Arkiv för kategorin Svensk politik

Sverigedemokraternas storseger överskuggar allt

På ett sätt har ingenting hänt i riksdagsvalet. På ett annat har allt hänt.

 En nettoförskjutning på 1-2 mandat av 349 mellan två väljarblock ligger inom felmarginalen om det vore en opinionsundersökning. Så litet efter en valperiod av pandemi, fruktansvärt krig i Ukraina med svensk medlemsansökan till Nato som följd, klimatkris, inflationsvåg med stundande lågkonjunktur, skenande energipriser och dödsskjutningar i bostadskvarter.  Och efter en valrörelse med högt, ofta aggressivt tonläge, och domedagsbedömningar av läget i landet. (Att höra particheferna enligt gängse valvakeliturgi tacka sina trupper för de fantastiska valrörelser de gjort var i år särskilt plågsamt.)

Mycket ansvar fanns att utkräva. Överraskande då är att den gånga valperiodens två regeringspartier, socialdemokraterna framför allt men också miljöpartiet, faktiskt gick framåt i valet, medan den gamla högeralliansens alla gick tillbaka. Ändå blir det sannolikt maktskifte när alla röster kommer att vara räknade. Ännu ett segerval för Sverigedemokraterna överskuggar de övriga väljarrörelserna. Sverige första kvinnliga statsminister som efter mindre än ett år vid makten tycktes ha vunnit självklar personlig auktoritet tvingas flytta ut från Rosenbad för att ersättas av ledaren för moderaterna som går tillbaka tredje valet i rad.

En ironi med den valutgång vi sannolikt får är ju att den stora segraren inte ska få ingå i regeringen utan vara huvudstödparti åt en tvåpartikoalition som i bästa fall kommer att ha en fjärdedel av väljarkåren bakom sig, bara några procent fler än Sverigedemokraternas ensamma femtedel.  Likt den danska förebilden Dansk Folkeparti under dess storhetstid kan nog Sverigedemokraterna vinna  vissa taktiska fördelar på att avstå från regeringsbordets taburetter. Men det kommer att ha sina komplikationer.

Att ett högernationalistiskt parti nu har vunnit över 20 procent av rösterna i ett svenskt val är i grunden häpnadsväckande. Det går förvisso att finna en rad förklaringar.  Att Sverige, den resultatinriktade rationella politiska kompromisskulturens hemland i så många väljares ögon slutat fungera är likafullt skakande.  Att detta Sverige nu i en eller annan form kommer att ha ett av Europas starkaste högerpopulistiska partier vid makten, är svårt att ta till sig. Anmärkningsvärt härtill är förstås att regeringssamarbetet kommer att ske med två partier med rötter i kristen humanism och internationell solidaritet och tydligt till pris av röstförluster bland deras tidigare kärnväljare.     

Som väljare, partier och medier föreställt sig och framställt det här valet vore det orimligt om inte segrande block, eller lag som det nu ska heta, får bilda regering och då för landets skull förhoppningsvis snabbt. Men i längden borde den här valutgången ge anledning till allvarligt omtänkande. Sverige behöver regeringar med ordentliga marginaler och långsiktiga arbetsmöjligheter, en politik som både ser de riktiga motsättningar som finns och vill hitta breda problemlösningar.

ANDERS MELLBOURN        

Betraktelse morgonen efter valet för Sändaren. https://www.sandaren.se/ledare/sds-framgang-overskuggar-allt-annart-igen

Lämna en kommentar

Expertis och politik

Med viss bävan har jag låtit mig uppmuntras till en förvaltningspolitisk betraktelse för Statsvetenskaplig tidskrift. Utifrån erfarenheterna av den svenska pandemibekämpningen prövar jag att hitta ett sätt att dra en klarare skiljelinje mellan politiskt och professionellt ansvar enligt nationalekonomins uppdelning i finans-och penningpolitik. Vet inte riktigt om det håller. Men artikeln antogs för publicering och finns här:

https://journals.lub.lu.se/st/article/view/24547/21691

Lämna en kommentar

Mer samordning än styrning i politiken

Ett par dagar innan coronakommissionen lämnade sin senaste delrapport var jag ombedd att tala hos Immanuelskyrkans seniorer i Stockholm under den pampiga rubriken Att styra riket i kris. Ytterligare aktualitet får ämnet inför stundande statsministerskifte. Därför lägger jag här in mitt underlag, som torde vara förståeligt också i denna staccatoform.

