Arkiv för kategorin Minnesord

Ingemar Skogö till minne

Onsdag före midsommar begravdes vår vän Ingemar Skogö i en mer än fullsatt Brännkyrka kyrka. Den på många sätt mest vitale i vår vänkrets är borta. Så här skrev vi några vänner i minnesord som bl a varit publicerade i Dagens Nyheter och Sändaren.

Förre landshövdingen Ingemar Skogö, Älvsjö, har avlidit 70 år gammal. Hans närmaste är hustrun Ingrid och sönerna Mårten, Ola och Per med familjer.

Vi som lärde känna Ingemar redan under studentåren och följt varandra under ett halvt sekel förstod tidigt att han var den som skulle göra stora insatser i samhället. Han var skarp i analysen och hade en väldig arbetskapacitet. Han var både målmedveten och diskussionsglad, öppen för nya perspektiv, hederlig och solidarisk, stark i övertygelser men villig till kompromisser för att lösa problem.

Och han var så genuint trevlig. Ingemar hade ett självklart intresse och respekt för människor han såg och mötte i olika sammanhang. Han tyckte om människor och människor tyckte om honom.

Ingemar Skogö blev också en av Sveriges mest uppskattade offentliga tjänstemän. Han började som aspirant på dåvarande Riksrevisionsverket och gick vidare till finans- och sedan industridepartementet.  Han blev stadsdirektör i Södertälje, återkom till regeringskansliet som statssekreterare i kommunikationsdepartementet, fortsatte som generaldirektör för först Luftfartsverket och sedan Vägverket innan han blev landshövding i Västerås.

Infrastruktur var det han mest kom att ägna sig åt.  Men bredden i hans kompetens och engagemang var stor. Som pensionär var han bland mycket annat inte bara styrelseordförande för Swedavia och Fordonsstrategisk forskning och innovation utan också såväl Socialstyrelsen som Teologiska högskolan Stockholm.

Öresundsbroprojektet var den yrkesinsats han var mest stolt över. Han gillade broar som förenar människor och som ordförande i det svensk-danska brokonsortiet hade han att se till att bygget både klarade stränga miljökrav och höll budget. Det livsviktiga ansvaret att som landshövding samordna räddningsarbetet under den stora skogbranden i Västmanland blev en kuslig slutpunkt för hans chefsår.

Ingemar var baptist från Tranås. Som student i Lund präglades han av engagemanget i Kristna studentrörelsen. I hans tro fanns både ett socialt rättviseansvar och en enkel personlig fromhet. Självklart delade han folkrörelselivets vardagsuppgifter som kyrkvärd i Älvsjökyrkan och kassör i Broderskap Sydväst. Som ung hjälpte han gubbarna på Ny gemenskap med deras deklarationer och som pensionär mötte han nya svenskar på språkkaféerna.

Ingemar var en lycklig människa, nog också genom de sista åren av svår sjukdom då han närmast mirakulöst länge ville, orkade och kunde leva med hjälp av högklassig vård och den nära samhörigheten i familjen. I vår sorg och undran över att han lämnat oss är vi många som är glada och tacksamma att Ingemar Skogö varit en vän i våra liv.

Simon Andersson, Jan-Erik Billinger, Kenneth Kimming, Anders Mellbourn  

Lämna en kommentar

Anders Mjönes till minne

Anders Mjönes, Sköndal, har avlidit 72 år gammal efter en längre tids sjukdom. Hans närmaste är hustrun Kerstin och barnen Henrik, Per och Cecilia.

Blockflöjt och Bachkör var Anders stora engagemang i livet.

Han var utbildad musikpedagog med solistexamen för blockflöjt från Musikhögskolan. Hela sitt yrkesverksamma liv ägnade han Lidingö musikskola. Han undervisade i block- och tvärflöjt och var under flera år biträdande rektor och musikledare. Han var noggrann och pedagogisk, mer eftertänksam än snabb i de administrativa rutinerna, värnade om sina elever och kunde välformulerat argumentera för musikskolans sak inför beslutsfattarna.

Adolf Fredriks Bachkör under Anders Öhrwall hade en storhetstid under 1980- och 90-talen med en rad internationellt uppmärksammade skivinspelningar och gästspel runt om i världen. Anders var sedan tidigt en klippa i tenorstämman. Bachkören och kollegerna där förblev hans särskilda glädje och stolthet.

