Mellbourn Analys

Jag har nog trott att jag predikat för sista gången, sedan jag lade ut texten på valdagen 2018 om frikyrkligheten och demokratins genombrott. (Finns här att läsa längre ned i bloggen under kategori Religion).
Men under rådande passtorsvakans i Abrahamsbergskyrkan blev jag ombedd att göra ett inhopp på söndagsinfallande Valborg med nedanstående innehåll. Den går också att lyssna till på Abrahamsbergskyrkans webb: https://pod.abrahamsbergskyrkan.se/20230430-Predikan.mp3

Fjärde söndagen i påsktiden, Johannes evangelium 13:31-35.

Vägen till Livet

Det är Valborgsmässoafton. Vi är inriktade på en kväll med eld, tal och körsång, kanske på Koviken där en tidigare pastor och föreståndare i denna kyrka ska hålla talet.
Men för ovanlighetens skull infaller Valborg i år på en söndag. Därför är några av oss nu här i kyrkan för förmiddagsgudstjänst. Det blir inte predikan av någon pastor. Sångarna är fler än förväntat men ändå färre än vad de blir ikväll. Och det blir som vi hört faktiskt några vårsånger redan nu, t o m litet utanför programmet den om hur härligt, härligt majsol ler, som ju passar litet till dagens text..   

FÖR härlighet handlar det ju om i evangelietexten, där Jesus inledningsvis och ganska omständligt lägger ut texten om att Sonen blivit förhärligad och vad det nu kommer att innebära.

För att komma in i denna Jesu begreppsvärld har jag konsulterat teologisk expertis i vänkretsen och exegetisk lärobok. Mitt intryck är att själva termen förhärligad inte är så självklar eller bekväm ens för fackteologen. Det låter litet andligt, religiöst, svärmiskt, upphöjt på ett sätt som nog är litet främmande, inte bara för akademiska uttolkare, utan också för inte så få av oss som söker sig till gudstjänst här i Abrahambergskyrkan.

Men mindre märkvärdigt tror jag att det hyggligt förenklat kan förklaras så här:

Att vara förhärligad är att framgångsrikt och plikttroget ha slutfört sitt uppdrag. ”Mission accomplished” som det skulle heta i vår projektfixerade tid av rymdfärder och högteknologisk krigföring. 

Jesus är förhärligad när han dött och uppstått. Han har visat att han varit och är Fadern på jorden. ”Jag och Fadern är ett” säger han på ett närliggande ställe i Johannesevangeliet.

Och när Jesus bevisat vem han är, blivit förhärligad, då, och först då, kan vi människor ta emot Anden och dess gåvor.

MEN vad betyder då det?
 Ja, det talas inte om något förhärligande i någon andlig eller svärmisk mening. Vi bryter inte ut i tungotal eller lovsång – i alla fall inte på grund av detta – till någon upphöjd Herre.
Nej, då, när Människosonen förhärligats, har vi fått ett nytt bud och en ny förmåga:
 Att älska varandra. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”.

”Jesus möjliggjorde ett nytt förhållande mellan människorna”, skriver exegetikprofessorn i den lärobok för grundkurs som jag konsulterat.

Konstigare än så behöver det inte vara med Andens gåvor och tron. Att Jesus blivit Messias eller Kristus – för att använda det teologiska begreppsbruket –  innebär att han givit oss och inbjuder oss till att vara med och skapa en kärlekens gemenskap. Och visst är det egentligen något oerhört och omskakande, men på ett mycket nära och konkret sätt.

Många söker i religion stora andliga och visionära upplevelser, mystik eller jubel. Jag ska inte förneka värdet och lockelsen i det. De som tröttnar på församling och kyrka av den typ vi har här, säger inte sällan att jag insåg att det bara handlade om gemenskap, det andra får jag söka någon annanstans   eller kan jag inte tro på.

Men gemenskap är inte ”bara”. Människor som älskar varandra har faktiskt bortom all dogmatik funnit tron och meningen med livet. Den kristna tron handlar, som Paulus skriver i Romarbrevet, om att vara ”varandra till tjänst”.

Också detta kan naturligtvis låta som och bli en klyscha och en floskel. Kärlek och gemenskap måste vara något väldigt konkret för att inte bli tomma, vackra ord och allmän trevlighet. Våra tillkortakommanden att älska och gestalta en giltig gemenskap är vi smärtsamt medvetna om och känner, och talar om ofta nog.

Men just nu, i en kort betraktelse under en gudstjänst på Valborgsmässoaftonens förmiddag tillåter jag mig släppa hela den problematiken för den här gången. Låt oss få och vija vara enkelt vårglada över den gemenskap med varandra och med naturen som nu bjuds oss i denna kyrka och denna förvisso privilegierade del av världen där vi är samlade.        

NÄR jag slog upp Evangelieboken för att förbereda dagens predikan föll efter ett tag ett kort tidningsurklipp ut från sidorna. Det är ett citat från en tidigare Stockholmbiskop, Caroline Krook, ofta lika kärv som klar i sina formuleringar:

 ”De kristnas uppgift är att älska sin nästa och inte att få henne att tycka och tänka som man själv gör. Tron är inte ett sätt att förklara svårlösta problem utan ett sätt att leva i världen”.

Låt oss minnas detta nu när vi försökt ta oss igenom förhärligandets innebörd och mysterier. Jesus går iväg någonstans dit vi inte kan komma. Det är en både suggestiv och litet skrämmande formulering av Jesus i den här texten, som nog är värd en hel egen predikan någon gång.  Vad betyder det? Ska vi inte få vara med i paradiset?

Det enda vi får veta är att vi har undfått Anden för att klara vårt liv här, nu och i fortsättningen. Och den uppmaning vi hör är ett nytt bud: Ni skall älska varandra.

Det tar vi med oss också ikväll vid någon eld där vårvindar friska leka och viska medan vi känner hur Gudsvinden bär, hur allt vänder och händer just här.

Amen.

 Vi sjunger psalm 827 och hittar swishnummer 1230300384 för dagens kollekt och gåva till församlingen.