Publicerad DN 2014-10-09
Diakon Eva Mellin, Lidingö, har avlidit efter en lång tids sjukdom, 66 år gammal. Hennes närmaste är maken Jan-Erik och dottern Anna med familj.
Eva var född i Stockholm men växte upp i Malmö och Lund, där hennes far blivit professor. Från hemmet bar hon med sig ett livslångt intresse för kultur och en övertygelse om att livet skulle tas på allvar. Kyrkliga gymnasistförbundet, KGF, och Kristna studentrörelsen, KRISS, blev tidiga gemenskaper som mycket skulle prägla hennes liv och vänkrets. Där vidgades och radikaliserades hennes engagemang socialt, ekumeniskt och internationellt.
Hon läste teologi men inte för att bli präst. Hon valde att bli lärare på folkhögskola och i vuxenutbildning med det speciella engagemang som lärarrollen där kräver. Lidingö blev tidigt hennes hemort och Stor-Stockholm hennes arbetsområde. Men Skåne och huset utanför S:t Olof var hennes särskilda plats på jorden.
I 20 år var Eva medarbetare i Stockholms stadsmission, först som lärare på folkhögskolan, sedan som diakon. Hon var ansvarig för värdegrundsarbete och diakonal utveckling och arbetade nära ledningen. Genom sitt arbete med att förtydliga och stärka värdegrunden i organisationen, sin själavårdande roll vid minnesstunder och stilla dagar, sitt varma bemötande av deltagarna i Bullkyrkans gudstjänster och sin vägledning av volontärer, var hon en trygg punkt och viktig kulturbärare för många inom Stockholms stadsmission.
Allvar, ansvar och integritet präglade Eva Mellin både privat och i arbetet. Hon fick alltför ofta erfara livets sorg och smärta, då flera av hennes närmaste i familj och bland vänner drabbades av sjukdom och död. Hon var vänners stöd i deras svåraste stunder, också sedan sjukdomen till slut drabbat henne själv.
Genom de svåra åren behöll Eva sin integritet och saklighet. Tidigare än vad vi vänner och kolleger ville tro och förstå, insåg hon att sjukdomen inte skulle släppa sitt grepp. Det rubbade inte hennes grundläggande livshållning och förtröstan.
I sitt stora allvar hade Eva alltid en klok humor. Med ett återkommande avväpnande skratt i ögonblickets entusiasm förblev hon hela tiden förunderligt ung. Det minnet vill vi i glädje och tacksamhet hålla fast vid.
Marika Markovits, Anders Mellbourn
Mellbourn Analys 