Två annorlunda NATO-böcker rekommenderar jag i en anmälan i Sändaren.
Diplomaten Ulla Gumundson har skrivit den givna läroboken för de närmaste åren i lugnt och problemmedvetet tonläge. Förre folkpartiriksdagsmannen Hans Lindblad ger ut en ibland vilt slungande pamflett för NATO som samtidigt uppfriskande skiljer ut sig från den vanliga NATO-argumentationen.

https://www.sandaren.se/kultur-teologi/vardefull-nato-kunskap-i-tva-bocker-med-skilda-temperament

Ukraina ha redan segrat i försvaret mot det ryska anfallskriget, skriver jag i en krönika för Sändaren på årsdagen av det fullskaliga ryska ockupationsförsöket.

https://www.sandaren.se/nyhet/ett-ar-med-putins-krig

Bästa läsning under 2022 var nog Leas Ypis fantastiska memoar om sin uppväxt i Albanien under 1980- och 1990-talen mitt i både den gamla stalinistiska diktaturen och frigörelseårens sammanbrott därefter.
Min entusiastiska anmälan i Sändaren nr 3, 2023, finns här: https://mellbournanalys.files.wordpress.com/2023/01/recension-fri-sandaren-jan-2023-2.pdf

Med Rysslands pågående angreppskrig mot Ukraina är den europeiska säkerhetsordningen och förutsättningarna för OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, upprivna. Här mina tankar för nätmagasinet Mänsklig säkerhet efter ett möte om mänskliga rättigheter inom OSSE-ramen som ändå nyligen kunnat hållas i Warszawa.

En både bister och bekymrad betraktelse om kriget i Ukraina i midsommartid. Skriven för publicering i nätmagasinet Mänsklig säkerhet, https://manskligsakerhet.se/2022/06/27/ukrainas-seger-behover-eldupphor/

Ukraina måste vinna kriget. Det måste bli eldupphör och slut på kriget.
Båda ståndpunkterna är rimliga. Men i stället ställs de mot varandra och förs polemiskt fram som något slags mätare på graden av solidaritet med Ukraina. Det är både olyckligt och i längden farligt.

Det ryska angreppskriget har inneburit många överraskningar

Trots de underrättelser som tidigt fanns om att Ryssland förberedde ett fullskaligt angrepp mot Ukraina, blev det ändå en överraskning 24 februari, att krig faktiskt inte bara var ett hot utan blev verklighet. Sedan blev det snart en överraskning att detta så länge förberedda angrepp ändå var så ogenomtänkt och i all sin brutalitet drivs så oskickligt. Ukraina har överraskat både de ryska angriparna och sina vänner i väst med att stå emot aggressionen och till och med ta tillbaka först förlorat territorium. Landets president Volodomyr Zelenskyj har överraskat med att vara en värdig, djärv, initiativrik och samlande ledare för sitt land i krig. 

Överraskande har också varit viljan att bistå genom sanktioner och direkt vapenhjälp från omvärlden och sammanhållningen i EU och Nato om detta (även om uppslutningen inte alltid varit så fullständig och långtgående som Ukrainas ledare önskat). Överraskande är dessutom att Ukraina nu får status som kandidatland till EU.

Lika överraskande har alliansfria Finland och Sverige ansökt om medlemskap i Nato till följd av det ryska angreppet.

Ryssland är en förlorare

Att det samlat skulle bli så här är rimligen en stor och obehaglig överraskning för Ryssland och president Vladimir Putin. Efter fyra månaders angreppskrig är Ryssland militärt, moraliskt, psykologiskt och politiskt en förlorare. Och det med rätta.

Med de ryska misslyckandena och Ukrainas beundransvärda kamp skulle det naturligtvis vara orättvist och motbjudande om kriget upphörde på annat sätt än med Ukrainas seger. Insatserna för detta höjs med en upptrappning i retorik och krav på leveranser av mer avancerade vapen från omvärlden. Ingen syns intresserad av förhandlingar. Trosvissa utfästelser utfärdas om att en seger för Ukraina är nödvändig för att trygga en säkerhetsordning för frihet och fred i Europa i framtiden.

Rysslands brutala krigföring tjänar på långvarig konflikt

Utifrån maktens och styrkans logik skulle det ändå vara ytterligare en överraskning om Ukraina verkligen skulle kunna vinna en fullständig militär seger. Just nu förefaller det ryska angreppet ha fastnat i ett ställnings -och utnötningskrig med skrämmande stora förluster av soldater, också för försvararna i Ukraina.  Det kan vara ett läge som i längden skulle var mer gynnsamt för de ryska angriparna än Ukraina. Ryssland har en tradition från krigen i Tjetjenien och södra Kaukasus av massiv brutal krigföring med syfte att snarare bibehålla och förlänga konflikter som frusna än att få dem avslutade och lösta. 

Det finns anledning att varna för övermod och käck trosvisshet. Efter heroiska uppoffringar och segerlöften finns i längden en risk för en de ouppfyllda förväntningarnas besvikelse i Ukraina.  Här kan till och med en ytterligare besvärande överraskning hota, där Ryssland på ett visserligen absurt men skrämmande sätt skulle kunna underblåsa kritiska opinioner.  Inför ett låst krig med plågsamma förluster i döda och skadade, massiv förstörelse av infrastruktur och likafullt 20 procent av Ukrainas territorium ockuperat, kan en folklig misstro börja spira:

• Var det värt allt detta utan säkrad frihet och trygghet för oss själva?
•  Har vi mest blivit redskap för västs strävan att långsiktigt försvaga Rysslands militära kraft och maktambitioner?

