Mina reflektioner efter Trettondagskatastrofen/kuppen i USA för Sändaren nr1/2 2021. Publiceras enbart på papper varför jag också lagt in texten här:
Trettondagen blev Donald Trumps harmageddon.
Inte hade han väl ändå tänkt sig att de sista dagarna vid presidentmakten stå som uppviglare till våldsamt upplopp och stormning av nationens folkrepresentation, till hot mot folkvalda och förstörelse av demokratins arbetsrum och till tumult där fem människor förlorade livet. Hade han verkligen föreställt sig att bli berövad sitt älskade twitterkonto och att en möjlig ny riksrättsprocess innan han lämnar Vita huset skulle bli högsta ärende på den politiska dagordningen?
Den rimligaste tolkningen av vad som sker är att Donald Trump till slut tappat kontrollen, att hans fleråriga lek med elden spårade ur. Kanske var han så förblindad av sina egna lögner och fabricerade alternativa sanningar att han in i det sista inte kunnat fatta att valet verkligen var förlorat och att detta faktum inte gick att rucka på. När också hans mest lojala närstående i maktens centrum, vicepresidenten och den republikanske majoritetsledaren, till slut, förvisso alltför sent, sade ifrån att det var dags att ge upp och gå vidare, brast det och han lät en förtrupp av våldsamma och besynnerliga men alltför bekanta högerextremister löpa amok i Kapitolium.
Med Trumps medansvar för Trettondagskatastrofen borde det nu kunna bli slut på Trumps skrämmande starka grepp om det republikanska partiet och hans fortsatta utsikter i amerikansk politik. Etablissemangets republikaner har fått avregleringar, sänkta skatter och höjd sysselsättning åtminstone före pandemiutbrottet. Evangelikala högerkristna har fått konservativa domarutnämningar och ytterligare uppbackning av Israel i Mellanöstern. Trump har levererat färdigt i sak. Kvar står hans vulgaritet och hänsynslöshet. Att tillhöra hans krets är inte längre en tillgång utan en belastning.
Det blev tydligt redan i novembervalen. Republikanerna fick anmärkningsvärt goda resultat i kongress- och delstatsvalen samtidigt som Donald Trump förlorade. Ändå fick förloraren med sig häpnadsväckande många partikolleger i sin kamp mot valutgången, Och ännu under trettondagsnatten efter det att kongressbyggnaden röjts på våldsverkare kunde vi bevittna hur en handfull senatorer och mer än hälften av de republikanska ledamöterna av representanthuset fortsatte att ifrågasätta det redovisade och registrerade valresultatet i omröstningarna.
Men kanske var det inte något som gick fel för Trump trettondagen. Kanske finns en ohygglig logik också i Trumps harmageddon. Att Donald Trump är en extrem narcissist har vi förstått. Att han håller sitt grepp om människor genom att skapa sina egna sanningar och skrämmas, med förakt och förtal har vi sett. Att han aldrig erkänner sig besegrad har vi också hört.
När insikten om att loppet är kört ändå till slut når en sådan person ligger dragningen till undergången och att dra med sig omgivningen i fallet nära. De lagliga metoderna var uttömda. Försöken att (alltför vänligt uttryckt) tänja på dem gick till slut inte heller. Och när Trump velat göra Amerika stort igen har han inte uttryckt någon större respekt för rådande system. Hela ordningen måste krossas och träsket i Washington tömmas.
Det demokratiska systemet visade sig nu ändå bestå provet, säger många lättade kommentatorer. Vi får väl se. Hursomhelst håller Donald Trump fortsatt allt ljus på sig. Kanske det till och med lyckas över installationen av efterträdaren, så att hans tomma stol då drar uppmärksamheten från den nye presidenten och vad denne har att säga.
ANDERS MELLBOURN
Mellbourn Analys 