Maud Eduards och jag var båda doktorander i statsvetenskap i Stockholm med Olof Ruin som ämnesföreträdare och blev hans vänner genom livet. Här våra minnesord i DN.
https://www.dn.se/familj/till-minne-olof-ruin/

Anita Isaksson var under många år nära vän till vår familj. Anita och jag var i mer än tio år tiden kring millennieskiftet vice ordföranden i styrelsen för Immanuelskyrkan i Stockholm med Sven Mannervik som drivande ordförande. Samarbetet gav vänskap som alltmer fördjupades. Här våra minnesord över Anita:

https://www.dn.se/familj/till-minen-anita-isaksson/

Simon Andersson, som varit en del av min närmaste vänkrets i mer än 50 år, avled måndag 25 maj 2020.

”Jag vägrar att förminska mig så att mina handlingar skulle sakna betydelse”, blev en gång slutrepliken från Simon i en diskussion vad det har för betydelse vad vi som enskilda gör för klimatet.
Så sammanfattade han själv bäst hela sin livshållning. Här minnesord från några av oss vänner som publicerats i DN, https://www.dn.se/familj/till-minne-simon-andersson/, SvD 2020-06-14 och Sändaren nr 23, 2020,( Simon minnsord Sändaren 23, 2020):

Simon Andersson, Älvsjö, har avlidit 73 år gammal. Hans närmaste är hustrun Margareta och döttrarna Emilie med familj, Belinda och Elizabeth.

Simon Andersson hade ett starkt hjärta. När den sällsynta neurologiska sjukdom, som han tvingades leva med hela sitt liv, gradvis men obönhörligen berövade honom alltfler livsfunktioner, kämpade hans hjärta och orörda intellekt vidare. I sin fysiska bräcklighet framstod han, som tidigt anförtrott  oss vänner att han nog skulle kunna bli 60 men inte mycket mer, nästan som odödlig när han återvände efter kritiska intensivvårdsperioder och redovisade sina upplevelser i lika berörande som drastiskt formulerade rapporter från dödsrikets förgårdar.

Hans hjärta var lika starkt i sitt engagemang för människor som för ett bättre samhälle. De sista åren greps han och stärktes i sin livsvilja av klimatfrågans allvar. Han följde forskning, skrev egna uppfordrande debattinlägg och tog sig i sin permobil till demonstrationer och seminarier.

Aktivist var han redan under studenttiden i Lund, på studenthemmet Micklagård, i Kristna studentrörelsen och i den radikala studentpolitiken. Pådrivande aktivist fortsatte han att vara efter flytt till Stockholm i bland mycket annat fackklubb, politik och inte minst Älvsjökyrkan.

Sitt yrkesliv hade han som uppskattad statstjänsteman på Statskontoret. Han blev ledande expert på styrningen av statliga myndigheter och regionernas organisation, tillhörde redaktionen för tidskriften AdministrationsTema och utredde både försäkringskassan och Svenska kyrkans framtid. På de utredningar han inte medverkat i skrev han remissvar, fler kanske än någon annan i svensk offentlig förvaltning.

Mitt i allt allvar och engagemang förblev spexförfattaren från Micklagård en glad gamäng med befriande humor och självdistans som utmanade de gränser sjukdomen påtvingade honom. Beklagade Simon någon gång sitt öde, var det aldrig något han lät oss vänner ta del av. Desto mer uttryckte han glädjen och stoltheten över att ha fått ett liv med familj och barnbarn.

I sorgen och saknaden är det en tacksam glädje att minnas vår vän Simon. Han vågade leva.

Jan-Erik Billinger
Kenneth Kimming
Anders Mellbourn
Erik Åberg

PS Läs gärna också min intervju med Simon i Sändaren julen 2011, Intervju Simon Sändaren nr 51-52, 2011

Onsdag före midsommar begravdes vår vän Ingemar Skogö i en mer än fullsatt Brännkyrka kyrka. Den på många sätt mest vitale i vår vänkrets är borta. Så här skrev vi några vänner i minnesord som bl a varit publicerade i Dagens Nyheter och Sändaren.

Förre landshövdingen Ingemar Skogö, Älvsjö, har avlidit 70 år gammal. Hans närmaste är hustrun Ingrid och sönerna Mårten, Ola och Per med familjer.

Vi som lärde känna Ingemar redan under studentåren och följt varandra under ett halvt sekel förstod tidigt att han var den som skulle göra stora insatser i samhället. Han var skarp i analysen och hade en väldig arbetskapacitet. Han var både målmedveten och diskussionsglad, öppen för nya perspektiv, hederlig och solidarisk, stark i övertygelser men villig till kompromisser för att lösa problem.

