Arkiv för kategorin Religion

Frikyrkorna och kampen för demokratin

De första frikyrkoförsamlingarna var samtidigt de första demokratiska sammanslutningarna i Sverige, där alla medlemmar – kvinnor som män – hade rätt att yttra sig och på lika villkor vara med och fatta beslut. Frikyrkomedlemmar utgjorde en stor andel av riksdagsmännen åren före och efter förra sekelskiftet. Kraven på allmän och lika rösträtt hade självklart stöd bland frikyrkofolket.
Ändå var kända frikyrkoföreträdare inte särskilt synliga i rösträttsrörelsen och flera  tvekade inför de mest radikala demokratikraven.
Om detta- och litet om hur det gått sedan –  talade jag på Immanuel senior i Stockholm 19 februari. Underlaget finns att läsa här:
Frikyrkorna och demokratins genombrott

 

Lämna en kommentar

Predikan Valdagen 9 september 2018

Valdagen 2018 har jag det förpliktande uppdraget att predika i Abrahamsbergskyrkan, Bromma, en församling inom Equmeniakyrkan som jag tillhör. Med anledning av att vi i höst i Sverige firar 100-årsminnet av riksdagsbeslutet om lika och allmän rösträtt till både riksdag och kommun har jag tillåtit mig en utläggning om det frikyrkliga engagemanget i politiken under åren för demokratins genombrott.
Här är manuskriptet

Tema: Ett är nödvändigt Text:  Matt 6:31-34

Idag är det val i Sverige till riksdag, landsting och kommunfullmäktige.
Abrahamsbergskyrkans församling uppmanar alla röstberättigade medlemmar, gudstjänstbesökare och vänner att utnyttja sin demokratiska möjlighet och ta sitt samhällsansvar.
Församlingen upprätthåller en strikt partipolitisk neutralitet men det är viktigt att var och en deltar i valet efter sitt samvete.

Som predikant denna valdag 2018 är det en glädje och en förmån att få formulera den här uppmaningen. Det har gjorts många valdagar tidigare från denna och andra predikstolar av andra predikanter och gudstjänstledare i kyrkor och bönhus i Equmeniakyrkan och dess tre bildarsamfund, Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Svenska Missionskyrkan/Missionsförbundet.  Det görs i år också på Equmeniakyrkans hemsida av kyrkoledare Lasse Svensson. Läs gärna den.
Redan 1878 – samma år som Svenska Missionsförbundet bildades – skrev PP Waldenström som skulle bli förbundets ledargestalt och själv riksdagsledamot om vikten av att väckelsefolket gick och röstade. Då var rösträtten begränsad. Men inte minst genom att man de kommande årtionden systematiskt manade dem som hade möjligheter utnyttja sin rösträtt bidrog man till att förvandla riksdagens sammansättning så att rösträtten utvidgades.

Efter valet till andra kammaren (riksdagen hade ju länge två kamrar) 1911, det första valet sedan män fått allmän rösträtt, tillhörde 22 procent av kammarens ledamöter en frikyrkoförsamling. Mer än en tredjedel av den liberala riksdagsgruppen, som då var den största, utgjordes av frikyrkliga.
En av den liberala ledaren och statsministern Karl Staaffs närmaste förtrogna var Baptistsamfundets främste företrädare, Jacob Byström. Missionsförbundets förste föreståndare E.J Ekman var samtidigt  liberal riksdagsman och engagerade sig inte minst i det nya internationella parlamentariska fredsarbetet.  Men alla frikyrkliga riksdagsledamöter var inte liberaler. PP Waldenström själv höll sig till högern (men stödde rösträttskraven i motsats till den stora majoriteten högerriksdagsmän). Några få orienterade sig också åt socialdemokraterna.

Men det demokratiska engagemanget och det politiska ansvarstagandet förenade dem alla. Deras viktigaste frågor var den allmänna rösträtten, fredsfrågan och folknykterheten, den tidens kanske allra allvarligaste sociala problem.

Innan vi landar i dagens text vill jag ta mig friheten att inom predikans ram något utveckla historien om folkväckelsen och politiken. Det känns särskilt viktigt och nödvändigt detta valår då själva de demokratiska grundvalarna skakar och har ifrågasatts i den politiska opinionsbildningen. Och det anmärkningsvärt nog samma år som vi har möjlighet att fira att det är 100 år sedan demokratins verkliga genombrott i Sverige.
Den 17 december 1918 fattade riksdagens båda kamrar likalydande beslut om att införa allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till både riksdag och kommunala församlingar. (Det skulle sedan av grundlagsskäl krävas två ytterligare riksdagsbeslut innan den nya ordningen kunde träda ikraft men det kan vi bortse från här.)

