På 70-årsdagen av Västtysklands mytomspunna sensationsseger i VM i fotboll 4 juli fick jag plats på Namn och Nytt i DN för en personlig minnesbild. Publicerad enbart i papperstidningen men nu också här digitalt:
Det är åter dags att minnas och begrunda ”undret i Bern” och dess betydelse för Tysklands återkomst och återhämtning efter nazismens förnedring och det totala nederlaget i andra världskriget. (Se till exempel DNKultur 14 juni.)
Det spelas EM i fotboll i Tyskland och det är 70 år sedan Västtyskland helt otippat besegrade dåtidens europeiska stjärnlag Ungern i finalen i VM i fotboll i Schweiz.
Och jag såg faktiskt matchen. I trängsel omgiven av tätt packade tyska åskådare. Inte på plats i Bern men på TV. Och det var nog så exotiskt för en sjuåring sommaren 1954, då väl knappt försökssändningarna från Tekniska högskolan kommit igång hemma i Sverige.
Familjen tillbringade en pensionatsvecka i Niendorf vid Östersjökusten litet norr om Travemunde. Till badortens attraktioner hörde en paviljong vid strandpromenaden där gästerna kunde dricka nyttigt vatten och känna sig som på kurort. Min mamma prövade på och införskaffade sig ett ”Trinkkarte”.
Kortet visade sig bjuda på mer än vatten. Bara den med kort hade tillträde till salongen och där fanns något då så ovanligt som en TV. Fotbollsfinalen skulle sändas i TV (hur det nu gick till med länkar före eurovisionssamarbetet och satelliterna). Finaldagen trängdes vi i en snabbt fullpackad stor sal framför vad som i bästa fall var en dåtida 24tummare. Jag satt på golvet långt fram till höger om apparaten och kan inte hävda att jag hade fritt synfält särskilt ofta. Den svartvita bilden var förstås kornig som det alltid sägs om tidiga TV-sändningar. Men det regnade härtill kopiöst både under matchen i Bern och i Niendorf där även vi i TV-publiken satt i regnvåta kläder.
Att Västtyskland till slut sensationellt vann, var av flera skäl inte så lätt att fatta. Några våldsamma glädjevrål eller olycksbådande nationalistiska skanderande utbrott i ”Wir sind Weltmeister” minns jag inte. Några på egna erfarenheter grundade tankar om den västtyska segerns efterkrigshistoriska betydelse vågar jag därför tyvärr inte bidra med.
Men jag såg alltså matchen. Och jag hade sett på TV.
Fyra år senare gick VM i Sverige och nu var det Sverige som sensationellt gick till final (om än inte vann). TV fick sitt stora genombrott i Sverige. Men mina föräldrar väntade ännu med första TV-köpet och jag såg inte matchen. Vi var på besök hos min farbror i Malmö och fick lita till Hyland i radio.
Mellbourn Analys 