Mellbourn Analys

På Luciadagen firade Olof Petersson 50-årsdagen av sin disputation och bjöd vänner på kryssning Göteborg-Fredrikshavn t o r med både julbord och samtal om de senaste 50-årens utveckling. Också disputationsmiddagen hade avätits på samma färjelinje där Olofs pappa i många år var kock. Jag var ombedd att inleda om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa, litet utifrån antologin 50 år med Helsingfors. Mänskliga rättigheter och säkerhet i Europa som jag redigerat i år och presenterat här på bloggen tidigare. (Länk till boken.https://ossenatverket.org/wp-content/uploads/2025/03/50-ar-med-Helsingfors.pdf) Läs gärna mitt underlag här:

Helsingforsjubileet 2025 har kommit i skymundan i årets skrämmande utveckling av världspolitiken. Men Helsingforsavtalet och konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, ESSK, passar nästan övertydligt in på det övergripande temat om förändring och osäkerhet.

Helsingforsdokumentet som undertecknades 1 augusti 1975 av dåtidens ledare i Europa och Nordamerika hade till ursprungligt syfte att förhindra förändring och stadfästa status quo. Men effekten blev att bidra till en förändring som blev än större än någon kunnat föreställa sig, slutet på det kalla kriget.

Potsdam och dessförrinnan Jalta har ju blivit begrepp för ngt skämmigt, för uppgörelsen om Europa efter att Hitlers Tyskland krossats som gav Stalins Sovjet kontroll över det mesta av Central- och Östeuropa.  Resultatet blev en världsordning med kallt krig, inte med förenta nationer som det föreställs i den samtida FN-stadgan.
Men något slags fredsavtal efter andra världskriget skulle det väl någon gång bli. Och det blev slutakten från ESSK i Helsingfors.

Sovjetsidan som ivrigast velat få till konferensen fick med slutakten ett erkännande formellt av de gränser som gällde. En inför konferensen länge motvillig och skeptisk västsida fick ett avsnitt om förbättrade mänskliga kontakter och informationsutbyte, kallat den mänskliga dimensionen. Och den blev inte bara en mänsklig rättighet i egen rätt utan en integrerad del av säkerheten.
De alliansfria fick en skrivning om varje stats rätt att välja sin säkerhetspolitik, både att ansluta sig till allianser och att få vara neutral. Detta var då en stor framgång för Finland som sedan lätt har glömts bort (men aktualiserades av både Finland o Sverige när de valde att byta från alliansfrihet till NATOmedlemskap efter de ryska kraven hösten 2021 på intressesfärer och begränsningar av staters fri- och rättigheter till samarbeten i den europeiska säkerhetspolitiken).

Det fanns ett sammanhang att komma överens just 1975 som är värt att påminna om och kanske har sin relevans också för att förstå stormaktspolitiken idag.
USA var starkt försvagat med en ffg inte folkvald president i Vita huset till följd av president Nixons avgång efter Watergateavslöjandena och efter förlusten i Vietnamkriget samma vår. Sovjet överskattade sin styrka i en stund av övermod. Avtalet var ett prestigeprojekt för Breznjev som samtidigt kände av sviktande hälsa och såg slutet närma sig. Uppgörelsen om Tyskland och grundfördraget mellan de två tyska staterna ett par år tidigare var också en förutsättning och en modell för ett avtal. Erkännande av gränser- särskilt att båda staterna erkände Oder-Neisselinjen som tysk östgräns mot Polen –  kombinerat med bättre mänskliga kontakter – i gtrundfördrget särskilt i form av familjekontkater – fanns där redan.
Det blev en regelbaserad säkerhetsordning, som vi så ofta refererar till, men med en underliggande, fortsatt de facto stormaktsdominans i ordningen (som det ju också parallellt var och är i FN-stadgan med vetorätten för stormakter i säkerhetsrådet).

