Arkiv för kategorin Blandat

Sverige, mänskliga rättigheter och OSSE

Under det svenska ordförandeskapet i OSSE 2021 har det svenska OSSE-nätverket sammanställt en ”självvärdering” av hur Sverige lever upp till sina åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter inom OSSE-samarbetet. Redaktörer har varit Anki Wetterhall och jag själv. Rapporten finns att ladda ned på nätverkets hemsida, http://www.ossenatverket.org. Här en kort presentation och innehållsförteckning.

Sweden is almost automatically categorized among the “good guys” in international human rights comparisons. Even so, it is most relevant that a country of Sweden’s stature during its chairpersonship of the OSCE in 2021 is examined and discussed regarding its compliance with the human rights commitment associated with its membership of the OSCE.The tradition of self-examinations of chairperson states has been established over the past decade by the Civic Solidarity Platform (CSP), the network of civil society and human rights advocacy groups in OSCE member states. The purpose is to promote self-reflection among chair governments and civil society organisations in their countries during the time they chair this important organisation for security, cooperation and civic rights in Europe, the transatlantic sphere and Central Asia.

Already in 2020 the Swedish government presented a comprehensive national report to the United Nations Human Rights Council and its Universal Periodic Review, UPR. The report was to a great extent based on input from Swedish civil society. Thus, it is logical to begin this self-evaluation by presenting the Swedish UPR report as originally submitted. Then, following the practice in recent self-evaluations in the CSP context, a limited number of issues has been chosen for more in-depth analysis.

Invited civil society and advocacy groups contribute assessments under the headings of Discrimination and Hate Speech, Gender Equality and Torture.

Additional thematic essays by academic and professional expertise deal with further problem areas of particular interest, like constitutional reforms in process, the status of national minorities, in particular the Sami people, corruption and media developments and the role of public service radio and television. In  a year still tragically marked by the covid 19 pandemic a thorough essay is also devoted to the Swedish strategy for and handling of the pandemic and its different human rights implications.

Assessments and opinions expressed in the different chapters are the responsibility of the individual contributors. The responsibility for the publication as presented here rests with the editors. The Swedish OSCE Network, the Swedish CSP member, is the initiator and sponsor of the project. The network is an independent voluntary organization with both individual and organizational members. It is not affiliated to any political party or religious denomination. The purpose of the network is to inform the public and stimulate discussion about the work of the OSCE and related themes.

Table of contents

1. Introductory remarks: scope and methods
Anders Mellbourn and Anki Wetterhall, editors  ………………………….. 7

2. National report from Sweden in the third cycle of

the Universal Periodic Review ………………………………………………… 9

3. Civil society concerns in the UPR and other reports …………. 39

a) Discrimination and hate speech ……………………………………………. 40

b) Gender equality ………………………………………………………………….. 57

c) Torture ……………………………………………………………………………….. 82

4. Thematic essays …………………………………………………………………. 87

a) Sweden and the rule of law ………………………………………………….. 87

Philip Tåhlin, Department of Law, Stockholm University

b) The rights of Indigenous peoples: the Swedish state’s

policy towards the Sámi people ………………………………………………. 106

Ulf Mörkenstam, professor, and Ragnhild Nilsson, Department

of Political Science, Stockholm University

c) Bribery, corruption and other abuses of power ……………………… 121

Claes Sandgren, Professor em, Stockholm Centre for Commercial Law,

Stockholm University; former chair, Swedish Anti-Corruption Institute

d) Media development in Sweden …………………………………………… 127

Olof Kleberg, former editor-in-chief at Västerbottens-Kuriren, and

Pär Trehörning, freelance journalist, former ombudsman at

the Swedish Union of Journalists

e) The Swedish pandemic strategy and its human

rights implications

Review of measures taken, legislation and public debate ……………….. 141

Lisa Pelling, PhD, Director of Arena Idé

5. Concluding reflections …………………………………………………….. 167

a) Summary thoughts from inside …………………………………………… 167

Charlotta Göller, Programme Manager & Advisor, International

Law, The Swedish Foundation for Human Rights

b) A look from the outside …………………………………………………….. 170

Matthias Hui, humanrights.ch, for Civic Solidarity Platform (CSP)

Lämna en kommentar

Betydelsen av OSSE

Om OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, där Sverige är ordförande under 2021, fick jag tillfälle att tala med Equmeniakyrkans ledare Lasse Svensson under hans digitala veckokyrkkaffe 14 januari. Under andra halvan av halvtimmen handlar det om OSSE. Länk här:
https://www.facebook.com/Equmeniakyrkan/videos/153046126592020/

Lämna en kommentar

Min partsinlaga om DN-konflikt i festskrift

Det mest märkliga under mina två år som chefredaktör på Dagens Nyheter för snart ett kvartssekel sedan var journaliststrejken 1996. Vi chefer gav ut en nödtidning mer präglad av vår ungdoms skoltidningspusslande än den nya medietid som då just börjat och som konflikten handlade om.

