Simon Andersson, som varit en del av min närmaste vänkrets i mer än 50 år, avled måndag 25 maj 2020.
”Jag vägrar att förminska mig så att mina handlingar skulle sakna betydelse”, blev en gång slutrepliken från Simon i en diskussion vad det har för betydelse vad vi som enskilda gör för klimatet.
Så sammanfattade han själv bäst hela sin livshållning. Här minnesord från några av oss vänner som publicerats i DN, https://www.dn.se/familj/till-minne-simon-andersson/, SvD 2020-06-14 och Sändaren nr 23, 2020,( Simon minnsord Sändaren 23, 2020):
Simon Andersson, Älvsjö, har avlidit 73 år gammal. Hans närmaste är hustrun Margareta och döttrarna Emilie med familj, Belinda och Elizabeth.
Simon Andersson hade ett starkt hjärta. När den sällsynta neurologiska sjukdom, som han tvingades leva med hela sitt liv, gradvis men obönhörligen berövade honom alltfler livsfunktioner, kämpade hans hjärta och orörda intellekt vidare. I sin fysiska bräcklighet framstod han, som tidigt anförtrott oss vänner att han nog skulle kunna bli 60 men inte mycket mer, nästan som odödlig när han återvände efter kritiska intensivvårdsperioder och redovisade sina upplevelser i lika berörande som drastiskt formulerade rapporter från dödsrikets förgårdar.
Hans hjärta var lika starkt i sitt engagemang för människor som för ett bättre samhälle. De sista åren greps han och stärktes i sin livsvilja av klimatfrågans allvar. Han följde forskning, skrev egna uppfordrande debattinlägg och tog sig i sin permobil till demonstrationer och seminarier.
Aktivist var han redan under studenttiden i Lund, på studenthemmet Micklagård, i Kristna studentrörelsen och i den radikala studentpolitiken. Pådrivande aktivist fortsatte han att vara efter flytt till Stockholm i bland mycket annat fackklubb, politik och inte minst Älvsjökyrkan.
Sitt yrkesliv hade han som uppskattad statstjänsteman på Statskontoret. Han blev ledande expert på styrningen av statliga myndigheter och regionernas organisation, tillhörde redaktionen för tidskriften AdministrationsTema och utredde både försäkringskassan och Svenska kyrkans framtid. På de utredningar han inte medverkat i skrev han remissvar, fler kanske än någon annan i svensk offentlig förvaltning.
Mitt i allt allvar och engagemang förblev spexförfattaren från Micklagård en glad gamäng med befriande humor och självdistans som utmanade de gränser sjukdomen påtvingade honom. Beklagade Simon någon gång sitt öde, var det aldrig något han lät oss vänner ta del av. Desto mer uttryckte han glädjen och stoltheten över att ha fått ett liv med familj och barnbarn.
I sorgen och saknaden är det en tacksam glädje att minnas vår vän Simon. Han vågade leva.
Jan-Erik Billinger
Kenneth Kimming
Anders Mellbourn
Erik Åberg
PS Läs gärna också min intervju med Simon i Sändaren julen 2011, Intervju Simon Sändaren nr 51-52, 2011
Mellbourn Analys 