Den av egentligen alla oförutsedda förändringen med Helsingforsöverenskommelsen var att den mänskliga dimensionen blev något mer än utökade besöksmöjligheter och familjeåterförening över gränser (som det var i fallet Tyskland). Den kom att erbjuda öppningar för yttrande- och församlingsfrihet och vägar för utveckling av engagemang i ett växande civilsamhälle. Först att se och gripa chansen var köksbordsoppositionen i Sovjet och dess ledargestalt Andrej Sacharov som också tilldelades Nobels fredspris redan samma år som Helsingforstoppmötet 1975. Norska Nobelkommittén gav härmed omedelbart ett erkännande av det nya synsättet att frihet och säkerhet hörde ihop.

Vad som föranledde murens fall och Sovjetsystemets sammanbrott 15 år senare finns ingen ensam förklaring till. Men den mänskliga dimensionen i Helsingforsprocessen skapade sprickor i järnridåmuren och har sin betydelse vid sidan om Sovjets oförmåga att hänga med i den ekonomiska och militära konkurrensen.

Osäkerheten om en ny säkerhetsordning efter det kalla krigets slut gav en ny förändring för Helsingforsprinciperna. De förstärktes och fördjupades i Parisakten hösten 1990. Demokrati nämndes nu direkt som en del av säkerheten och ESSK-samarbetet fick en organiserad fortsättning som OSSE.
OSSE blev inte – som svenska alliansfrihetsentusiaster kanske drömde om – en ersättare för ett NATO som kunde ha upplösts. Möjligheten för central- och östeuropéer att genom NATO få en anknytning till USA och därmed ett som man föreställde sig garanterat territoriellt skydd mot den gamla ockupationsmakten Ryssland var för lockande. I stället blev OSSE ett organ för att bevaka och värdera troheten mot säkerhetsordningens principer, särskilt om mänskliga rättigheter, i medlemsländerna och för att bistå befriade diktaturer att utveckla demokratiska institutioner och förbereda dem för medlemskap i de kvarvarande västliga institutionerna NATO och EU i ny form. Den som vill skulle kunna hårdra detta till att OSSE i praktiken blev ett underordnat organ till NATO och EU. Det är väl också det som Ryssland kommit att hävda mer och mer.
Samtidigt har Ryssland med åren kunnat utnyttja OSSE:s maskineri, institutioner och principer för att värna sina intressen och maktställning i en omvandling som annars gått den traditionella makten i Moskva emot. I länder som Georgien och Moldavien har exempelvis vad som rimligen måste kallas ockupationstrupper i ny gestalt hävdat legitimitet som fredsbevarande styrkor.

För den mest märkliga förändringen av Helsingforsprocessens ursprungliga legitimering av Potsdams status quo är ju att den stat, Sovjetunionen, som 1975 mest sökte avtalad stabilitet och gränssäkerhet bara halvtannat decennium senare,1991, upplöste sig själv. Sovjetunionens upplösning var resultatet av en uppgörelse inom den sovjetledning som i sin tur var i upplösning. Om Sovjetunionens upplösning är 1900-talets största geopolitiska katastrof som Putin hävdar var det hans företrädare som åstadkom den.

Helsingfors- och OSSE-processerna har efter Sovjetunionens fall kommit att handla om fredlig förändring av, inte skydd för, gränser och att stå emot icke-fredliga försök att åter- och nyskapa gränser med våld som i Ukraina.
Och det gäller inte bara det forna Sovjet. 1990-talets våldsamma och blodiga upplösning av Jugoslavien till nu sju självständiga stater och uppgiften att skapa och upprätthålla nya än så länge bräckliga ordningar därefter har inneburit liknande utmaningar för OSSE. 

1990-talets strategiska diskussion innebar över lag en utvidgning av begreppet säkerhetspolitik till andra hot mot mänskligheten och stater än militära. Det bredare säkerhetsbegreppet hade en stor plats i diskussionerna i OSSE, där det formella uttrycket kom att bli ”comprehensive security”.  Som de viktigaste säkerhetshoten nämndes gränsöverskridande brottslighet, terrorism, okontrollerade flyktingströmmar, pandemier, klimatförstöring och sårbarhet i energiförsörjning och kommunikationsteknologi. De här hotbilderna fördes också upp i säkerhetsstrategier i såväl enskilda stater som i exempelvis EU.
Relevansen i de nya hotbilderna har på ett egentligen skakande och genomgripande sätt visat sig snabbt i Europa under 2000-talets första decennier med både flyktingkris snabbt kopplad till gränsöverskridande brottslighet, terrorism, energibrist, klimatkris och pandemi. Det traditionella militära hotet formuleras samtidigt ofta som cyberattacker.  