Jag har fått tillfälle att samla mina kommentarer då och tankar nu om vad som hände i en festskrift till Hans-Gunnar Axberger som kom från trycket i dagarna. Ett särtryck går att läsa här.

DNkonflikt för Axberger särtryck

Lämna en kommentar

Klart men ännu konstigt vid Hallandsås

Så har tunneln genom Hallandsåsen tagits i bruk. Invigningståget verkar ha klarat färden från Ängelholm utan problem. Om det också går bra för ordinarie trafik från och med söndag utan signalfel och strömavbrott är projektet att gratulera. Nya banor i Stockholm är ju dessvärre ännu inte utan problem trots att de invigts för länge sedan. Till slut har detta förkättrade projekt möjlighet att bli ett föredöme.
Som deltidsboende ett par kilometer från södra tunnelmynningen har jag naturligtvis mina egna intressen i detta. Den gamla vägen upp till samhället från vårt hus på slätten klipptes av för drygt 20 år sedan. Räls mot den tänkta mynningen började läggas ut och dåvarande banverket skyltade glatt om att tunneln skulle vara klar 1996. Ungefär samtidigt skrevs avtal om en Öresundsbro.. Den skulle vara klar vid det ännu fjärran millennieskiftet. Måhända är det en historiens ironi att den nuvarande regeringen lagom till tunnelinvigningen vill införa kontroller och begränsningar av brotrafiken – till och med kunna stänga bron, även om just den idén vackert släpptes lagom till att det första tåget rullade in i tunneln på tisdagsförmiddagen.
Till alla dagens bakgrundshistorier om giftskandaler, borrar som inte fungerat och tiofaldiga kostnadsökningar har jag inget att tillägga. Men låt mig i allt firande påminna om några kvarvarande konstigheter med projektet.
Tunneln genom Hallandsåsen möjliggör mer och snabbare trafik på västkustbanan från Köpenhamn-Malmö mot Göteborg och vidare norrut mot Oslo var det tänkt. Parallellt går en E6-a överfull med kontinentala lastbilar. Kan denna förfärliga trafik nu få konkurrens vore det mesta förlåtet.
Men trots att tunneln är 20 år försenad är stora delar av Västkustbanan fortfarande inte moderniserade. Genom centrala Varberg far också nästa vecka tågen på ett spår förbi nedfällda bommar in till stationen. Till och med norr om Helsingborg är det fortfarande en bit enkelspår. Visst finns säkert andra infrastrukturprojekt. Inklusive förseningen av tunnelbygget, som dragit pengar. Men vad är det för planerings- och beslutsprocess i politik och förvaltning som tillåter att tiden bara går och inte tar chansen att ge det förkättrade tunnelprojektet litet draghjälp med de kompletteringar som behövs längs hela färdsträckan? 20 år är faktiskt en lång tid.
Kring åsen finns nu tre nya stationer – två, Barkåkra och Förslöv, på sydsidan och så Båstad nya (som borde heta östra där den ligger några kilometer från samhället vid Bert Karlssons flyktingförläggning i Hemmeslöv). Men Barkåkra och Förslöv får ingen trafik genom tunneln till Båstad. Det blir ingen trafik mellan de två tätorterna i kommunen, Båstad och Förslöv, trots att tunneln i sin helhet går genom kommunen! Det är för övrigt i Förslöv och närliggande Grevie som de viktigaste arbetsplatserna i kommunen ligger.
I sista stund beslöts på försommaren om en ny pågatågslinje för lokaltrafik bortom Båstad in i Halland till Halmstad. Men de tågen ska inte stanna i Barkåkra och Förslöv, dit det bara blir ett tåg i timmen som vänder vid tunnelmynningen. Förhoppningsvis ska dessa konstigheter kunna åtgärdas med en ny tidtabell till våren. Men att denna situation över huvud taget kunnat uppstå är helt absurt. Det kan förmodligen förklaras men inte försvaras av ett kattrakande om pengar och ansvar mellan kommun, region och trafikbolag.
För övrigt kunde tunneln ha varit klar många år tidigare i ett annat läge. En tåglinjesträckning längs med E6 diskuterades på 1980-talet. Där hade tunneln blivit kortare och vad jag förstår gått genom bättre berg mellan Östra Karup och Hjärnarp. En ny station hade då naturligt kunnat läggas vid Ängelholms flygplats. Järnvägen hade blivit kortare, snabbare, klar tidigare och fått en intressant koppling till flyget (även om inrikesflygets ställning förstås är en kontroversiell miljöfråga).
Jag förmodar att Båstad kommun inte var så intresserad av den sträckningen eftersom stationen hamnat ännu längre österut från centercourten. Men skillnaden mot dagens nya läge vid Hemmeslöv är liten.
Och jag hade förstås inte fått min station i Förslöv. Men så länge jag inte därifrån kan åka också norrut blir vi nog ganska få som stiger av och på där.
Men, visst är jag glad att det är klart och ser fram emot att göra mina första turer till både Förslöv och genom tunneln på måndag. Och, vilken triumf om signalsystemet fungerar.

