Arkiv för kategorin Blandat

Mats Holmberg till minne

Masts Holmberg var häpnadsväckande mångsidig under alla sina år på Dagens Nyheter. En kort tid var han också redaktionschef, när jag var chefredaktör. Om det skriver jag i mina minnesord i DN,

http://dagens.dn.se/#reader/10750/c/3617527032

Den som inte är digital prenumerant på DN kommer inte fram via länken. Därför följer hela texten här:

Mats Holmberg var nog litet förtjust när han fick budet att bli redaktionschef på DN i april 1995 och sa ja direkt. Men mer än ett drygt år på posten lovade han inte.

Mats var ingen organisationsmänniska. Han gillade inte lednings- och strategifrågor, projektprocesser eller utvecklingsarbete. Men han var kunnig, intresserad och road av allt det – både det stora allvaret och den kufiska bagatellen – som en klassisk dagstidning ska innehålla. Han var en överlägsen nyhetschef med både lidelse och klarsyn. Han hade en entusiasmerande drivkraft att varje dag få fram en tidning som var åtminstone litet bättre än gårdagens. Det var en sådan redaktionschef DN då behövde och som han blev.

Mats häpnadsväckande mångsidighet och minnesvärda insatser på nästan alla DN:s avdelningar kom samman i uppdraget som redaktionschef och nyhetsansvarig.  Han visste vad han talade om och hur man skulle göra när han gav kolleger och medarbetare både bakgrunden, inspirationen och infallsvinkeln för ett uppdrag. Och hans krav på resultat och kvalitet, både av sig själv och medarbetare, var höga. Någon gång blev nog hans nyfikenhet och önskan att finna ytterligare en vinkel eller oprövat perspektiv så stora att det låste sig.

En i efterhand surrealistisk höjdpunkt för Mats tid som redaktionschef var tidningskonflikten för i dagarna 20 år sedan. Med medarbetarna i strejk lämnades chefredaktörerna ensamma att framställa en nödtidning genom att klippa och klistra spalter som när vi gjort skoltidningar i vår ungdom.

Men även om chefredaktörerna syntes utåt, var redaktionschefen med i den s k frikretsen. Mats var mycket road och sa efteråt att han inte skulle byta ett avgångsvederlag på tio årslöner mot att ha varit med under konfliktveckan. Men han ville inte träffa de strejkvaktande kamraterna utanför redaktionsdörrarna utan sov över på tidningen.

När strejken var slut och jag skyndat tillbaka från förhandlingsdelegationen, var medarbetarna redan på plats.  Vid centralbordet satt förstås Mats.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Klart men ännu konstigt vid Hallandsås