För att här ytterligare markera detta jubileumsår har vi i dagens gudstjänst valt att bara sjunga psalmer där texten är skriven av tidigare ledamöter av Sveriges riksdag.

Vi började med nummer 373 som är skriven av Einar Rimmerfors, medlem av denna församling, socialsekreterare i Svenska Missionsförbundet och riksdagsman för folkpartiet på 1950- och 60-talen.
Vi fortsatte med lovpsalmen nummer 12 med svensk text (efter den amerikanska metodisten Fanny Crosby) av E.J. Nyström som var missionär i Mellanöstern både för baptistmissionen och Missionsförbundet på 1880-talet, språklärare på Betelseminariet och bibelöversättare till arabiska (bara en sådan sak!), mycket radikal och principiell förespråkare för religionsfrihet och en tid alltså riksdagsman. Nyström har också skrivit den svenska texten till den store metodisten Charles Wesleys Gudakärlek utan like, nummer 461, som vi sjöng här nyss före predikan. Däremot får vi vänta till första advent då vi årligen sjunger Nyströms huvudnummer som psalmdiktare, den fantastiska Gå Sion Din Konung att möta.
Till kollekten idag och sist blir det sedan två psalmtexter av baptistiska riksdagsmän. Nummer 301, Hur ljuvligt det är att möta, av Jacob Byström är kanske aningen jolmig för att vara skriven av en av riksdagens mest profilerade, radikala och respekterade ledamöter kring förra sekelskiftet. Som redaktör för Sändarens baptistiska förelöpare Wecko-Posten krävde Byström redan 1893 inte bara allmän och lika rösträtt och rusdrycksförbud utan också kyrkans skiljande från staten, progressiv och rättvisare skatt, minskade militärutgifter och en fredlig lösning av unionsfrågan med Norge.
Till sist stämmer vi in i den mer samtida ekumeniska visionen I Kristus finns ej öst och väst, nummer 405, med svensk text av Joel Sörenson. Han var ledamot av riksdagens första kammare för folkpartiet på 1960-talet men samtidigt pastor och föreståndare i Betelkapellet och sedan Norrmalmskyrkan och i den rollen på sin tid – vågar jag påstå – den främste förkunnaren i alla kyrkorum oavsett denomination i Stockholms innerstad.

Det finns ju en märklig men segt uthållig föreställning om att väckelserörelser och frikyrkor bara ägnar sig åt de eviga frågorna och håller människor borta från tidens frågor med löften om salighet i himlen. Någon kanske till och med skulle kunna uttolka dagens evangelietext som ett stöd för en sådan hållning. Och visst finns sådana exempel, också i det som idag av någon anledning kallas frikyrklighet men mest känns främmande underligt för de flesta i våra sammanhang.
Huvudlinjen i den här traditionen i Sverige, vår tradition, är ju istället den motsatta.

Väckelsefolket trodde på den enskildes förmåga och vilja att fritt lära känna och förstå Gud. De satte överhetens auktoritet ifråga. De ville lyda Gud mer än människor även om de flesta inte vara några omstörtare utan erkände den världsliga makten. Men de ville vara del av den och tillämpa sina ideal och erfarenheter från församlingarna om delaktighet, gemenskap och problemlösning genom dialog och ickevåld också i politiken.

1918 på hösten var det redan 70 år sedan den första frikyrkoförsamlingen, en baptistförsamling, hade bildats i Vallersvik i norra Halland.  Om två veckor inbjuder Equmeniakyrkan för övrigt till 170-årsjubileum i Vallersvik för att högtidlighålla minnet.
Under årtiondena sedan 1848 hade församlingsmedlemmarna – både kvinnor och män, unga och gamla, grosshandlare och pigor – haft samma lika rösträtt i församlingarnas angelägenheter. Det stora antalet ogifta kvinnor hade funnit respekt och erkännande i församlingarna. Det var så de fann inspiration för att finnas med i kampen och strävandena för rösträtt för kvinnor, även om de inte syntes så mycket bland de ledande välutbildade namnen i rörelsen för kvinnlig rösträtt.