När jag härtill hör nya generaldirektören för Folkhälsomyndigheten i Allhelgonadagens lördagsintervju i SRP1 än en gång påminna om att myndigheten har ett bredare folkhälsoansvar och inte är en smittskyddsmyndighet av tidigare typ, känns det än mer angeläget att påpeka att samordningsivern borde problematiseras. Det har nu länge varit ett mantra i kritiska reflektioner över förvaltningsutvecklingen att tala om de stuprör som finns mellan olika samhällssektorer och som omöjliggör sammanhållen politik. Men baksidan är att allt blir samordning och mycket litet styrning och verkställighet, vilket vi ser med myndigheter som FHM och MSB.

Här mina föreläsningspunkter:

Att styra riket i kris  Immanuel Senior 2021-10-26/am

Vilka är våra kriser, hot?
Krig, hot utifrån med våld från främmande makt mot nationens suveränitet och territoriella integritet är det grundläggande säkerhetshotet. (Inre säkerhet med brott och kriminalitet egen kategori.)
Men senaste 20-30 åren vidgat säkerhetsbegrepp och diskussion om andra, icke-militära hot som förefaller mer sannolika och lika allvarliga. Det handlar då om  

  • Terrorism (”icke-nationella” militärliknande aktörer bl a)
  • Organiserad brottslighet; särskilt gränsöverskridande, kopplat till migration, flykt
  • Klimat – Equmeniakyrkan använder sedan kyrkokonferensen förra månaden begreppet klimatnödläge för att understryka allvaret
  • Pandemier o andra natur/samhällskatastrofer
  • Cyberhot
  • Sårbarhet i resursbrist (energi, råvaror) o för globala varu- och informationsflöden

För att möta kriser, hot behövs säkerhetspolitik.

Traditionell säkerhetspolitik bygger på militärt försvar för yttre hot. (Polis för kriminalitet, inre hot; historiska skäl för att upprätthålla åtskillnad militär – polis).

Traditionella krigshot utgör hot mot nationens säkerhet o existens och kräver därför extraordinära försvarsåtgärder som att inrätta militärt försvar och upphäva samhällets förbud mot att döda, utbilda och tvångsrekrytera för att döda och därtill olika arrangemang för höjd beredskap, fullmaktsbefogenheter osv.
Detta är reglerat i grundlagen.

Skulle de bredare säkerhetshoten behöva liknande möjligheter till undantagslagstiftning och organisation? Bekämpning av bredare, icke-militära säkerhetshot är ännu inte grundlagsreglerad. Diskuterades inför senaste grundlagsreformen för tio år sedan men än så länge har det inte blivit något. Man ska inte underskatta de möjligheter som rådande grundlag ändå ger, men sannolikt väntar snart grundlagsreglering av hantering av fredstida kriser.

Ansvarsprincipen gäller för krishantering     

Den myndighet som sköter verksamhet normalt ska också göra det i krig och kris. Innebär alltså riksdag för lagstiftning, regering för att verkställa/styra, myndigheter och regioner/kommuner för implementering, praktiskt genomförande.

Dock krav på/önskemål om central krisledningsorganisation i olika utredningar, särskilt efter tsunamin. Kansli för krishantering med särskild chefstjänsteman hos statsministern sedan 2007. Flyttades dock till inrikesministern 2014. Torde komma att ändras nu igen.

Pandemihanteringen visar på flera problem med ansvarsprincipen:
Är det bra o önskvärt att regeringen inte syns och framstår som ansvarig vid en kris som framstår som ett hot mot samhällets möjlighet att fungera likt pandemin?

Är ansvarsfördelningen på verkställande handläggningsnivå tillräckligt klar?
Mycket samordning och litet styrning i myndighetsuppdragen.
Folkhälsomyndighet – socialstyrelse – region – kommun. Och vad är MSB till för? 
Avvägningen smittskydd- folkhälsa i stort? FHM genomgående tydligt med att hänvisa till  sitt bredare uppdrag. Smittskyddet vägdes mot folkhälsa brett. Behovet att värna en fungerande sjukvård blev det viktigaste (där risken för omfattande död förmodligen underskattades).   

Samtidigt ingen samordning/gemenskap kunskap om kapacitet mellan sjukvård med regionerna som ansvariga och  omsorgen under kommunerna, trots att både regioner o kommuner ingår i samma intresseorganisation, Sveriges Kommuner och Regioner, SKR. O vilken roll har eg en organisatorisk skvader som SKR i krishanteringen?
Finns tillräcklig samstämmighet på expertnivå om vilka åtgärder som är rätt? Statsepidemiologen vs de 20 medicinarna på DNDebatt/fr Vetenskapsakademin  exvis    

Att regera i kris
Kris leder till nationell samling.
Antingen omorg till samlingsregering som vid andra världskriget eller till borgfred i den politiska debatten som under pandemins första halvår.