Här är väst också sårbart.  Mitt i stödet och segerretoriken har USA och de övriga västländerna hela tiden varit tydliga med att de inte kommer att ingripa direkt i kriget med egen trupp. De vill – på goda grunder, det måste erkännas – inte riskera ett storkrig med Ryssland genom motangrepp på ryskt territorium. 

Känsliga begränsningar i stödet från väst

Ukraina omfattas inte av några utfästelser om kollektivt försvar enligt NATO-stadgans artikel 5. Att nu välkomna Ukraina som medlem i NATO är inte aktuellt. Kontrasten mot villigheten (med undantag för vad som sägs från Turkiet) att omedelbart ta in Finland och Sverige är slående.

 Omvärlden står upp för Ukrainas suveränitet som nation. Men hur cyniskt det än låter, ser väst i praktiken fortfarande Ukraina som en del av en ryskdominerad  sfär av intressen och beroenden.

Ukraina har faktiskt vunnit kriget efter det som hänt under fyra månader. Det viktiga nu är att snabbt få slut på det fruktansvärda dödandet och med diplomatiska ansträngningar åstadkomma  ett någorlunda välordnat eldupphör, som sedan kan lägga grunden för en hållbar fred. Bara så kan Ukraina förbli segrare i kriget och gå vidare i frihet.

ANDERS MELLBOURN

Tre veckor med Rysslands krig i Ukraina och tre kommentarer i Sändaren. Länkar här:

25 februari https://www.sandaren.se/ledare/darfor-vill-putin-forstora-sitt-broderfolk

11 mars https://www.sandaren.se/ledare/finns-ingen-ursakt-putins-revanschism

17 mars https://www.sandaren.se/ledare/att-avsluta-ett-anfallskrig

Några korta tankar om Joseph Biden installationsdagen 20 januari 2021; på papper i Sändaren nr 3, 2021

Det var just den här gången som Joseph Biden kunde väljas till USA:s president. Det är just nu som en omskakad amerikansk offentlighet efterfrågar en ledare av hans typ.

Det är ett halvsekel sedan han blev rekordung senator i Washington. Nu är han en rekordgammal, 78 år, ny president. Han har försökt nå det ovala rummet i Vita huset fler gånger förr men inte lyckats och kan framstå som en föredetting.

Men till slut öppnades ett möjlighetens fönster för Biden. Hade det inte varit för covidpandemin hade han knappast blivit vald. Donad Trump kunde för sina anhängare  peka på bedrifter i sak. Men med coronan bleknade de ekonomiska framgångssiffrorna och allvaret i en dödlig pandemi var inget Trump kunde ta till sig. Med pandemibekämpningens krav på social distansering försvann både en utdragen primärvalssäsong och en slutspurt med massmöten och eldiga tal och debatter. För att ändå kunna genomföra valet utvidgades möjligheter till post- och förhandsröstning och valdeltagandet steg kraftigt.

Då blev Biden bästa val. Ett traditionellt valår hade han kanske inte ens blivit nominerad av sitt parti. Och utan Donald Trumps alltmer lögnaktiga och skrämmande kampanj mot valresultatet och den konstitutionella ordningen – med dess våldsamma och sanslösa kulmen med stormningen av  kongressen på trettondagen – hade inte en pragmatisk och kompromisserfaren mittenpolitiker fått de möjligheter att hävda sin politik som eftertankens och omprövningens bleka minut erbjuder. 

För efter år (också före Trump) av politisk agitation om att göra slut på etablissemanget och dess politik i Washington kommer nu detta förkättrade etablissemang tillbaka med fulla segel.  Joe Biden har förvisso i större utsträckning än någon tidigare statschef med sig en vicepresident och ministrar från befolkningsgrupper som tidigare hållits borta från makten. Men hans nya ledning har framför allt en sällan sedd politisk och administrativ erfarenhet och sakkunskap: En tidigare riksbankschef blir finansminister, en politiskt obunden toppdomare justitieminister, en pensionerad general försvarsminister, luttrade säkerhetspolitiska ”insiders” utrikesminister, CIA-chef, biståndschef o s v.

Detta djupt misstrodda liberala etablissemang måste nu snabbt visa på resultat. Coronasmittan och dödstalen måste ned. Ekonomin ska komma i ordning under fortsatt pandemi. Arbetslösa som tappat hoppet måste få nya jobb i ny miljövänlig industri och förnyad infrastruktur. Obamas sjukförsäkringssystem måste förbättras. Internationella samarbeten och åtaganden återställas.

Lyckas etablissemanget inte leverera den här gången, så finns missnöjet kvar att mobilisera – inte bara bland Trumps aggressiva kärntrupper utan också hos de nya vänsterdemokrater som fått ganska undanskymd plats i den nya administrationen.

En hoppfullare ton och en ny värdighet i politiken måste komma fram med en gång redan mitt i det massiva säkerhetspådraget vid installationen. Ett tilltal av medmänsklighet och respekt i stället för förakt och förtal. Sanning i stället för lögn. Måttfullhet i stället för självupptaget skryt. Förväntningarna är stora på de allra första presidentorden från en litet hes gammelmansröst med munskydd.