Och han var så genuint trevlig. Ingemar hade ett självklart intresse och respekt för människor han såg och mötte i olika sammanhang. Han tyckte om människor och människor tyckte om honom.

Ingemar Skogö blev också en av Sveriges mest uppskattade offentliga tjänstemän. Han började som aspirant på dåvarande Riksrevisionsverket och gick vidare till finans- och sedan industridepartementet.  Han blev stadsdirektör i Södertälje, återkom till regeringskansliet som statssekreterare i kommunikationsdepartementet, fortsatte som generaldirektör för först Luftfartsverket och sedan Vägverket innan han blev landshövding i Västerås.

Infrastruktur var det han mest kom att ägna sig åt.  Men bredden i hans kompetens och engagemang var stor. Som pensionär var han bland mycket annat inte bara styrelseordförande för Swedavia och Fordonsstrategisk forskning och innovation utan också såväl Socialstyrelsen som Teologiska högskolan Stockholm.

Öresundsbroprojektet var den yrkesinsats han var mest stolt över. Han gillade broar som förenar människor och som ordförande i det svensk-danska brokonsortiet hade han att se till att bygget både klarade stränga miljökrav och höll budget. Det livsviktiga ansvaret att som landshövding samordna räddningsarbetet under den stora skogbranden i Västmanland blev en kuslig slutpunkt för hans chefsår.

Ingemar var baptist från Tranås. Som student i Lund präglades han av engagemanget i Kristna studentrörelsen. I hans tro fanns både ett socialt rättviseansvar och en enkel personlig fromhet. Självklart delade han folkrörelselivets vardagsuppgifter som kyrkvärd i Älvsjökyrkan och kassör i Broderskap Sydväst. Som ung hjälpte han gubbarna på Ny gemenskap med deras deklarationer och som pensionär mötte han nya svenskar på språkkaféerna.

Ingemar var en lycklig människa, nog också genom de sista åren av svår sjukdom då han närmast mirakulöst länge ville, orkade och kunde leva med hjälp av högklassig vård och den nära samhörigheten i familjen. I vår sorg och undran över att han lämnat oss är vi många som är glada och tacksamma att Ingemar Skogö varit en vän i våra liv.

Simon Andersson, Jan-Erik Billinger, Kenneth Kimming, Anders Mellbourn  

Blockflöjt och Bachkör var Anders stora engagemang i livet.

Han var utbildad musikpedagog med solistexamen för blockflöjt från Musikhögskolan. Hela sitt yrkesverksamma liv ägnade han Lidingö musikskola. Han undervisade i block- och tvärflöjt och var under flera år biträdande rektor och musikledare. Han var noggrann och pedagogisk, mer eftertänksam än snabb i de administrativa rutinerna, värnade om sina elever och kunde välformulerat argumentera för musikskolans sak inför beslutsfattarna.

Under flera år ingick han samtidigt i blockflöjtsensemblen Musica Dolce som framgångsrikt lyfte ett tidigare litet underskattat skolinstrument till dess rättmätiga plats i konsertrepertoaren.

Anders var född i Kalifornien där hans föräldrar studerade kinesiska för att bli missionärer i Kina. Han fick några suddiga första barndomsminnen från Kina innan missionen tvingades lämna landet efter revolutionen. Men han behöll ett intresse både för Kina och för kyrkan och var mångårig kyrkvärd i Immanuelskyrkan i Stockholm.

Varje möte med Anders präglades av hans godmodiga och underfyndiga humor. Hans anekdoter från Bachkörens världsturnéer eller Kinamissionärers äventyr var alltid underhållande och aldrig långrandiga. Hans gratulationstexter till känd musik för kollegor och vänner blev närmast legendariska och hans limerickar i våra gästböcker finns tacksamt kvar som minnen av en rik och lycklig livslång vänskap.

Masts Holmberg var häpnadsväckande mångsidig under alla sina år på Dagens Nyheter. En kort tid var han också redaktionschef, när jag var chefredaktör. Om det skriver jag i mina minnesord i DN,

http://dagens.dn.se/#reader/10750/c/3617527032

Den som inte är digital prenumerant på DN kommer inte fram via länken. Därför följer hela texten här:

Mats Holmberg var nog litet förtjust när han fick budet att bli redaktionschef på DN i april 1995 och sa ja direkt. Men mer än ett drygt år på posten lovade han inte.