Så har tunneln genom Hallandsåsen tagits i bruk. Invigningståget verkar ha klarat färden från Ängelholm utan problem. Om det också går bra för ordinarie trafik från och med söndag utan signalfel och strömavbrott är projektet att gratulera. Nya banor i Stockholm är ju dessvärre ännu inte utan problem trots att de invigts för länge sedan. Till slut har detta förkättrade projekt möjlighet att bli ett föredöme.
Som deltidsboende ett par kilometer från södra tunnelmynningen har jag naturligtvis mina egna intressen i detta. Den gamla vägen upp till samhället från vårt hus på slätten klipptes av för drygt 20 år sedan. Räls mot den tänkta mynningen började läggas ut och dåvarande banverket skyltade glatt om att tunneln skulle vara klar 1996. Ungefär samtidigt skrevs avtal om en Öresundsbro.. Den skulle vara klar vid det ännu fjärran millennieskiftet. Måhända är det en historiens ironi att den nuvarande regeringen lagom till tunnelinvigningen vill införa kontroller och begränsningar av brotrafiken – till och med kunna stänga bron, även om just den idén vackert släpptes lagom till att det första tåget rullade in i tunneln på tisdagsförmiddagen.
Till alla dagens bakgrundshistorier om giftskandaler, borrar som inte fungerat och tiofaldiga kostnadsökningar har jag inget att tillägga. Men låt mig i allt firande påminna om några kvarvarande konstigheter med projektet.
Tunneln genom Hallandsåsen möjliggör mer och snabbare trafik på västkustbanan från Köpenhamn-Malmö mot Göteborg och vidare norrut mot Oslo var det tänkt. Parallellt går en E6-a överfull med kontinentala lastbilar. Kan denna förfärliga trafik nu få konkurrens vore det mesta förlåtet.
Men trots att tunneln är 20 år försenad är stora delar av Västkustbanan fortfarande inte moderniserade. Genom centrala Varberg far också nästa vecka tågen på ett spår förbi nedfällda bommar in till stationen. Till och med norr om Helsingborg är det fortfarande en bit enkelspår. Visst finns säkert andra infrastrukturprojekt. Inklusive förseningen av tunnelbygget, som dragit pengar. Men vad är det för planerings- och beslutsprocess i politik och förvaltning som tillåter att tiden bara går och inte tar chansen att ge det förkättrade tunnelprojektet litet draghjälp med de kompletteringar som behövs längs hela färdsträckan? 20 år är faktiskt en lång tid.
Kring åsen finns nu tre nya stationer – två, Barkåkra och Förslöv, på sydsidan och så Båstad nya (som borde heta östra där den ligger några kilometer från samhället vid Bert Karlssons flyktingförläggning i Hemmeslöv). Men Barkåkra och Förslöv får ingen trafik genom tunneln till Båstad. Det blir ingen trafik mellan de två tätorterna i kommunen, Båstad och Förslöv, trots att tunneln i sin helhet går genom kommunen! Det är för övrigt i Förslöv och närliggande Grevie som de viktigaste arbetsplatserna i kommunen ligger.
I sista stund beslöts på försommaren om en ny pågatågslinje för lokaltrafik bortom Båstad in i Halland till Halmstad. Men de tågen ska inte stanna i Barkåkra och Förslöv, dit det bara blir ett tåg i timmen som vänder vid tunnelmynningen. Förhoppningsvis ska dessa konstigheter kunna åtgärdas med en ny tidtabell till våren. Men att denna situation över huvud taget kunnat uppstå är helt absurt. Det kan förmodligen förklaras men inte försvaras av ett kattrakande om pengar och ansvar mellan kommun, region och trafikbolag.
För övrigt kunde tunneln ha varit klar många år tidigare i ett annat läge. En tåglinjesträckning längs med E6 diskuterades på 1980-talet. Där hade tunneln blivit kortare och vad jag förstår gått genom bättre berg mellan Östra Karup och Hjärnarp. En ny station hade då naturligt kunnat läggas vid Ängelholms flygplats. Järnvägen hade blivit kortare, snabbare, klar tidigare och fått en intressant koppling till flyget (även om inrikesflygets ställning förstås är en kontroversiell miljöfråga).
Jag förmodar att Båstad kommun inte var så intresserad av den sträckningen eftersom stationen hamnat ännu längre österut från centercourten. Men skillnaden mot dagens nya läge vid Hemmeslöv är liten.
Och jag hade förstås inte fått min station i Förslöv. Men så länge jag inte därifrån kan åka också norrut blir vi nog ganska få som stiger av och på där.
Men, visst är jag glad att det är klart och ser fram emot att göra mina första turer till både Förslöv och genom tunneln på måndag. Och, vilken triumf om signalsystemet fungerar.

