Helgen efter terrordådet i Trollhättan är vi i Oslo och besöker 22 juli-sentret i den bombskadade regeringsskrapan i stadens centrum.
Anders Behring Breivik hade hoppats att spränga hela byggnaden i grus och aska och få höghuset att falla likt i New York 11 september. Just det lyckades han inte med. Men han fortsatte till ungdomslägret på Utöya där han tog sig i land utklädd till polis och sköt deltagare en efter en. Sammanlagt dödade han 77 människor och skadade hundratals fler.
Minnescentret är kalt och koncentrerat i regeringstjänstemännens gamla lunchmatsal. All texter till bilder och filmer är tagna från domen mot förövaren. I sin dokumentära saklighet blir utställningen nästan outhärdlig.
Anton Lundin Pettersson dödade två i Trollhättan och skadade ytterligare två, innan han själv sköts ihjäl av polisen. Han var nog inte lika väl förberedd som Behring Breivik och hans motiv inte lika tydligt utvecklade som Breiviks. Men likheterna är skrämmande. Båda var förklädda och skaffade sig så ett ögonblicks förtroende för att utifrån ta sig in på vad som borde vara fredat område. Båda såg sina offer i ögonen vart och ett. Den ene dödade med pistolskott, den andre med svärds- och knivhugg. Man kan undra hur många Lundin Pettersson hunnit döda, om inte polisen hunnit fram så snabbt.
Om Breivik kommer vi alltid att undra hur en människa kan förhärda sig så att hon klarar av att genomföra kallblodiga avrättningar i rad av människor hon inte känner. På Nobels Fredssenter, Nobelmuseet om fredspriset i Oslo, visas ända till april nästa år utställningen ”Targets” med bilder av den tyska fotografen Herlinde Koelbl. Hon har besökt militära utbildningsplatser i olika delar av världen och fotograferat och filmat högst konkreta fiendebilder i form av måltavlor på skjutbanor. Vi ser sönderskjutna silhuetter av soldater och förmenta självmordsbombare i burka fällas upp ur marken. Vi läser citat från soldater från olika sammanhang som alla bekräftar hur de lärt sig att dö eller dödas och förtränga att det är enskilda medmänniskor som är fienden..
Jag har genom åren alltmer ifrågasatt om jag gjorde rätt som vägrade vapentjänstgöring under värnplikten. En av de citerade soldaterna på utställningsväggen må dessvärre ha rätt i att krig alltid kommer att följa mänskligheten. Men det är inte människovärdigt att nöja sig med det konstaterandet. Litet mer styrkt i mitt gamla ställningstagande känner jag mig när jag lämnar utställningen.
Att den militära disciplinen i sig föder våld är också utgångspunkten för den uppsättning av Carmen som visas på den nya Oslooperan (ja, den är lika fantastisk att gå på som inne i). När soldaterna samlas på torget i första akten, springer en ensam soldat med bar överkropp och maskingevär i något slags straffkommendering tröstlöst runt kamraterna utan att någon bryr sig tills han stupar. Don José och hans soldatkamrater är inneslutna i en institution av våld.
Carmen å sin sida talar om frihet och kärlek men är egentligen bunden i sina kollektiv och dess förväntningar. I en gränsmiljö av 60-talsprägel, som denna höst också minner om vad som just nu pågår i Europa (svårsmält komplicerat av librettons zigenarschabloner), blir hon till att börja med mer gangsterbrud än fabriksarbeterska för att sluta som fotbollsproffslyxhustru i skär dräkt, när hon i sista akten valt bort soldaten till förmån för matadoren. Den frihet och kärlek hon hoppats på har hon redan berövats, när don José i slutscenen tar hennes liv.
Nationaltheatret visar ”Klassen vår” i en också scenografiskt mycket stark föreställning. I denna teatertolkning av hur bybor i den polska byn Jedwabne 1941 dödade 1600 av sina judiska grannar, får den mänskliga ondskan ytterligare skrämmande dimensioner. Byborna tillhörde ”samma klass” och hade levt tillsammans sedan länge. Här fanns inga främmande fiender. Massmorden var inte beordrade av tyskarna när de begicks. De genomfördes med ofattbar brutalitet.
De ohyggliga dåden är lika ofattbara som Breiviks. Efterspelet är lika skakande med halvlögner, försök att förminska (”högst 700 dödades, inte 1600”), bortförklaringar och opportun trohet mot nya makthavare. Inte ens de få överlevande orkar bry sig utan byter TV-kanal när sanningen till slut ska redovisas vid en minnesceremoni ett halvsekel senare.
Efter smärtsamt vackra höstdagar i Oslo åker vi hem till de stora rekviernas allhelgonahelg och deras bönerop om ”Herre förbarme Dig”.
Mellbourn Analys 