Några korta tankar om Joseph Biden installationsdagen 20 januari 2021; på papper i Sändaren nr 3, 2021
Det var just den här gången som Joseph Biden kunde väljas till USA:s president. Det är just nu som en omskakad amerikansk offentlighet efterfrågar en ledare av hans typ.
Det är ett halvsekel sedan han blev rekordung senator i Washington. Nu är han en rekordgammal, 78 år, ny president. Han har försökt nå det ovala rummet i Vita huset fler gånger förr men inte lyckats och kan framstå som en föredetting.
Men till slut öppnades ett möjlighetens fönster för Biden. Hade det inte varit för covidpandemin hade han knappast blivit vald. Donad Trump kunde för sina anhängare peka på bedrifter i sak. Men med coronan bleknade de ekonomiska framgångssiffrorna och allvaret i en dödlig pandemi var inget Trump kunde ta till sig. Med pandemibekämpningens krav på social distansering försvann både en utdragen primärvalssäsong och en slutspurt med massmöten och eldiga tal och debatter. För att ändå kunna genomföra valet utvidgades möjligheter till post- och förhandsröstning och valdeltagandet steg kraftigt.
Då blev Biden bästa val. Ett traditionellt valår hade han kanske inte ens blivit nominerad av sitt parti. Och utan Donald Trumps alltmer lögnaktiga och skrämmande kampanj mot valresultatet och den konstitutionella ordningen – med dess våldsamma och sanslösa kulmen med stormningen av kongressen på trettondagen – hade inte en pragmatisk och kompromisserfaren mittenpolitiker fått de möjligheter att hävda sin politik som eftertankens och omprövningens bleka minut erbjuder.
För efter år (också före Trump) av politisk agitation om att göra slut på etablissemanget och dess politik i Washington kommer nu detta förkättrade etablissemang tillbaka med fulla segel. Joe Biden har förvisso i större utsträckning än någon tidigare statschef med sig en vicepresident och ministrar från befolkningsgrupper som tidigare hållits borta från makten. Men hans nya ledning har framför allt en sällan sedd politisk och administrativ erfarenhet och sakkunskap: En tidigare riksbankschef blir finansminister, en politiskt obunden toppdomare justitieminister, en pensionerad general försvarsminister, luttrade säkerhetspolitiska ”insiders” utrikesminister, CIA-chef, biståndschef o s v.
Detta djupt misstrodda liberala etablissemang måste nu snabbt visa på resultat. Coronasmittan och dödstalen måste ned. Ekonomin ska komma i ordning under fortsatt pandemi. Arbetslösa som tappat hoppet måste få nya jobb i ny miljövänlig industri och förnyad infrastruktur. Obamas sjukförsäkringssystem måste förbättras. Internationella samarbeten och åtaganden återställas.
Lyckas etablissemanget inte leverera den här gången, så finns missnöjet kvar att mobilisera – inte bara bland Trumps aggressiva kärntrupper utan också hos de nya vänsterdemokrater som fått ganska undanskymd plats i den nya administrationen.
En hoppfullare ton och en ny värdighet i politiken måste komma fram med en gång redan mitt i det massiva säkerhetspådraget vid installationen. Ett tilltal av medmänsklighet och respekt i stället för förakt och förtal. Sanning i stället för lögn. Måttfullhet i stället för självupptaget skryt. Förväntningarna är stora på de allra första presidentorden från en litet hes gammelmansröst med munskydd.
Mellbourn Analys 