Hur kände alla de här frikyrkomedlemmarna det hösten 1918? De var delar av en rörelse som fortfarande växte och då hade en kvarts miljon medlemmar i ett land med sex miljoner invånare. För första gången satt en av deras egna i regeringen. Grosshandlare Erik Agabus Nilson från Örebro var lantförsvarsminister i den liberal-socialdemokratiska koalitionsregering som tillträtt hösten året innan med liberalen Nils Edén som statsminister. Det finns mer kända namn från den här tiden i Missionsförbundets historia men EA Nilson satt i missionsstyrelsen och hade suttit i den första styrelsen för det som skulle bli SMU.
Och det var den här regeringen som hade till uppgift att äntligen lösa rösträttsfrågan sedan reformpolitiken legat på is under en konservativ ämbetsmannaregering och första världskriget. Det gjorde den också. Det var Edéns regerings som i mitten på november 1918 la den proposition om allmän och lika rösträtt som efter utskottsbehandling antogs veckan före jul.

Det var dramatiska månader innan allt gick i lås. Många bedömare menar att det var rädslan för att också Sverige skulle drabbas av en revolution – likt den i Ryssland året innan, som det våldsamma inbördeskriget i Finland den gångna vintern eller liknande det som hände samma höst i tyska städer som Berlin och Munchen när socialistiska rådsrepubliker utropades under kejsardömets upplösning vid världskrigets slut – som till slut tvingade kungen och högermännen i första kammaren att ge upp sitt motstånd mot rösträtten.

Men jag undrar om just alla de här frikyrkliga väljarna och riksdagsmännen som var en så viktig del av regeringsunderlaget var särskilt rädda. De var ju också enkelt fromma som framgår av de psalmerna vi sjunger här idag.  De levde i en trygghet och gemenskap med inte bara Gud utan också varandra och de visste att det i den gemenskapen fanns former för dialog och beslutsfattande som bar.
De levde i den meningen redan i det nya samhälle som höll på att formas.

Var de oroliga var det nog mer för vad som höll på att hända i deras egna församlingar och samfund. De var alltså många men anade nog att kulmen för deras rörelser snart var nådd. Men det började bli osäkert vart väckelsen skulle bära hän. Nya rörelser trädde fram och erbjöd alternativ. Baptisterna hade redan genomlevt och genomlidit lärostrider, utbrytningar och uteslutningar. 1913 hade Lewi Pethrus och hans baptistförsamling i Stockholm uteslutits ur gemenskapen och den nya pingströrelsen blev en rival i den baptistiska rörelsen. På 1920-talet skulle pingstframgångarna också åderlåta Svenska Missionsförbundet. Där hade Waldenström avlidit 1917 och där rådde osäkerhet om framtida ledarskap. Samtidigt hade de stora meningsskiljaktigheterna om bibelsyn börjat skaka missionsskolan.

Men i politiken, nu 1918  inför den höst då rösträttsfrågan äntligen skulle kunna avgöras, tror jag de flesta baptister, metodister och missionsförbundare snarare kände både hopp och förtröstan. Dagens text som vid första anblicken inte framstår som självklart predikounderlag en valdag tolkade de nog inte som en maning att glömma det timliga utan som en försäkran om trygghet och en större mening i livet och för våra strävanden.
De hade en tro på en nådefull Gud, på att ”er himmelske fader vet att ni behöver allt detta” som Matteus citerar Jesus i den här texten. De hade – för att fortsätta med textens ord – sökt ”först hans rike och hans rättfärdighet ” och trodde att de då ”skulle få allt det andra också”.  För dem var de här löftena ingen flykt undan var dags plåga utan en maning att leva och verka för denna rättfärdighet utan att göra sig bekymmer för hur de skulle bete sig.

I den förvissningen ligger också ett budskap till oss och vårt val i dag.  Vi har under valrörelsens sista veckor fått genomlida utfrågningar och munhuggningar i radio och TV om detaljer i politiska förslag och svikna löften om det ena och det andra. Politik har blivit att pricka av en oändlig rad punkter på en kylskåpsdörrslista.
Det är förvisso viktigt med trovärdighet och kompetens i sakpolitik. Men för att den demokratiska politiken ska fungera och vara meningsfull krävs att den bottnar i en föreställning om något mer och större, en genomgripande ideologi och en sammanhängande bild av hur vi vill att framtiden ska gestalta sig. Och det är väl just det som den här texten säger oss. Sök först rättfärdigheten och bli inte kvar i oron och kraven för ditt privata bästa.

