Predikan söndag efter Alla helgons dag; Alla själars dag, 2 november 2025
Abrahamsbergskyrkan/am
Tema: Vårt evighetshopp
Igår, Alla Helgons dag, skulle vi minnas och tänka på helgonen, dessa förgrundsgestalter genom kyrkornas historia som för stora delar av kristenheten är självklara delar av tron. I vår protestantiska tradition är de kanske lika ofta problematiska i deras mellanställning mellan Gud, Jesus Kristus och oss.
Så det är nog inte så konstigt att helgonen inte riktigt står i centrum för våra tankar och vårt firande den här helgen. Det är våra närmaste och bekanta som dött och lämnat oss som vi tänker på och sörjer och vill upprätthålla ett sammanhang med.
Egentligen är det också särskilt idag vi ska kunna göra det. Efter gårdagen med helgonen är det enligt kyrkoårets konstruktörer idag dags för alla oss vanliga människor. Därför kallas denna söndag Alla själars dag. Och med temat ”vårt evighetshopp” ska vi då få uppbyggelse, uppmuntran och framtidsblick i vår vardagstro.
Det är väl inte fel tänkt. Men det kan bli trassligt att begrunda och försöka reda ut de mest komplicerade trossatserna om evigheten samtidigt som vi enkelt och personligt helst vill tänka på dem som lämnat oss – stilla eller smärtsamt, tvivlande eller trosvisst – deras livshistorier och hur de och vi föreställer oss att det blivit för dem nu. Kan vi inte i respekt, vemod och glädje låta dem få vara i sina olika föreställningar. Och sedan bara tända våra ljus.
För det är inte lätt det här med evigheten, livet efter detta och uppståndelsen på yttersta dagen. Inte ens Paulus klarar riktigt av det i dagens episteltext. Det är ett långt resonemang med betydande djup och ambitioner. Men visst blir det trassligt med alla dessa typer av kroppar. Han håller en lätt överlägsen ton till dem som tar evighetenstron väl enkelt och bokstavligt – för det är väl det han gör – men blir för den skull själv inte så mycket mer intellektuellt övertygande.
Minns att jag själv skrev uppsats i gymnasiet i början på 1960-talet med ”några tankar om livet efter detta”. Det var sådant som på den tiden kunde förväntas av en av nattliga tro- och vetandedebatter med skeptiska klasskamrater luttrad tonåring på Bromma högre allmänna läroverk. Minns mindre vad jag skrev och om uppsatsen finns kvar ligger den långt ned i en kista längst bort i vårt källarförråd. Men jag tror jag hade en tanke om att vi efter döden möter Gud i någon mer eller mindre abstrakt bekräftelse. Vad det nu var värt. Litet belägg för sådana tankar finns väl på några ställen i evangelierna men bilderna är ju många.
Hade tänkt lämna de konkreta evighetsföreställningarna utanför den här betraktelsen. Men för en vecka sedan läste jag en recension i DN av en nyutkommen diktsamling av Eva Ström. I anmälan citerades några rader av en dikt ur samlingen som fångade mig. Den vill jag faktiskt gärna återge här, oavsett hur mycket den egentligen har att göra med det som jag annars försöker säga i denna predikan. Så här skriver Eva Ström:
Han ingick i skaran nu
av de oåtkomliga
Han visste inte att det skulle
kännas så vanligt
som att vandra på en
huvudstads gator
utan att ha något egentligt syfte
annat än att vara fullständigt
genomskinlig
och betrakta molnen, sova,
utan att behöva
någon sömn, aldrig lösa färdigt
det förbannade korsordet,
aldrig mer gråta
Han hade inte förstått det. Att
också tårarna
skulle försvinna ur
icke-existensens sjö
Så, nu äntligen, till det viktiga att säga i en predikan på Alla Själars dag. Det finns i predikotexten från Johannesevangeliet: Alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv.
Det är alla som är nyckelordet här och budskapet på Alla själars dag, alla oss vanliga människors dag.
Möjligheten att tro, att få del av ett liv i kärlek, efterföljelse, tjänst för och gemenskap med vår medmänniska och att så få del av det pågående och fortsatta eviga livet erbjuds oss alla.
Det är inte bara något för helgonen igår utan för oss alla idag.
Är det så märkvärdigt med det? Ja, faktiskt. Om vi ser genom mänsklighetens historia är det inte ovanligt att ta evigt liv för givet, att förkunna och tro på ett liv efter detta. Det är inget som i sig kommer med det nytestamentliga budskapet. Vid arkeologiska utgrävningar av faraonska pyramider, kinesiska kejsararméer eller vikingahögar här i Norden upptäcker vi väl organiserade samhällen för stormännens fortsatta liv efter döden. Livet efter detta är ingen särskild finess i kristen tro.
Men stormännens gravar är utformade för ett evigt liv just för dem. De vanliga människor som finns med är där för att fortsatt tjäna herremannen och skydda hans makt. Gravarnas herrar kräver fortsatt underkastelse från sina undersåtar.
Men vår Herre kräver ingen underkastelse. Han är en tjänande Herre som inte vill låta någon gå förlorad.
Det omvälvande med det eviga livet som det förkunnas av Jesus och i berättelserna om honom är att det gäller alla som vill tro.
Inget människoliv är förlorat för evigheten hur obetydligt, torftigt och eländigt det än är och har varit. Det var och är ett oerhört starkt budskap, då när det uttalades och idag i en värld fylld av förstörelse, ondska och oskyldig död.
Det är budskapet till oss alla att dela denna dag för den vanliga människan, denna Alla Själars dag.
AMEN
Tack Herre att Du genom Jesus Kristus erbjuder oss alla att vara delaktiga i Ditt eviga liv av kärlek, inspiration, gemenskap, tjänst och förlåtelse.
Mellbourn Analys 