Regering behöver handlingsförmåga

  • Parlamentariskt underlag – i kvantitet (hygglig majoritet i mandat) och kvalitet (så få partier som möjligt, så litet o så okomplicerat internt förhandlande som möjligt)
  • Ideologisk riktning
  • Politisk kompetens, beslutserfarenhet
  • Sakpolitisk kunskap och medvetenhet 

Svensk politik i dag

  • Många sammanfallande kriser: Klimat, pandemi, brottslighet
  • Sakpolitisk osäkerhet
  • Parlamentariskt dödläge
  • Högljudd  polarisering
  • Behov av, frestelse att, tillgripa extraordinära åtgärder som tänjer på MR o demokratiska principer för att möta exvis brottslighet, pandemier, klimat 

        

Slutsats

Det är politiken, den svenska politiska kulturen, styrförmågan som också är i kris.

Trad svensk politisk kultur
: Gemensam offentlighet. Klass o intressepartier t vänster o höger. Tydliga ideologiska motsättningar men kompromissuppgörelser kring stora beslut. Stor medborgartillit t politikens och samhällets institutioner.
Dagens svenska politik: Högt tonläge, polarisering men eg små motsättningar i praktiska politiska lösningar. Svårt att leverera resultat o trygghet mot dagens kriser. Växande misstro mot politik, samhällsinstitutioner. ”Okontrollerat” informations- och opinionsflöde gm sociala medier.  

Än så länge håller tilliten och samhällssamhörigheten men gränsen till sammanbrott känns oroande nära. Och när svensk politik förändras brukar det komma senare än i andra länder men då gå längre och bli mer genomgripande.
Å andra sidan: Krishantering kräver nationell politisk samling. Ska de nya icke-militära säkerhetshoten återigen samla svensk politik som skedde vid krigshotet under andra världskriget?  
Yttre säkerhetshot som åtgärd för att läka inre systemkris?  

Lämna en kommentar

Gunnar Sträng dubbelt porträtterad

Något överraskande gästspel som recensent i Statsvetenskaplig tidskrift nr 2, 2020. Finansministrar är kanske inte min specialitet men ändå några reflektioner om två biografier om Gunnar Sträng,

https://journals.lub.lu.se/st/article/view/22007/19788

 

Lämna en kommentar

Frikyrkorna och kampen för demokratin

De första frikyrkoförsamlingarna var samtidigt de första demokratiska sammanslutningarna i Sverige, där alla medlemmar – kvinnor som män – hade rätt att yttra sig och på lika villkor vara med och fatta beslut. Frikyrkomedlemmar utgjorde en stor andel av riksdagsmännen åren före och efter förra sekelskiftet. Kraven på allmän och lika rösträtt hade självklart stöd bland frikyrkofolket.
Ändå var kända frikyrkoföreträdare inte särskilt synliga i rösträttsrörelsen och flera  tvekade inför de mest radikala demokratikraven.
Om detta- och litet om hur det gått sedan –  talade jag på Immanuel senior i Stockholm 19 februari. Underlaget finns att läsa här:
Frikyrkorna och demokratins genombrott

 

Lämna en kommentar

Löfvens annorlunda tvåa

Så har Sverige återigen en vald statsminister. Vid talmannens nominering skrev jag följande i Sändaren som förhoppningsvis har visst bestående värde:

https://www.sandaren.se/nyhet/lofvens-annorlunda-tvaa

Lämna en kommentar

Huvudmotsättningen för regeringsbildningen

21april 2019 är påskdagen. Extraval till påsk är tydligen möjligare än statministerval under jul. Julen varar än till påska… men däremellan kommer fasta. Klarar valmyndigheten att ordna ett slut på denna passionshistoria under passionstiden? Eller får vi ett omvändelseunder vid nyår?
Så skrev jag på Facebook 19 december efter talmannens senaste bulletin om regeringsförhandlingarna. Något mer allvarligt skrev jag samtidigt i Sändarens julnummer (nr 51/2018, https://www.sandaren.se/nyhet/vad-ar-det-som-hander) så här:

Vad är det som händer?

Att misstroendet mot politik och politiker trots allt inte är större är anmärkningsvärt efter en höst präglad av partiernas oförmåga att utse en statsminister. Att journalister och statsvetare inte kan förklara vad som händer är genant, anser Anders Mellbourn i denna analys av det politiska läget i Sverige när det gått mer än 100 dagar sedan valet och utan att någon ordinarie regering tillträtt.