Det Guds rike Jesus talar om och som är hans genomgående bibliska huvudbudskap är ett rike av nåd, kärlek, rättfärdighet och gemenskap, styckevis och delt här och nu, någon gång i framtiden fullbordat.
Vi behöver alla söka först Guds rike och hans rättfärdighet.  Låt oss sedan göra vårt val i dag i tacksamhet och glädje för hur våra fromma mödrar och fäder  bidrog till att göra detta möjligt. Låt oss i detta inte känna oro och rädsla och göra oss bekymmer för morgondagen utan i stället känna ny kraft och stärkas i vårt engagemang för fördjupad demokrati och i demokratisk respekt för varandra.

AMEN

 

 

 

Lämna en kommentar

DN och kyrkan -1909 och idag

Sven  Thidevall skriver i ett vetenskaplig arbete om Dagens Nyheters djävulskampanj för mer än hundra år sedan och dess sammanhang, både samhällsideologiskt och pressekonomiskt. DN Kultur har upplåtit en helsida för min anmälan i årets första pappersutgåva.  Kan läsas i sin helhet på DN:s webb eller här DN och djävulen

Lämna en kommentar

Farväl till en pastor

I Abrahamsbergskyrkans församlingsblad har jag gjort en intervju med församlingens avgående pastor Pär Lewin Ronnås. Säger kanske något om både den porträtterade och utfrågaren.

Att gå vidare som pastor Livet nr 1 2017

 

Lämna en kommentar

Engagemanget från 68 i kyrkorna

Nu är ”68-kyrkan” kritiskt granskad i omfattande bok från Axesskretsen med det perspektiv det innebär. Både KRISS och Kristna freds uppmärksammas särskilt. Inte helt lätt att recensera när man själv varit med. Valde att inte polemisera i min anmälan som nu finns i Kyrkans tidning.

68kyrkan-kt-2febr2017

Lämna en kommentar

FKG mer än ett minne

Snart firas 100-årsminnet av FKG. Några tankar om detta har Kenneth Kimming och jag formulerat i veckans nummer av Sändaren. Läs, också ni som inte vet vad FKG står för.

fkg100arattminnas

Lämna en kommentar

Evangelikala ledare håller fortfarande på Trump

Med knappt två veckor kvar av presidentstriden i USA håller fortfarande ledande evangelikala kristna fast vid Donald Trump. I en artikel för den finlandssvenska tidningen Kyrkpressen försöker jag hitta förklaringarna.
evangelikalerotrumpkpr2710-10sid1 evangelikalerotrumpkpr2710-11sid2
Titta gärna också igen på min artikel om religionens roll i valet från i vintras. Finns längre ned här på bloggen eller direkt

Gud – ingen huvudsak i valet

Ett större grepp på religionens särskilda roll i USA tog jag i en artikel 2010 som finns i mitt artikelarkiv och som går att nå direkt här:

Klicka för att komma åt 366rlovat_land_utan_folkkyrka.pdf

Lämna en kommentar

Det mest uppbyggliga sedan Bonhoeffer

Gripen och entusiastisk anmäler jag Kristian Lundbergs nya bok Gud är inte ett främmande namn i senaste numret av Kyrkans tidning (nr 36, 2016). Recensionen har sedan också publicerats i Sändaren nr 38, 2016.

kristian-lundberg-rec-kt-sept-2016

Lämna en kommentar

Krig mot terrorismen på nytt

Skriften ”IS/Daesh – några perspektiv”  med mig som redaktör har just givits ut av studieförbundet Bilda och Teologiska högskolan Stockholm (THS). Det är en rapport från en konferens på THS i november 2015. Här finns större bidrag av Bitte Hammargren (numera UI), Rickard Lagervall (religionsvetenskap, Lund och Jönköping) och den turkiske statsvetaren Hakan Gunes. Själv har jag skrivit en inledning av litet bredare karaktär. Tar mig friheten att återge den här. Men läs hellre hela skriften  och ta del av den kunskap den ger om IS och dess sammanhang. Läs om och beställ häftet hos Bilda  här