Under flera år ingick han samtidigt i blockflöjtsensemblen Musica Dolce som framgångsrikt lyfte ett tidigare litet underskattat skolinstrument till dess rättmätiga plats i konsertrepertoaren.

Anders var född i Kalifornien där hans föräldrar studerade kinesiska för att bli missionärer i Kina. Han fick några suddiga första barndomsminnen från Kina innan missionen tvingades lämna landet efter revolutionen. Men han behöll ett intresse både för Kina och för kyrkan och var mångårig kyrkvärd i Immanuelskyrkan i Stockholm.

Varje möte med Anders präglades av hans godmodiga och underfyndiga humor. Hans anekdoter från Bachkörens världsturnéer eller Kinamissionärers äventyr var alltid underhållande och aldrig långrandiga. Hans gratulationstexter till känd musik för kollegor och vänner blev närmast legendariska och hans limerickar i våra gästböcker finns tacksamt kvar som minnen av en rik och lycklig livslång vänskap.

Lämna en kommentar

Mats Holmberg till minne

Masts Holmberg var häpnadsväckande mångsidig under alla sina år på Dagens Nyheter. En kort tid var han också redaktionschef, när jag var chefredaktör. Om det skriver jag i mina minnesord i DN,

http://dagens.dn.se/#reader/10750/c/3617527032

Den som inte är digital prenumerant på DN kommer inte fram via länken. Därför följer hela texten här:

Mats Holmberg var nog litet förtjust när han fick budet att bli redaktionschef på DN i april 1995 och sa ja direkt. Men mer än ett drygt år på posten lovade han inte.

Mats var ingen organisationsmänniska. Han gillade inte lednings- och strategifrågor, projektprocesser eller utvecklingsarbete. Men han var kunnig, intresserad och road av allt det – både det stora allvaret och den kufiska bagatellen – som en klassisk dagstidning ska innehålla. Han var en överlägsen nyhetschef med både lidelse och klarsyn. Han hade en entusiasmerande drivkraft att varje dag få fram en tidning som var åtminstone litet bättre än gårdagens. Det var en sådan redaktionschef DN då behövde och som han blev.

Mats häpnadsväckande mångsidighet och minnesvärda insatser på nästan alla DN:s avdelningar kom samman i uppdraget som redaktionschef och nyhetsansvarig.  Han visste vad han talade om och hur man skulle göra när han gav kolleger och medarbetare både bakgrunden, inspirationen och infallsvinkeln för ett uppdrag. Och hans krav på resultat och kvalitet, både av sig själv och medarbetare, var höga. Någon gång blev nog hans nyfikenhet och önskan att finna ytterligare en vinkel eller oprövat perspektiv så stora att det låste sig.

En i efterhand surrealistisk höjdpunkt för Mats tid som redaktionschef var tidningskonflikten för i dagarna 20 år sedan. Med medarbetarna i strejk lämnades chefredaktörerna ensamma att framställa en nödtidning genom att klippa och klistra spalter som när vi gjort skoltidningar i vår ungdom.

Men även om chefredaktörerna syntes utåt, var redaktionschefen med i den s k frikretsen. Mats var mycket road och sa efteråt att han inte skulle byta ett avgångsvederlag på tio årslöner mot att ha varit med under konfliktveckan. Men han ville inte träffa de strejkvaktande kamraterna utanför redaktionsdörrarna utan sov över på tidningen.

När strejken var slut och jag skyndat tillbaka från förhandlingsdelegationen, var medarbetarna redan på plats.  Vid centralbordet satt förstås Mats.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Leif Furhammar och periferin

Många kände Leif Furhammar bättre än jag. Till alla kloka minnesord vill jag ändå lägga dessa som publiceras i tidningens Sändarens pappersupplaga 11 november 2015.