Lämna en kommentar

Ondskan i Oslo

Helgen efter terrordådet i Trollhättan är vi i Oslo och besöker 22 juli-sentret i den bombskadade regeringsskrapan i stadens centrum.
Anders Behring Breivik hade hoppats att spränga hela byggnaden i grus och aska och få höghuset att falla likt i New York 11 september. Just det lyckades han inte med. Men han fortsatte till ungdomslägret på Utöya där han tog sig i land utklädd till polis och sköt deltagare en efter en. Sammanlagt dödade han 77 människor och skadade hundratals fler.
Minnescentret är kalt och koncentrerat i regeringstjänstemännens gamla lunchmatsal. All texter till bilder och filmer är tagna från domen mot förövaren. I sin dokumentära saklighet blir utställningen nästan outhärdlig.
Anton Lundin Pettersson dödade två i Trollhättan och skadade ytterligare två, innan han själv sköts ihjäl av polisen. Han var nog inte lika väl förberedd som Behring Breivik och hans motiv inte lika tydligt utvecklade som Breiviks. Men likheterna är skrämmande. Båda var förklädda och skaffade sig så ett ögonblicks förtroende för att utifrån ta sig in på vad som borde vara fredat område. Båda såg sina offer i ögonen vart och ett. Den ene dödade med pistolskott, den andre med svärds- och knivhugg. Man kan undra hur många Lundin Pettersson hunnit döda, om inte polisen hunnit fram så snabbt.
Om Breivik kommer vi alltid att undra hur en människa kan förhärda sig så att hon klarar av att genomföra kallblodiga avrättningar i rad av människor hon inte känner. På Nobels Fredssenter, Nobelmuseet om fredspriset i Oslo, visas ända till april nästa år utställningen ”Targets” med bilder av den tyska fotografen Herlinde Koelbl. Hon har besökt militära utbildningsplatser i olika delar av världen och fotograferat och filmat högst konkreta fiendebilder i form av måltavlor på skjutbanor. Vi ser sönderskjutna silhuetter av soldater och förmenta självmordsbombare i burka fällas upp ur marken. Vi läser citat från soldater från olika sammanhang som alla bekräftar hur de lärt sig att dö eller dödas och förtränga att det är enskilda medmänniskor som är fienden..
Jag har genom åren alltmer ifrågasatt om jag gjorde rätt som vägrade vapentjänstgöring under värnplikten. En av de citerade soldaterna på utställningsväggen må dessvärre ha rätt i att krig alltid kommer att följa mänskligheten. Men det är inte människovärdigt att nöja sig med det konstaterandet. Litet mer styrkt i mitt gamla ställningstagande känner jag mig när jag lämnar utställningen.
Att den militära disciplinen i sig föder våld är också utgångspunkten för den uppsättning av Carmen som visas på den nya  Oslooperan (ja, den är lika fantastisk att gå på som inne i). När soldaterna samlas på torget i första akten, springer en ensam soldat med bar överkropp och maskingevär i något slags straffkommendering tröstlöst runt kamraterna utan att någon bryr sig tills han stupar. Don José och hans soldatkamrater är inneslutna i en institution av våld.

Carmen å sin sida talar om frihet och kärlek men är egentligen bunden i sina kollektiv och dess förväntningar. I en gränsmiljö av 60-talsprägel, som denna höst också minner om vad som just nu pågår i Europa (svårsmält komplicerat av librettons zigenarschabloner), blir hon till att börja med mer gangsterbrud än fabriksarbeterska för att sluta som fotbollsproffslyxhustru i skär dräkt, när hon i sista akten valt bort soldaten till förmån för matadoren. Den frihet och kärlek hon hoppats på har hon redan berövats, när don José i slutscenen tar hennes liv.
Nationaltheatret visar ”Klassen vår” i en också scenografiskt mycket stark föreställning. I denna teatertolkning av hur bybor i den polska byn Jedwabne 1941 dödade 1600 av sina judiska grannar, får den mänskliga ondskan ytterligare skrämmande dimensioner. Byborna tillhörde ”samma klass” och hade levt tillsammans sedan länge. Här fanns inga främmande fiender. Massmorden var inte beordrade av tyskarna när de begicks. De genomfördes med ofattbar brutalitet.
De ohyggliga dåden är lika ofattbara som Breiviks. Efterspelet är lika skakande med halvlögner, försök att förminska (”högst 700 dödades, inte 1600”), bortförklaringar och opportun trohet mot nya makthavare. Inte ens de få överlevande orkar bry sig utan byter TV-kanal när sanningen till slut ska redovisas vid en minnesceremoni ett halvsekel senare.
Efter smärtsamt vackra höstdagar i Oslo åker vi hem till de stora rekviernas allhelgonahelg och deras bönerop om ”Herre förbarme Dig”.

Lämna en kommentar

Storslagen natur och grym historia längs Hurtigruten

Hurtigruten är en oförglömlig upplevelse. Men det handlar inte bara om natur. Efter en resa i maj i år blev det ett resereportage i Sändaren i somras.

Hurtigrutenreportage

Lämna en kommentar