När terrororganisationen IS (eller Daesh) tog på sig ansvaret för de fruktansvärda dåden i Paris på fredagskvällen 13 november 2015, sade man att dödsattentaten var vedergällning för att Frankrike är med och bombar IS-kontrollerat territorium i Syrien och Irak. Morden och skadegörelsen skulle alltså ses som en krigshandling. Frankrikes president Francois Hollande svarade med att förklara att Frankrike befinner sig i krig och utlyste undantagstillstånd. Vi har fått en ny fas i kriget mot terrorismen.
Det var USA:s dåvarande president George W Bush som efter terrorattackerna 11 september 2001 för första gången förklarade krig mot terrorismen. Många undrade redan då om det var så klokt tänkt och formulerat för att möta och bekämpa ett nytt säkerhetshot. Utvecklingen de 14 åren sedan dess har dessvärre visat att det gått så illa som kritikerna fruktade.
USA hade hösten 2001 stöd i folkrätten för att på något sätt svara på angreppen i New York och Washington D.C. Men att förklara krig mot terror var inte rätt sätt. Det var kanske inte heller helt klokt och rätt när FN:s säkerhetsråd några dagar senare vidgade tolkningen av FN-stadgan så att terrorism i stor skala måste anses vara ett hot mot internationell fred och säkerhet i enlighet med FN-stadgans sjunde kapitel. I förstörelsen och tumultet efter tvillingtornens fall var det lätt för många av oss att hålla med om den analysen. Men vi hade inte ordentligt tänkt igenom konsekvenserna.
Krig förklaras historiskt av en stat mot en annan. Terror bekämpas av polis. Moderna krig utspelas förvisso ofta inom stater, mellan statsledningar och befrielserörelser eller mellan och mot mer eller mindre terror- eller våldsamt brottsligt präglade grupper. Dagens krig och konflikter är ofta asymetriska, som krigsvetarna säger, vad gäller parternas styrka, beväpning och stridsmetoder.
Men när världens då enda och helt dominerande supermakt förklarade krig mot en visserligen förskräckande effektiv och förkastlig kampmetod blev det fel. Terror är ett medel, inte en identifierbar fiende. Att i säkerhetspolitisk mening jämställas som fiende med en supermakt, måste vara en gåva svår att stå emot till en grupp terrorister som härmed plötsligt fick en status i det internationella systemet, som de knappast annars kunnat drömma om.
För att mobilisera de sina mot denna nya fiende som kallas terrorism, behövde den amerikanska statsledningen som i alla krig också en mer konkret fiendebild. Det tio år tidigare avslutade kalla kriget som i ett halvsekel bestämda USA:s säkerhetspolitik hade sin givna fiende i Sovjetunionen och kommunismen och sin militära strategi och sitt maskineri för att möta hotet. Det chockade USA sökte i september 2001 snabbt en förnyad hotbild och fiende av liknande typ. Enligt tanken om en förestående våldsam konflikt mellan kulturer (”the clash of civilisations”) som lanserats på 1990-talet blev islam – förvisso officiellt radikal politisk islam – den fienden. President Bush talade till och med vid några tillfällen om ett ”korståg” mot den nya fienden vilket höjde den religiöst-ideologiska spänningen ytterligare. (Samtidigt måste påpekas att han var angelägen om att inte utesluta amerikanska muslimer ur den nationella gemenskapen efter 11-septemberattackerna.)
Krigsförklaringarna mot terrorism fick också motivera en inre säkerhets- och övervakningsapparat när det egna samhället skulle vara på krigsfot. Det både krävdes besvärande inskränkningar av den personliga integriteten och skapades eller underblåstes en oro och rädsla bland medborgarna som under lång tid kommit att prägla och skada det amerikanska samhällsklimatet.
Härtill är det rent praktiskt svårt att fastställa hur och när ett krig mot terrorismen är avslutat. Vi vet att president Barack Obama och hans regering som fick ärva både uttrycket och själva kriget redan från det han tillträdde i januari 2009 ville komma bort från åtminstone termen kriget mot terrorism. Nu har Obama-administrationen snart suttit i sju år med bara ett avvecklingsår kvar till dess en ny president tillträder. Men kriget mot terrorismen har Obama inte blivit av med, inte ens – trots att han uttalat velat det – dess mest skändliga symbol, Guantanamofånglägret på Kuba.
