten av juli är OSSE lamslaget och ledningen har tvingats avgå.
Om detta har jag bekymrat skrivit tillsammans med Anders Bjurner på Dagens Arena:

Rädda den europeiska säkerhetsordningen

 

 

 

Lämna en kommentar

Det inbäddade Västtyskland

Under våren 2020 håller jag i en föreläsningsserie om Tyskland som enad nationalstat i 150 år hos Senioruniversitetet i Stockholm. Själv har jag tagit hand om den västtyska perioden, 1945-1989. Mina punkter för framställningen blev så fylliga att de nästan utgör en artikel. Bifogas här som pdf Det inbäddade Västtyskland AM 20200213

Lämna en kommentar

Annorlunda Norden

Några reflektioner om politiken i Norden efter valet i Danmark och den finländska regeringsbildningen. Danmark går nu emot huvudtrenderna i Europa och har ordentlig vänstermajoriet i väljarkår och parlament. Högerpopulismen har kraftigt gått tillbaka men socialdemokraterna har övertagit dess invandringspolitik.
I Finland är socialdemokraterna tillbaka vid regeringsmakten i en klassisk finländskt brokig fempartikoalition.

Annorlunda nordisk politik dNoridks val Sändaren nr 24 2019

 

Lämna en kommentar