Mats var ingen organisationsmänniska. Han gillade inte lednings- och strategifrågor, projektprocesser eller utvecklingsarbete. Men han var kunnig, intresserad och road av allt det – både det stora allvaret och den kufiska bagatellen – som en klassisk dagstidning ska innehålla. Han var en överlägsen nyhetschef med både lidelse och klarsyn. Han hade en entusiasmerande drivkraft att varje dag få fram en tidning som var åtminstone litet bättre än gårdagens. Det var en sådan redaktionschef DN då behövde och som han blev.

Mats häpnadsväckande mångsidighet och minnesvärda insatser på nästan alla DN:s avdelningar kom samman i uppdraget som redaktionschef och nyhetsansvarig.  Han visste vad han talade om och hur man skulle göra när han gav kolleger och medarbetare både bakgrunden, inspirationen och infallsvinkeln för ett uppdrag. Och hans krav på resultat och kvalitet, både av sig själv och medarbetare, var höga. Någon gång blev nog hans nyfikenhet och önskan att finna ytterligare en vinkel eller oprövat perspektiv så stora att det låste sig.

En i efterhand surrealistisk höjdpunkt för Mats tid som redaktionschef var tidningskonflikten för i dagarna 20 år sedan. Med medarbetarna i strejk lämnades chefredaktörerna ensamma att framställa en nödtidning genom att klippa och klistra spalter som när vi gjort skoltidningar i vår ungdom.

Men även om chefredaktörerna syntes utåt, var redaktionschefen med i den s k frikretsen. Mats var mycket road och sa efteråt att han inte skulle byta ett avgångsvederlag på tio årslöner mot att ha varit med under konfliktveckan. Men han ville inte träffa de strejkvaktande kamraterna utanför redaktionsdörrarna utan sov över på tidningen.

När strejken var slut och jag skyndat tillbaka från förhandlingsdelegationen, var medarbetarna redan på plats.  Vid centralbordet satt förstås Mats.

Publicerad DN 2014-12-10

Professor Hans L Zetterberg, Bromma, har avlidit 87 år gammal. Hans närmaste är hustrun Karin Busch och barnen Anne och Martin med familj.

Som akademisk sociolog hade Hans Zetterberg en särskild förmåga att formulera sina kritiska analyser med begrepp som självklart tog plats i den aktuella samhällsdebatten. Mot det social­demokratiska välfärdsbyggets honnörsord om det starka samhället ställde han den lilla världen och påminde om att staten är mindre än samhället som blev rubriken på hans sista publicerade artikel.

Hans Zetterbergs enkla men slagkraftiga grundtes var att ett gott samhälle måste ha flera olika sfärer. I Sverige fanns enligt honom efter årtionden av social­demokratisk dominans egentligen bara politikens och storföretagens sfärer kvar. Han vill återupprätta vad som på 1980-talet började kallas det civila samhället med många olika gemenskaper och enskilda initiativ.

Med sin akademiska auktoritet som en av Sveriges första moderna sociologer och opinionsforskare fick hans analyser och kommentarer stort genomslag och gav argument för det borgerliga omslag i svensk opinion och politik som blev allt tydligare från 1980-talet.

Efter att i många år ha lett opinionsforskningsinstitutet Sifo blev han i slutet av 1980-talet chefredaktör för Svenska Dagbladet och fick sedan ansvar för moderata samlingspartiets ideologiska utvecklingsarbete. Senare kunde Dagens Nyheters läsare under några år följa honom som fri krönikör på ledarsidan.

Det kunde vara lätt att tro Hans Zetterberg hade sin främsta inspiration från USA där han var verksam som student, forskare och lärare till början av 1970-talet. Men sina grundläggande erfarenheter hade han från en missionsförbundisk uppväxt i Bromma präglad av starka familjeband, ideellt engagemang i församling och föreningsliv, bildningsiver och personligt ansvarstagande.

Hans Zetterberg ville inte själv kalla sig nyliberal. Han var främmande för en egennyttans ekonomism och betonade det lilla livets dygder och gemenskaper. Han misstrodde den starka staten. Han trodde på ett samhälle av starka gemenskaper.

Anders Mellbourn

Publicerad DN 2014-10-09

Diakon Eva Mellin, Lidingö, har avlidit efter en lång tids sjukdom, 66 år gammal. Hennes närmaste är maken Jan-Erik och dottern Anna med familj.

 Eva var född i Stockholm men växte upp i Malmö och Lund, där hennes far blivit professor. Från hemmet bar hon med sig ett livslångt intresse för kultur och en övertygelse om att livet skulle tas på allvar. Kyrkliga gymnasistförbundet, KGF, och Kristna studentrörelsen, KRISS, blev tidiga gemenskaper som mycket skulle prägla hennes liv och vänkrets. Där vidgades och radikaliserades hennes engagemang socialt, ekumeniskt och internationellt.

