Att misstroendet mot politik och politiker trots allt inte är större är anmärkningsvärt efter en höst präglad av partiernas oförmåga att utse en statsminister. Att journalister och statsvetare inte kan förklara vad som händer är genant, anser Anders Mellbourn i denna analys av det politiska läget i Sverige när det gått mer än 100 dagar sedan valet och utan att någon ordinarie regering tillträtt.
I Storbritannien – den parlamentariska demokratins vagga – är parlamentet lamslaget inför ett av sina mest avgörande beslut någonsin, utträdet ur EU, och premiärministern blir föremål för en misstroendeomröstning i sin egen parlamentsgrupp.
I Frankrike, ständigt stolt över sitt republikanska frihetsarv, har samme president som för mindre än två år sedan med överväldigande majoritet vann makten hamnat på kollisionskurs med medborgaropinionen.
I Tyskland, genom sitt svarta arv från förra seklet fortfarande extra känsligt för den demokratiska rättsstatens förutsättningar, har den under mer än tio tidigare år helt dominerande regeringschefen efter snabbt växande missnöje tvingats lämna posten som ordförande för sitt parti.
I Sverige, länge en modell i omvärlden för rationell reformpolitik och kompromisspräglad stabilitet, står partierna till synes oförmögna att hantera valutslagets verklighet ännu 100 dagar efter ett val och 100 år efter riksdagens beslut (17 december 1918) om allmän och lika rösträtt.
Till yttermera visso sammanfaller misslyckandet med att vi första gången tillämpat ett par i stor enighet antagna ändringar i regeringsformen från 2010 i syfte att göra de demokratiska processerna än tydligare och effektivare. Förtroendet för statsministern skulle obligatoriskt prövas av den nya riksdagen och valet hölls en söndag tidigare i september än förr för att regeringen efter ett val skulle få bättre tid att förbereda budgeten. Resultatet blev nu att regeringen röstades bort men inte hunnit ersättas av någon ny och att den budget som antagits föreslagits av en parti-
konstellation som bara några veckor tidigare inte fått riksdagens förtroende i en statsministeromröstning.
”Vofför gör de på detta viset”, frågar sig med rätta både allmänhet och experter.
Att inte misstroendet mot politik och politiker blivit än starkare än vi hittills sett i opinionsmätningar är egentligen anmärkningsvärt. Att politiska journalister och statsvetare inte bättre förmår förstå och förklara vad som pågår är både genant och oroande.
Att väljarnas vilja inte motsvarar partiernas politiska upplägg med två givna block till vänster och höger och med två blockföre-
trädare som lika givna statsministerkandidater har vi vetat åtminstone sedan valet 2014. Sedan det blev övertydligt i valutslaget 9 september har partiföreträdarna än mer surrat sig fast vid givna positioner.
Den underliggande frågan i den låsta politiken är var huvudmotsättningen i politiken går. Gäller den fortsatt vänster–höger i den ekonomiska politiken eller rör den synen på demokrati och människovärde? Om vänster-höger ska bestämma, måste Sverigedemokraterna räknas in i högerblocket och då är en högermajoritet given. Om demokratidimensionen är viktigast, måste det till en blocköverskridande regeringsmajoritet. Skulle fortsatta låsningar leda till ett nyval – i sig som riksdagens talman säger ett demokratiskt nederlag – måste det bli ett val som handlar om vilken motsättning som just i dag är viktigast.
Vid beslutet om allmän rösträtt för 100 år sedan stod en koalitionsregering med liberaler och socialdemokrater för propositionen. För den regeringen fanns också ett bredare gemensamt reformprogram om arbetsrätt, socialpolitik och utbildning. Men våren 1920 sprack den på en skattefråga. Sedan dess är det vänster-högerdimensionen som gällt. Nu, 100 år senare, är det inte längre lika självklart.
Mellbourn Analys 