I Storbritannien – den parlamentariska demokratins vagga – är parlamentet lamslaget inför ett av sina mest avgörande beslut någonsin, utträdet ur EU, och premiärministern blir föremål för en misstroendeomröstning i sin egen parlamentsgrupp.

I Frankrike, ständigt stolt över sitt republikanska frihetsarv, har samme president som för mindre än två år sedan med överväldigande majoritet vann makten hamnat på kollisionskurs med medborgaropinionen.

I Tyskland, genom sitt svarta arv från förra seklet fortfarande extra känsligt för den demokratiska rättsstatens förutsättningar, har den under mer än tio tidigare år helt dominerande regeringschefen efter snabbt växande missnöje tvingats lämna posten som ordförande för sitt parti.

I Sverige, länge en modell i omvärlden för rationell reformpolitik och kompromisspräglad stabilitet, står partierna till synes oförmögna att hantera valutslagets verklighet ännu 100 dagar efter ett val och 100 år efter riksdagens beslut (17 december 1918) om allmän och lika rösträtt.

Till yttermera visso sammanfaller misslyckandet med att vi första gången tillämpat ett par i stor enighet antagna ändringar i regeringsformen från 2010 i syfte att göra de demokratiska processerna än tydligare och effektivare. Förtroendet för statsministern skulle obligatoriskt prövas av den nya riksdagen och valet hölls en söndag tidigare i september än förr för att regeringen efter ett val skulle få bättre tid att förbereda budgeten. Resultatet blev nu att regeringen röstades bort men inte hunnit ersättas av någon ny och att den budget som antagits föreslagits av en parti-
konstellation som bara några veckor tidigare inte fått riksdagens förtroende i en statsministeromröstning.

”Vofför gör de på detta viset”, frågar sig med rätta både allmänhet och experter.

Att inte misstroendet mot politik och politiker blivit än starkare än vi hittills sett i opinionsmätningar är egentligen anmärkningsvärt. Att politiska journalister och statsvetare inte bättre förmår förstå och förklara vad som pågår är både genant och oroande.

Att väljarnas vilja inte motsvarar partiernas politiska upplägg med två givna block till vänster och höger och med två blockföre-
trädare som lika givna statsministerkandidater har vi vetat åtminstone sedan valet 2014. Sedan det blev övertydligt i valutslaget 9 september har partiföreträdarna än mer surrat sig fast vid givna positioner.

Den underliggande frågan i den låsta politiken är var huvudmotsättningen i politiken går. Gäller den fortsatt vänster–höger i den ekonomiska politiken eller rör den synen på demokrati och människovärde? Om vänster-höger ska bestämma, måste Sverigedemokraterna räknas in i högerblocket och då är en högermajoritet given. Om demokratidimensionen är viktigast, måste det till en blocköverskridande regeringsmajoritet. Skulle fortsatta låsningar leda till ett nyval – i sig som riksdagens talman säger ett demokratiskt nederlag – måste det bli ett val som handlar om vilken motsättning som just i dag är viktigast.

Vid beslutet om allmän rösträtt för 100 år sedan stod en koalitionsregering med liberaler och socialdemokrater för propositionen. För den regeringen fanns också ett bredare gemensamt reformprogram om arbetsrätt, socialpolitik och utbildning. Men våren 1920 sprack den på en skattefråga. Sedan dess är det vänster-högerdimensionen som gällt. Nu, 100 år senare, är det inte längre lika självklart.

ANDERS MELLBOURN

Lämna en kommentar

Både stabilt och skrämmande valutslag

Mina första tankar kring valutgången formulerade dagen efter, måndag morgon, finns i Sändaren. Mycket mer att säga men får duga tills vidare.
http://www.sandaren.se/nyhet/anders-mellbourn-om-valet-pafallande-stabilt-trots-allt

 

 

 

Lämna en kommentar

Klart Sverige ska sitta i säkerhetsrådet

Både kampanjen och diskussionen om Sveriges plats i FN:s säkerhetsråd var besynnerliga. Det borde vara självklart att Sverige ungefär vart tjugonde år får plats i FN:s viktigaste beslutsorgan, skrev jag i en kommentar i Sändaren efter invalet.

