Många kände Leif Furhammar bättre än jag. Till alla kloka minnesord vill jag ändå lägga dessa som publiceras i tidningens Sändarens pappersupplaga 11 november 2015.
Professor Leif Furhammar har avlidit 78 år gammal. Han var professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet 1978-1990 och uppmärksammad skribent i mediefrågor, bland annat som fast TV-krönikör i Dagens Nyheter 1987-2009.
I en bisats i en minnesvärd recension i DN en gång skrev Leif Furhammar att han var uppvuxen i den småländska tidningsvärldens geografiska och konfessionella periferi. Hans pappa var redaktör för Smålands-Tidningen i Eksjö och familjen engagerad i missionsförsamlingen i staden. Centrum var Jönköping, länshuvudstaden och Smålands Jerusalem, där familjen Hamrin med dess koppling till den trängre Alliansmissionen styrde över Hallpressen med pappans Smålands-Tidningen som en av många titlar.
Leif Furhammar blev tidigt en central gestalt i svensk film men vidmakthöll i mycket periferins perspektiv. Som student i Uppsala avbröt han sina läkarstudier, när han fångades av ett intresse för den då i varken de fromma eller fina salongerna helt rumsrena filmen. Han blev under 1960-talet drivande för att ge filmen rättmätig erkänsla och ställning i kulturlivet och för att göra filmvetenskap till ett akademiskt ämne.
Men det krävdes att utbildningsdepartementet uppmanade honom att söka när professuren i ämnet blivit etablerad och han självklart stod på tur att träda till. Att vara professor roade nog egentligen inte honom. Det blev med tiden inte svårt för Christina Jutterström och hans gamla studiekamrat Gunnel Törnander i DN-ledningen att locka över honom till tidningen som krönikör. Med sin språkliga elegans, milda humor och lagom ironiska distans var han oöverträffad som mediekritiker och förenade obehindrat folklighet och fördjupning i sina krönikor.
Leif Furhammar hade lätt att le och var nära till att lyssna. Hans gärning präglades alltid av en varm och mänsklig livshållning. De – tyvärr alltför få – gånger då vi sågs på DN och i filmhuset gled samtalet snart in på gemensamma vänner i Eksjö och missionskyrkan. Han värnade banden till sin barndoms periferi.
ANDERS MELLBOURN
Mellbourn Analys 