Mellbourn Analys

Ett par dagar innan coronakommissionen lämnade sin senaste delrapport var jag ombedd att tala hos Immanuelskyrkans seniorer i Stockholm under den pampiga rubriken Att styra riket i kris. Ytterligare aktualitet får ämnet inför stundande statsministerskifte. Därför lägger jag här in mitt underlag, som torde vara förståeligt också i denna staccatoform.

När jag härtill hör nya generaldirektören för Folkhälsomyndigheten i Allhelgonadagens lördagsintervju i SRP1 än en gång påminna om att myndigheten har ett bredare folkhälsoansvar och inte är en smittskyddsmyndighet av tidigare typ, känns det än mer angeläget att påpeka att samordningsivern borde problematiseras. Det har nu länge varit ett mantra i kritiska reflektioner över förvaltningsutvecklingen att tala om de stuprör som finns mellan olika samhällssektorer och som omöjliggör sammanhållen politik. Men baksidan är att allt blir samordning och mycket litet styrning och verkställighet, vilket vi ser med myndigheter som FHM och MSB.

Här mina föreläsningspunkter:

Att styra riket i kris  Immanuel Senior 2021-10-26/am

Vilka är våra kriser, hot?
Krig, hot utifrån med våld från främmande makt mot nationens suveränitet och territoriella integritet är det grundläggande säkerhetshotet. (Inre säkerhet med brott och kriminalitet egen kategori.)
Men senaste 20-30 åren vidgat säkerhetsbegrepp och diskussion om andra, icke-militära hot som förefaller mer sannolika och lika allvarliga. Det handlar då om  

• Terrorism (”icke-nationella” militärliknande aktörer bl a)
• Organiserad brottslighet; särskilt gränsöverskridande, kopplat till migration, flykt
• Klimat – Equmeniakyrkan använder sedan kyrkokonferensen förra månaden begreppet klimatnödläge för att understryka allvaret
• Pandemier o andra natur/samhällskatastrofer
• Cyberhot
• Sårbarhet i resursbrist (energi, råvaror) o för globala varu- och informationsflöden

För att möta kriser, hot behövs säkerhetspolitik.

Traditionell säkerhetspolitik bygger på militärt försvar för yttre hot. (Polis för kriminalitet, inre hot; historiska skäl för att upprätthålla åtskillnad militär – polis).

Traditionella krigshot utgör hot mot nationens säkerhet o existens och kräver därför extraordinära försvarsåtgärder som att inrätta militärt försvar och upphäva samhällets förbud mot att döda, utbilda och tvångsrekrytera för att döda och därtill olika arrangemang för höjd beredskap, fullmaktsbefogenheter osv.
Detta är reglerat i grundlagen.

Skulle de bredare säkerhetshoten behöva liknande möjligheter till undantagslagstiftning och organisation? Bekämpning av bredare, icke-militära säkerhetshot är ännu inte grundlagsreglerad. Diskuterades inför senaste grundlagsreformen för tio år sedan men än så länge har det inte blivit något. Man ska inte underskatta de möjligheter som rådande grundlag ändå ger, men sannolikt väntar snart grundlagsreglering av hantering av fredstida kriser.

Ansvarsprincipen gäller för krishantering     

Den myndighet som sköter verksamhet normalt ska också göra det i krig och kris. Innebär alltså riksdag för lagstiftning, regering för att verkställa/styra, myndigheter och regioner/kommuner för implementering, praktiskt genomförande.

Dock krav på/önskemål om central krisledningsorganisation i olika utredningar, särskilt efter tsunamin. Kansli för krishantering med särskild chefstjänsteman hos statsministern sedan 2007. Flyttades dock till inrikesministern 2014. Torde komma att ändras nu igen.

Pandemihanteringen visar på flera problem med ansvarsprincipen:
Är det bra o önskvärt att regeringen inte syns och framstår som ansvarig vid en kris som framstår som ett hot mot samhällets möjlighet att fungera likt pandemin?

Är ansvarsfördelningen på verkställande handläggningsnivå tillräckligt klar?
Mycket samordning och litet styrning i myndighetsuppdragen.
Folkhälsomyndighet – socialstyrelse – region – kommun. Och vad är MSB till för? 
Avvägningen smittskydd- folkhälsa i stort? FHM genomgående tydligt med att hänvisa till  sitt bredare uppdrag. Smittskyddet vägdes mot folkhälsa brett. Behovet att värna en fungerande sjukvård blev det viktigaste (där risken för omfattande död förmodligen underskattades).   

Samtidigt ingen samordning/gemenskap kunskap om kapacitet mellan sjukvård med regionerna som ansvariga och  omsorgen under kommunerna, trots att både regioner o kommuner ingår i samma intresseorganisation, Sveriges Kommuner och Regioner, SKR. O vilken roll har eg en organisatorisk skvader som SKR i krishanteringen?
Finns tillräcklig samstämmighet på expertnivå om vilka åtgärder som är rätt? Statsepidemiologen vs de 20 medicinarna på DNDebatt/fr Vetenskapsakademin  exvis    

Att regera i kris
Kris leder till nationell samling.
Antingen omorg till samlingsregering som vid andra världskriget eller till borgfred i den politiska debatten som under pandemins första halvår.

Regering behöver handlingsförmåga

• Parlamentariskt underlag – i kvantitet (hygglig majoritet i mandat) och kvalitet (så få partier som möjligt, så litet o så okomplicerat internt förhandlande som möjligt)
• Ideologisk riktning
• Politisk kompetens, beslutserfarenhet
• Sakpolitisk kunskap och medvetenhet 

Svensk politik i dag

• Många sammanfallande kriser: Klimat, pandemi, brottslighet
• Sakpolitisk osäkerhet
• Parlamentariskt dödläge
• Högljudd  polarisering
• Behov av, frestelse att, tillgripa extraordinära åtgärder som tänjer på MR o demokratiska principer för att möta exvis brottslighet, pandemier, klimat 
  
      

Slutsats

Det är politiken, den svenska politiska kulturen, styrförmågan som också är i kris.

Trad svensk politisk kultur: Gemensam offentlighet. Klass o intressepartier t vänster o höger. Tydliga ideologiska motsättningar men kompromissuppgörelser kring stora beslut. Stor medborgartillit t politikens och samhällets institutioner.
Dagens svenska politik: Högt tonläge, polarisering men eg små motsättningar i praktiska politiska lösningar. Svårt att leverera resultat o trygghet mot dagens kriser. Växande misstro mot politik, samhällsinstitutioner. ”Okontrollerat” informations- och opinionsflöde gm sociala medier.  

Än så länge håller tilliten och samhällssamhörigheten men gränsen till sammanbrott känns oroande nära. Och när svensk politik förändras brukar det komma senare än i andra länder men då gå längre och bli mer genomgripande.
Å andra sidan: Krishantering kräver nationell politisk samling. Ska de nya icke-militära säkerhetshoten återigen samla svensk politik som skedde vid krigshotet under andra världskriget?  
Yttre säkerhetshot som åtgärd för att läka inre systemkris?