Etableringen av den mänskliga dimensionen och mänskliga rättigheter som en del av säkerhetspolitiken har efter det kalla krigets slut blivit en självklar komponent i den bredare säkerheten men är för den skull inte okomplicerad.
Att statssuveräniteten inte ska vara ett hinder för yttre kritik mot tillämpningen av mänskliga rättigheter i en stat är en sak. Besvärligare blir det när brott mot mänskliga rättigheter i ett land kan anföras som skäl för omvärlden att ingripa militärt mot det landet.

Inom FN och den etablerade folkrätten utvecklades under 1990-talet över millennieskiftet till den stora särskilda generalförsamlingen 2005 tankar om humanitär intervention eller krav på ingripande mot stat som inte lever upp till sin ”skyldighet att skydda” (responsibility to protect) sina medborgare. Folkmordet i Rwanda 1994 och övergreppen under 1990-talets upplösningskrig i Jugoslavien gav perspektivet ohygglig aktualitet.
FN-stadgan ger ju säkerhetsrådet rätten att besluta om väpnade kollektiva insatser när internationell fred och säkerhet är hotade eller under attack. Men vad göra när säkerhetsrådet är lamslaget? NATOs bombningar av Serbien1999 för att förhindra ett folkmord på kosovoalbaner, var inte folkrättsligt lagliga men kallades legitima med tanke på det omedelbara hot som ansågs föreligga.

Men den här liberala doktrinutvecklingen i säkerhetspolitiken har kommit av sig. Brytrpunkten blev det krig som ett övermodigt USA och allierade vårvintern 2003 genomförde mot Saddam Husseins styre i Irak. Även om själva kriget först blev en snabb framgång, blev det politiskt-moraliskt ett fiasko och begreppet humanitär intervention komprometterades.

Likaså har den icke-militära, ”mjuka”, MR-främjande politiken i och gentemot auktoritära statsledningar fått ett hårt gensvar. Engagemang för civilsamhälle och demokratisk organisering i framför allt Ryssland beskylls som otillbörlig inblandning i inre angelägenheter i syfta att åstadkomma regimförändring (vilket väl egentligen inte är så långt från med sanningen överensstämmande.)  Under de förutsättningar som kommit att råda har MR-politik blivit en fientlig handling som möts också med militära medel.  

Frågan idag, 50 år efter Helsingfors, är om vi ser ett möjlighetens fönster för mänskliga rättigheter särskilt under ett kvartssekel fram till mitten av 2010-talet stängas.
Ett skäl är att Kinas, Vietnams och andra auktoritära asiatiska staters förmåga att utvecklas snabbt ekonomiskt och industriellt utan att samtidigt demokratiseras (som många annars hoppats kring millennieskiftet) har imponerat och blivit en förebild, inte bara i vad som till nyligen kallades tredje världen. Vi i det liberala väst har blivit beroende av dessa stater och har gemensamma ekonomiska intressen med dem för att upprätthålla och utveckla vår välfärd. Då kostar det för mycket att kritiskt ta upp frågan om de mänskliga rättigheternas ställning i deras samhällen.

Men än allvarligare är opinionsutvecklingen i de västliga demokratierna själva mot mer högernationella och auktoritära synsätt. Synen på och engagemanget för mänskliga rättigheter också som en del av säkerhetspolitiken undergrävs i de stater som ursprungligen förde fram perspektivet.

Var står vi då idag?
Det bredare säkerhetsbegreppet verkar ha lagts till arkivet. Det trots att erfarenheterna av naturkatastrofer med koppling till klimatförändringen och från pandemin ligger oss alla nära. Undantaget är invandringen och dess kriminella implikationer samt den militärt kopplade cybersäkerheten.
Allt handlar nu – framför allt i medieuppmärksamheten -om militära hot och mer eller mindre realistiska beredskapsåtgärder som krigshot kan innebära. Någon problematiserande diskussion om realismen i hot och militära satsningar hinns egentligen inte med. 