Hon läste teologi men inte för att bli präst. Hon valde att bli lärare på folkhögskola och i vuxenutbildning med det speciella engagemang som lärarrollen där kräver. Lidingö blev tidigt hennes hemort och Stor-Stockholm hennes arbetsområde. Men Skåne och huset utanför S:t Olof var hennes särskilda plats på jorden.

I 20 år var Eva medarbetare i Stockholms stadsmission, först som lärare på folkhögskolan, sedan som diakon. Hon var ansvarig för värdegrundsarbete och diakonal utveckling och arbetade nära ledningen. Genom sitt arbete med att förtydliga och stärka värdegrunden i organisationen, sin själavårdande roll vid minnesstunder och stilla dagar, sitt varma bemötande av deltagarna i Bullkyrkans gudstjänster och sin vägledning av volontärer, var hon en trygg punkt och viktig kulturbärare för många inom Stockholms stadsmission.

Allvar, ansvar och integritet präglade Eva Mellin både privat och i arbetet. Hon fick alltför ofta erfara livets sorg och smärta, då flera av hennes närmaste i familj och bland vänner drabbades av sjukdom och död. Hon var vänners stöd i deras svåraste stunder, också sedan sjukdomen till slut drabbat henne själv.

Genom de svåra åren behöll Eva sin integritet och saklighet. Tidigare än vad vi vänner och kolleger ville tro och förstå, insåg hon att sjukdomen inte skulle släppa sitt grepp. Det rubbade inte hennes grundläggande livshållning och förtröstan.

I sitt stora allvar hade Eva alltid en klok humor. Med ett återkommande avväpnande skratt i ögonblickets entusiasm förblev hon hela tiden förunderligt ung. Det minnet vill vi i glädje och tacksamhet hålla fast vid.

Marika Markovits, Anders Mellbourn

Mina minnesord över DN-kollegan Hilkka Airaksinen ursprungligen publicerade i DN 2012-08-03

Förra DN-medarbetaren Hilkka Airaksinen, Sätra, har avlidit 70 år gammal. Hennes närmaste är maken Arto och sönerna Tom, med hustru Karin och sonen Aron, och John.

När det 1993 krisade med den planerade sammanslagningen av Renault och Volvo meddelade plötsligt P G Gyllenhammar att han och Renaultkollegan Louis Schweizer var beredda att ge DN en specialintervju om affären. Som nytillträdd chef för samhällsredaktionen anmodades jag, i jämförelse helt oförberedd, att bistå vår expertskribent. På väg till Göteborgståget stack ekonomiredaktionens assistent, Hilkka Airaksinen, till mig en välfylld A4-mapp. Den innehöll allt det väsentliga, pedagogiskt bearbetat med markeringar och understrykningar. Intervjun blev så där. Men det berodde inte på Hilkka.

Hilkka Airaksinen kom till DN i slutet på 1987. Hon var utbildad handelskorrespondent vid Handelshögskolan i Helsingfors, mångkunnig i språk och hade varit sekreterare på en finsk exportfirma i London. Diskret, effektiv och sakkunnig blev hon ovärderlig för Dagens Nyheters ekonomibevakning. 1995 var det självklart för mig att be Hilkka flytta med som assistent när jag blivit chefredaktör. Det var inte lika självklart för henne att svara ja. Hon visste att hon skulle gå till ett mindre självständigt och mer slitsamt och utsatt arbete med mindre plats för hennes specialkunskaper. Det hade hon förstås rätt i. Men också för denna uppgift, var hon, förstås, omedelbart oundgänglig. Välorganiserad, trygg och med sin lätt blyga vänlighet stod hon fast mitt i den röra av engagemang, intressen, möten och konflikter som präglar centrum av en tidningsredaktion. År 2001 tog hon möjligheten att lämna DN med avtalspension.

Hilkka drabbades av sjukdom men tillfrisknade. I sin familj hade hon en särskild närhet. Resor, konst och böcker var genom livet hennes och Artos stora intressen. Härtill kom trädgården därhemma som nytt specialområde. Med samma systematik präglad av ordning och kreativitet som vi mindes från hennes insatser på DN fick hon i sina fröodlingar fram en prunkande växtlighet både ute och inne. Och som julhälsning fick vänkretsen varje år ett fantastiskt blomsterkort i kuvert med adressatens namn textat i finaste kalligrafi.