Sverige i säkerhetsrådet juli 2016

Lämna en kommentar

Klart men ännu konstigt vid Hallandsås

Så har tunneln genom Hallandsåsen tagits i bruk. Invigningståget verkar ha klarat färden från Ängelholm utan problem. Om det också går bra för ordinarie trafik från och med söndag utan signalfel och strömavbrott är projektet att gratulera. Nya banor i Stockholm är ju dessvärre ännu inte utan problem trots att de invigts för länge sedan. Till slut har detta förkättrade projekt möjlighet att bli ett föredöme.
Som deltidsboende ett par kilometer från södra tunnelmynningen har jag naturligtvis mina egna intressen i detta. Den gamla vägen upp till samhället från vårt hus på slätten klipptes av för drygt 20 år sedan. Räls mot den tänkta mynningen började läggas ut och dåvarande banverket skyltade glatt om att tunneln skulle vara klar 1996. Ungefär samtidigt skrevs avtal om en Öresundsbro.. Den skulle vara klar vid det ännu fjärran millennieskiftet. Måhända är det en historiens ironi att den nuvarande regeringen lagom till tunnelinvigningen vill införa kontroller och begränsningar av brotrafiken – till och med kunna stänga bron, även om just den idén vackert släpptes lagom till att det första tåget rullade in i tunneln på tisdagsförmiddagen.
Till alla dagens bakgrundshistorier om giftskandaler, borrar som inte fungerat och tiofaldiga kostnadsökningar har jag inget att tillägga. Men låt mig i allt firande påminna om några kvarvarande konstigheter med projektet.
Tunneln genom Hallandsåsen möjliggör mer och snabbare trafik på västkustbanan från Köpenhamn-Malmö mot Göteborg och vidare norrut mot Oslo var det tänkt. Parallellt går en E6-a överfull med kontinentala lastbilar. Kan denna förfärliga trafik nu få konkurrens vore det mesta förlåtet.
Men trots att tunneln är 20 år försenad är stora delar av Västkustbanan fortfarande inte moderniserade. Genom centrala Varberg far också nästa vecka tågen på ett spår förbi nedfällda bommar in till stationen. Till och med norr om Helsingborg är det fortfarande en bit enkelspår. Visst finns säkert andra infrastrukturprojekt. Inklusive förseningen av tunnelbygget, som dragit pengar. Men vad är det för planerings- och beslutsprocess i politik och förvaltning som tillåter att tiden bara går och inte tar chansen att ge det förkättrade tunnelprojektet litet draghjälp med de kompletteringar som behövs längs hela färdsträckan? 20 år är faktiskt en lång tid.
Kring åsen finns nu tre nya stationer – två, Barkåkra och Förslöv, på sydsidan och så Båstad nya (som borde heta östra där den ligger några kilometer från samhället vid Bert Karlssons flyktingförläggning i Hemmeslöv). Men Barkåkra och Förslöv får ingen trafik genom tunneln till Båstad. Det blir ingen trafik mellan de två tätorterna i kommunen, Båstad och Förslöv, trots att tunneln i sin helhet går genom kommunen! Det är för övrigt i Förslöv och närliggande Grevie som de viktigaste arbetsplatserna i kommunen ligger.
I sista stund beslöts på försommaren om en ny pågatågslinje för lokaltrafik bortom Båstad in i Halland till Halmstad. Men de tågen ska inte stanna i Barkåkra och Förslöv, dit det bara blir ett tåg i timmen som vänder vid tunnelmynningen. Förhoppningsvis ska dessa konstigheter kunna åtgärdas med en ny tidtabell till våren. Men att denna situation över huvud taget kunnat uppstå är helt absurt. Det kan förmodligen förklaras men inte försvaras av ett kattrakande om pengar och ansvar mellan kommun, region och trafikbolag.
För övrigt kunde tunneln ha varit klar många år tidigare i ett annat läge. En tåglinjesträckning längs med E6 diskuterades på 1980-talet. Där hade tunneln blivit kortare och vad jag förstår gått genom bättre berg mellan Östra Karup och Hjärnarp. En ny station hade då naturligt kunnat läggas vid Ängelholms flygplats. Järnvägen hade blivit kortare, snabbare, klar tidigare och fått en intressant koppling till flyget (även om inrikesflygets ställning förstås är en kontroversiell miljöfråga).
Jag förmodar att Båstad kommun inte var så intresserad av den sträckningen eftersom stationen hamnat ännu längre österut från centercourten. Men skillnaden mot dagens nya läge vid Hemmeslöv är liten.
Och jag hade förstås inte fått min station i Förslöv. Men så länge jag inte därifrån kan åka också norrut blir vi nog ganska få som stiger av och på där.
Men, visst är jag glad att det är klart och ser fram emot att göra mina första turer till både Förslöv och genom tunneln på måndag. Och, vilken triumf om signalsystemet fungerar.

Lämna en kommentar