Risken är förstås skrämmande uppenbar att den franske presidenten och andra europeiska ledare från och med den mörka november 2015 begår liknade misstag i en upprörd situation som USA:s ledare gjorde hösten 2001. Skillnaden den här gången är att ”terrorismen” redan är en organisation som gör anspråk på att vara en stat. USA:s krig mot terrorismen lyckades som många fruktat bidra till att skapa en säkerhetspolitisk motpart av nationell typ. Det går inte att blunda för att USA:s och dess allierades krig mot terrorismen i dess olika former åtminstone givit utrymme för IS. Med IS framväxt har kriget mot terrorismen till slut också på ett sätt blivit ett traditionellt krig mot en annan stat.
IS vill inte vara en terrorgrupp, inte en grupp som kämpar för vissa religiösa, kulturella eller etniska rättigheter, inte en nationell befrielserörelse. IS kallar sig i stället stat och har territoriella ambitioner att skapa en nygammal statsbildning, ett modernt kalifat.
Vad detta kalifat egentligen ska vara berörs i följande uppsatser i denna skrift. Är det ett slag jordisk-politisk gudsstat som eftersträvas och i så fall på vilket territorium? Ska det få några geografiska gränser eller söker man världsherravälde och i så fall på vilket sätt?
I det som löpande rapporteras om IS betonas framför allt fyra utmärkande drag: Dess ideologiskt-religiösa fanatism, dess (åtminstone till och med första halvåret 2015) militära effektivitet, dess anspråk på och förmåga att bygga upp eller upprätthålla en samhällsförvaltning på de platser där man tagit makten och dess anmärkningsvärda professionella färdighet att utnyttja moderna sociala medier både för att skrämma och för att locka, däribland att rekrytera soldater och medarbetare internationellt, också i Sverige.
Fram till den 13 november 2015 ville europeiska ledare och europeisk opinion ogärna använda uttrycket kriget mot terrorismen. Europas stater har de senaste årtiondena allt mindre talat om att vara beredda att möta traditionella militära hot mot sina nationella territorier, även om vi sedan två år sett en viss tillbakagång till att åter betona nationellt militärt försvar till följd av en aggressivare rysk utrikespolitik och krig i Ukraina.
Till de säkerhetshot Europa och EU däremot talat mer om hör allvarliga samhällsstörningar till följd av stora och oreglerade flyktingströmmar. Hösten 2015 är det just detta som händer.
Flykten går från Afghanistan efter vad som hänt till följd av kriget mot terrorismen som det förts där. Den går från Nord-och Östafrika till följd av fattigdom och krig delvis knutna till kriget mot terrorismen. Den går framför allt från Irak och Syrien till följd av krigen och konflikterna där sedan 2003 och 2011.
Nu är det särskilt IS krig människor flyr från. Det är ett krig om ideologi, makt och territorium i Mellanöstern och kanske mer än så. Det blir också ett säkerhetspolitiskt hot mot Europa och EU när unionen i sin brist på handlingsförmåga i flyktingmottagandet undergräver sin egen sammanhållning, sin lyskraft som förebild och sin värdegrund.
IS eller Daesh måste alltså betraktas som ett säkerhetshot i dubbel mening. Dels är det enligt sin egen självuppfattning en krigförande stat som gör anspråk på territorium som idag tillhör andra stater. Dels utgör IS på flera sätt ett hot mot vad vi i dag gärna kallar mänsklig säkerhet.
Om Frankrike och EU för den skull gör rätt i att tala om och gå till krig för att möta dessa säkerhetspolitiska hot är inte lika självklart.
Samtidigt med krigsförklaringarna började den internationella nyhetsförmedlingen och kommentatorerna dagarna efter 13 november att tala om det ”så kallade” IS för att inte göra organisationen större än den är och ge erkännande åt dess anspråk på statsbyggnad. Det framstår inte som den mest angelägna frågan i en diskussion om IS, allra minst om vi fortsätter att tala om ett krig, inte ett så kallat krig, mot detta IS.
Problemet att förstå och möta IS/Daesh är som framgår av följande kapitel i denna skrift större än så.

(PS. Detta är en bearbetad version av författarens inledning till den temadag om IS/Daesh som hölls på THS 12 november 2015, dagen före attentaten i Paris.)

Lämna en kommentar

Gud ingen huvudsak i USA-valet

Donald Trump fick kritik av påven för okristliga ställningstaganden. Han ses som den klart minst religiöse av årets presidentkandidater. Men sannolikheten att republikanerna (numera det parti som har starkast stöd av aktivt kristna väljare) väljer honom som sin kandidat blir bara större och större.

På bloggen Amerikaanalys skriver jag om religionens roll i amerikanska presidentval, i år och tidigare. Läs här

Gud ingen huvudsak i valet

Lämna en kommentar