Professor Leif Furhammar har avlidit 78 år gammal. Han var professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet 1978-1990 och uppmärksammad skribent i mediefrågor, bland annat som fast TV-krönikör i Dagens Nyheter 1987-2009.
I en bisats i en minnesvärd recension i DN en gång skrev Leif Furhammar att han var uppvuxen i den småländska tidningsvärldens geografiska och konfessionella periferi. Hans pappa var redaktör för Smålands-Tidningen i Eksjö och familjen engagerad i missionsförsamlingen i staden. Centrum var Jönköping, länshuvudstaden och Smålands Jerusalem, där familjen Hamrin med dess koppling till den trängre Alliansmissionen styrde över Hallpressen med pappans Smålands-Tidningen som en av många titlar.
Leif Furhammar blev tidigt en central gestalt i svensk film men vidmakthöll i mycket periferins perspektiv. Som student i Uppsala avbröt han sina läkarstudier, när han fångades av ett intresse för den då i varken de fromma eller fina salongerna helt rumsrena filmen. Han blev under 1960-talet drivande för att ge filmen rättmätig erkänsla och ställning i kulturlivet och för att göra filmvetenskap till ett akademiskt ämne.
Men det krävdes att utbildningsdepartementet uppmanade honom att söka när professuren i ämnet blivit etablerad och han självklart stod på tur att träda till. Att vara professor roade nog egentligen inte honom. Det blev med tiden inte svårt för Christina Jutterström och hans gamla studiekamrat Gunnel Törnander i DN-ledningen att locka över honom till tidningen som krönikör. Med sin språkliga elegans, milda humor och lagom ironiska distans var han oöverträffad som mediekritiker och förenade obehindrat folklighet och fördjupning i sina krönikor.
Leif Furhammar hade lätt att le och var nära till att lyssna. Hans gärning präglades alltid av en varm och mänsklig livshållning. De – tyvärr alltför få – gånger då vi sågs på DN och i filmhuset gled samtalet snart in på gemensamma vänner i Eksjö och missionskyrkan. Han värnade banden till sin barndoms periferi.
ANDERS MELLBOURN

Lämna en kommentar

Hilkka Airaksinen till minne

Mina minnesord över DN-kollegan Hilkka Airaksinen ursprungligen publicerade i DN 2012-08-03

Förra DN-medarbetaren Hilkka Airaksinen, Sätra, har avlidit 70 år gammal. Hennes närmaste är maken Arto och sönerna Tom, med hustru Karin och sonen Aron, och John.

När det 1993 krisade med den planerade sammanslagningen av Renault och Volvo meddelade plötsligt P G Gyllenhammar att han och Renaultkollegan Louis Schweizer var beredda att ge DN en specialintervju om affären. Som nytillträdd chef för samhällsredaktionen anmodades jag, i jämförelse helt oförberedd, att bistå vår expertskribent. På väg till Göteborgståget stack ekonomiredaktionens assistent, Hilkka Airaksinen, till mig en välfylld A4-mapp. Den innehöll allt det väsentliga, pedagogiskt bearbetat med markeringar och understrykningar. Intervjun blev så där. Men det berodde inte på Hilkka.

Hilkka Airaksinen kom till DN i slutet på 1987. Hon var utbildad handelskorrespondent vid Handelshögskolan i Helsingfors, mångkunnig i språk och hade varit sekreterare på en finsk exportfirma i London. Diskret, effektiv och sakkunnig blev hon ovärderlig för Dagens Nyheters ekonomibevakning. 1995 var det självklart för mig att be Hilkka flytta med som assistent när jag blivit chefredaktör. Det var inte lika självklart för henne att svara ja. Hon visste att hon skulle gå till ett mindre självständigt och mer slitsamt och utsatt arbete med mindre plats för hennes specialkunskaper. Det hade hon förstås rätt i. Men också för denna uppgift, var hon, förstås, omedelbart oundgänglig. Välorganiserad, trygg och med sin lätt blyga vänlighet stod hon fast mitt i den röra av engagemang, intressen, möten och konflikter som präglar centrum av en tidningsredaktion. År 2001 tog hon möjligheten att lämna DN med avtalspension.

Hilkka drabbades av sjukdom men tillfrisknade. I sin familj hade hon en särskild närhet. Resor, konst och böcker var genom livet hennes och Artos stora intressen. Härtill kom trädgården därhemma som nytt specialområde. Med samma systematik präglad av ordning och kreativitet som vi mindes från hennes insatser på DN fick hon i sina fröodlingar fram en prunkande växtlighet både ute och inne. Och som julhälsning fick vänkretsen varje år ett fantastiskt blomsterkort i kuvert med adressatens namn textat i finaste kalligrafi.

 

Lämna en kommentar