Lämna en kommentar

Ondskan i Oslo

Helgen efter terrordådet i Trollhättan är vi i Oslo och besöker 22 juli-sentret i den bombskadade regeringsskrapan i stadens centrum.
Anders Behring Breivik hade hoppats att spränga hela byggnaden i grus och aska och få höghuset att falla likt i New York 11 september. Just det lyckades han inte med. Men han fortsatte till ungdomslägret på Utöya där han tog sig i land utklädd till polis och sköt deltagare en efter en. Sammanlagt dödade han 77 människor och skadade hundratals fler.
Minnescentret är kalt och koncentrerat i regeringstjänstemännens gamla lunchmatsal. All texter till bilder och filmer är tagna från domen mot förövaren. I sin dokumentära saklighet blir utställningen nästan outhärdlig.
Anton Lundin Pettersson dödade två i Trollhättan och skadade ytterligare två, innan han själv sköts ihjäl av polisen. Han var nog inte lika väl förberedd som Behring Breivik och hans motiv inte lika tydligt utvecklade som Breiviks. Men likheterna är skrämmande. Båda var förklädda och skaffade sig så ett ögonblicks förtroende för att utifrån ta sig in på vad som borde vara fredat område. Båda såg sina offer i ögonen vart och ett. Den ene dödade med pistolskott, den andre med svärds- och knivhugg. Man kan undra hur många Lundin Pettersson hunnit döda, om inte polisen hunnit fram så snabbt.
Om Breivik kommer vi alltid att undra hur en människa kan förhärda sig så att hon klarar av att genomföra kallblodiga avrättningar i rad av människor hon inte känner. På Nobels Fredssenter, Nobelmuseet om fredspriset i Oslo, visas ända till april nästa år utställningen ”Targets” med bilder av den tyska fotografen Herlinde Koelbl. Hon har besökt militära utbildningsplatser i olika delar av världen och fotograferat och filmat högst konkreta fiendebilder i form av måltavlor på skjutbanor. Vi ser sönderskjutna silhuetter av soldater och förmenta självmordsbombare i burka fällas upp ur marken. Vi läser citat från soldater från olika sammanhang som alla bekräftar hur de lärt sig att dö eller dödas och förtränga att det är enskilda medmänniskor som är fienden..
Jag har genom åren alltmer ifrågasatt om jag gjorde rätt som vägrade vapentjänstgöring under värnplikten. En av de citerade soldaterna på utställningsväggen må dessvärre ha rätt i att krig alltid kommer att följa mänskligheten. Men det är inte människovärdigt att nöja sig med det konstaterandet. Litet mer styrkt i mitt gamla ställningstagande känner jag mig när jag lämnar utställningen.
Att den militära disciplinen i sig föder våld är också utgångspunkten för den uppsättning av Carmen som visas på den nya  Oslooperan (ja, den är lika fantastisk att gå på som inne i). När soldaterna samlas på torget i första akten, springer en ensam soldat med bar överkropp och maskingevär i något slags straffkommendering tröstlöst runt kamraterna utan att någon bryr sig tills han stupar. Don José och hans soldatkamrater är inneslutna i en institution av våld.

Carmen å sin sida talar om frihet och kärlek men är egentligen bunden i sina kollektiv och dess förväntningar. I en gränsmiljö av 60-talsprägel, som denna höst också minner om vad som just nu pågår i Europa (svårsmält komplicerat av librettons zigenarschabloner), blir hon till att börja med mer gangsterbrud än fabriksarbeterska för att sluta som fotbollsproffslyxhustru i skär dräkt, när hon i sista akten valt bort soldaten till förmån för matadoren. Den frihet och kärlek hon hoppats på har hon redan berövats, när don José i slutscenen tar hennes liv.
Nationaltheatret visar ”Klassen vår” i en också scenografiskt mycket stark föreställning. I denna teatertolkning av hur bybor i den polska byn Jedwabne 1941 dödade 1600 av sina judiska grannar, får den mänskliga ondskan ytterligare skrämmande dimensioner. Byborna tillhörde ”samma klass” och hade levt tillsammans sedan länge. Här fanns inga främmande fiender. Massmorden var inte beordrade av tyskarna när de begicks. De genomfördes med ofattbar brutalitet.
De ohyggliga dåden är lika ofattbara som Breiviks. Efterspelet är lika skakande med halvlögner, försök att förminska (”högst 700 dödades, inte 1600”), bortförklaringar och opportun trohet mot nya makthavare. Inte ens de få överlevande orkar bry sig utan byter TV-kanal när sanningen till slut ska redovisas vid en minnesceremoni ett halvsekel senare.
Efter smärtsamt vackra höstdagar i Oslo åker vi hem till de stora rekviernas allhelgonahelg och deras bönerop om ”Herre förbarme Dig”.

Lämna en kommentar

Storslagen natur och grym historia längs Hurtigruten

Hurtigruten är en oförglömlig upplevelse. Men det handlar inte bara om natur. Efter en resa i maj i år blev det ett resereportage i Sändaren i somras.

Hurtigrutenreportage

Lämna en kommentar