Och hur tänker supermakterna?
Ryssland under Putin ser sig fortfarande som förlorare i kalla kriget, vill territoriellt mer eller mindre återskapa det gamla Sovjet eller tsarväldet.  Försöket att militärt återerövra Ukraina är det mest aggressiva uttrycket. Det har egentligen blivit en katastrof med fruktansvärda förluster och mycket begränsade vinster. Putins spekulation att USA efter Afghanistanreträtten i augusti 2021 (jämför Saigon Valborgsmässoafton 1975) var så försvagat att det skulle  tvingas acceptera en rysk inmarsch i Ukraina och att en inbördes tvistande västallians skulle vara beredd att omförhandla Helsingfors och Parisakterna – vilket Ryssland faktiskt föreslog inför OSSE:s utrikesministermöte i Stockholm i december 2021 – var en total felbedömning som tvärtom fick Finland och Sverige att ge upp sin alliansfrihet.
Fram till angreppet på Ukraina 2014 var Ryssland kvarvarande förmåga som tidigare  stormakt inte att ta ansvar och ledning och utöva något avgörande inflytande utan  att  trassla till och sabotera politiska försök till lösningar. OSSE kunde Ryssland inte sällan som sagt utnyttja för det.
Frågan är om inte Ryssland även med aggressionen mot Ukraina fortfarande mest är en trubbelmakare och egentligen inte återkommit mycket längre som stormakt.  Ändå ses Ryssland idag efter snart fyra års misslyckade angreppskrig som ett verkligt, kärnvapenrustat hot berett och intresserat av att ta kontrollen över hela Europa.

Än mer förbryllande är förstås USA efter ett knappt år med Donald Trump åter vid makten. På många sätt kan omvandlingen av den amerikanska politiken och verklighetsuppfattningen egentligen framstå som jämförbar med utvecklingen i Sovjet och Ryssland för 35 år sedan.
USA har nog inte blivit isolationistiskt som det ofta sägs. Snarare har USA och Trump plötsligt med America First som mantra gjort sig till ledare för den nya högernationalistiska oppositions- och opinionsrörelsen för att förändra västvärlden.  Med USA:s nya nationella säkerhetsstrategi och vicepresidentens och presidentens tal vid strategiska tillfällen under det gångna året kan vi konstatera:

Trump vill ha en väldig, avskräckande krigsmakt men är nog ärlig i sin önskan att få slut på  kostsamma krig
Trump vägrar att se stora militära territoriella hot från Ryssland (eller Kina) men kräver samtidigt av de europeiska staterna att de lägger 5% av BNP för att möta sådana hot
Trumps hotbild är invandring och det liberala samhället (jämför det breda säkerhetsbegreppet!), inte att det riskerar undergrävas som vi ser det utan att det i sig undergräver traditionella värden
Trump föraktar inte Europa utan Europas ledare och deras samarbete, särskilt dess regelverk som han anser hota amerikanska, främst ekonomiska, intressen
Trump vet att folk och ledare i Central- och Östeuropa först och främst vill ha en relation med USA, inte med samarbetsorganisationer i Västeuropa 
Trump vill ge EU och de europeiska ledarna skulden för att kriget inte tar slut i Ukraina
Trump vill aktivt intervenera för att hjälpa fram högernationalisterna i europeiska nyckelstater och så i längden undergräva och upplösa EU.
Trump drivs av önskan att ”drain the swamp” också i säkerhetspolitiken och synes oförmögen och ointresserad att se vad han då lämnar plats för i världen

Men Trump börjar bli gammal.
En något halsbrytande parallell kan dras mellan de då åldriga och inte helt klartänkta Sovjetledarnas upplösning av sitt eget gamla maktsystem för 35 år sedan och Trump och hans vasaller i USA och Europa som nu för sin egen makts och vinnings skull också just tycks vilja avskaffa den ordning deras företrädare skapat och värnat.
Är Donald Trump då egentligen vår tids Boris Jeltsin?   Och i så fall Vance hans Putin?