Onsdag före midsommar begravdes vår vän Ingemar Skogö i en mer än fullsatt Brännkyrka kyrka. Den på många sätt mest vitale i vår vänkrets är borta. Så här skrev vi några vänner i minnesord som bl a varit publicerade i Dagens Nyheter och Sändaren.
Förre landshövdingen Ingemar Skogö, Älvsjö, har avlidit 70 år gammal. Hans närmaste är hustrun Ingrid och sönerna Mårten, Ola och Per med familjer.
Vi som lärde känna Ingemar redan under studentåren och följt varandra under ett halvt sekel förstod tidigt att han var den som skulle göra stora insatser i samhället. Han var skarp i analysen och hade en väldig arbetskapacitet. Han var både målmedveten och diskussionsglad, öppen för nya perspektiv, hederlig och solidarisk, stark i övertygelser men villig till kompromisser för att lösa problem.
Och han var så genuint trevlig. Ingemar hade ett självklart intresse och respekt för människor han såg och mötte i olika sammanhang. Han tyckte om människor och människor tyckte om honom.
Ingemar Skogö blev också en av Sveriges mest uppskattade offentliga tjänstemän. Han började som aspirant på dåvarande Riksrevisionsverket och gick vidare till finans- och sedan industridepartementet. Han blev stadsdirektör i Södertälje, återkom till regeringskansliet som statssekreterare i kommunikationsdepartementet, fortsatte som generaldirektör för först Luftfartsverket och sedan Vägverket innan han blev landshövding i Västerås.
Infrastruktur var det han mest kom att ägna sig åt. Men bredden i hans kompetens och engagemang var stor. Som pensionär var han bland mycket annat inte bara styrelseordförande för Swedavia och Fordonsstrategisk forskning och innovation utan också såväl Socialstyrelsen som Teologiska högskolan Stockholm.
Öresundsbroprojektet var den yrkesinsats han var mest stolt över. Han gillade broar som förenar människor och som ordförande i det svensk-danska brokonsortiet hade han att se till att bygget både klarade stränga miljökrav och höll budget. Det livsviktiga ansvaret att som landshövding samordna räddningsarbetet under den stora skogbranden i Västmanland blev en kuslig slutpunkt för hans chefsår.
Ingemar var baptist från Tranås. Som student i Lund präglades han av engagemanget i Kristna studentrörelsen. I hans tro fanns både ett socialt rättviseansvar och en enkel personlig fromhet. Självklart delade han folkrörelselivets vardagsuppgifter som kyrkvärd i Älvsjökyrkan och kassör i Broderskap Sydväst. Som ung hjälpte han gubbarna på Ny gemenskap med deras deklarationer och som pensionär mötte han nya svenskar på språkkaféerna.
Ingemar var en lycklig människa, nog också genom de sista åren av svår sjukdom då han närmast mirakulöst länge ville, orkade och kunde leva med hjälp av högklassig vård och den nära samhörigheten i familjen. I vår sorg och undran över att han lämnat oss är vi många som är glada och tacksamma att Ingemar Skogö varit en vän i våra liv.
Simon Andersson, Jan-Erik Billinger, Kenneth Kimming, Anders Mellbourn
Mellbourn Analys 