Skriften ”IS/Daesh – några perspektiv” med mig som redaktör har just givits ut av studieförbundet Bilda och Teologiska högskolan Stockholm (THS). Det är en rapport från en konferens på THS i november 2015. Här finns större bidrag av Bitte Hammargren (numera UI), Rickard Lagervall (religionsvetenskap, Lund och Jönköping) och den turkiske statsvetaren Hakan Gunes. Själv har jag skrivit en inledning av litet bredare karaktär. Tar mig friheten att återge den här. Men läs hellre hela skriften och ta del av den kunskap den ger om IS och dess sammanhang. Läs om och beställ häftet hos Bilda här
När terrororganisationen IS (eller Daesh) tog på sig ansvaret för de fruktansvärda dåden i Paris på fredagskvällen 13 november 2015, sade man att dödsattentaten var vedergällning för att Frankrike är med och bombar IS-kontrollerat territorium i Syrien och Irak. Morden och skadegörelsen skulle alltså ses som en krigshandling. Frankrikes president Francois Hollande svarade med att förklara att Frankrike befinner sig i krig och utlyste undantagstillstånd. Vi har fått en ny fas i kriget mot terrorismen.
Det var USA:s dåvarande president George W Bush som efter terrorattackerna 11 september 2001 för första gången förklarade krig mot terrorismen. Många undrade redan då om det var så klokt tänkt och formulerat för att möta och bekämpa ett nytt säkerhetshot. Utvecklingen de 14 åren sedan dess har dessvärre visat att det gått så illa som kritikerna fruktade.
USA hade hösten 2001 stöd i folkrätten för att på något sätt svara på angreppen i New York och Washington D.C. Men att förklara krig mot terror var inte rätt sätt. Det var kanske inte heller helt klokt och rätt när FN:s säkerhetsråd några dagar senare vidgade tolkningen av FN-stadgan så att terrorism i stor skala måste anses vara ett hot mot internationell fred och säkerhet i enlighet med FN-stadgans sjunde kapitel. I förstörelsen och tumultet efter tvillingtornens fall var det lätt för många av oss att hålla med om den analysen. Men vi hade inte ordentligt tänkt igenom konsekvenserna.
Krig förklaras historiskt av en stat mot en annan. Terror bekämpas av polis. Moderna krig utspelas förvisso ofta inom stater, mellan statsledningar och befrielserörelser eller mellan och mot mer eller mindre terror- eller våldsamt brottsligt präglade grupper. Dagens krig och konflikter är ofta asymetriska, som krigsvetarna säger, vad gäller parternas styrka, beväpning och stridsmetoder.
Men när världens då enda och helt dominerande supermakt förklarade krig mot en visserligen förskräckande effektiv och förkastlig kampmetod blev det fel. Terror är ett medel, inte en identifierbar fiende. Att i säkerhetspolitisk mening jämställas som fiende med en supermakt, måste vara en gåva svår att stå emot till en grupp terrorister som härmed plötsligt fick en status i det internationella systemet, som de knappast annars kunnat drömma om.
För att mobilisera de sina mot denna nya fiende som kallas terrorism, behövde den amerikanska statsledningen som i alla krig också en mer konkret fiendebild. Det tio år tidigare avslutade kalla kriget som i ett halvsekel bestämda USA:s säkerhetspolitik hade sin givna fiende i Sovjetunionen och kommunismen och sin militära strategi och sitt maskineri för att möta hotet. Det chockade USA sökte i september 2001 snabbt en förnyad hotbild och fiende av liknande typ. Enligt tanken om en förestående våldsam konflikt mellan kulturer (”the clash of civilisations”) som lanserats på 1990-talet blev islam – förvisso officiellt radikal politisk islam – den fienden. President Bush talade till och med vid några tillfällen om ett ”korståg” mot den nya fienden vilket höjde den religiöst-ideologiska spänningen ytterligare. (Samtidigt måste påpekas att han var angelägen om att inte utesluta amerikanska muslimer ur den nationella gemenskapen efter 11-septemberattackerna.)
Krigsförklaringarna mot terrorism fick också motivera en inre säkerhets- och övervakningsapparat när det egna samhället skulle vara på krigsfot. Det både krävdes besvärande inskränkningar av den personliga integriteten och skapades eller underblåstes en oro och rädsla bland medborgarna som under lång tid kommit att prägla och skada det amerikanska samhällsklimatet.
Härtill är det rent praktiskt svårt att fastställa hur och när ett krig mot terrorismen är avslutat. Vi vet att president Barack Obama och hans regering som fick ärva både uttrycket och själva kriget redan från det han tillträdde i januari 2009 ville komma bort från åtminstone termen kriget mot terrorism. Nu har Obama-administrationen snart suttit i sju år med bara ett avvecklingsår kvar till dess en ny president tillträder. Men kriget mot terrorismen har Obama inte blivit av med, inte ens – trots att han uttalat velat det – dess mest skändliga symbol, Guantanamofånglägret på Kuba.
Risken är förstås skrämmande uppenbar att den franske presidenten och andra europeiska ledare från och med den mörka november 2015 begår liknade misstag i en upprörd situation som USA:s ledare gjorde hösten 2001. Skillnaden den här gången är att ”terrorismen” redan är en organisation som gör anspråk på att vara en stat. USA:s krig mot terrorismen lyckades som många fruktat bidra till att skapa en säkerhetspolitisk motpart av nationell typ. Det går inte att blunda för att USA:s och dess allierades krig mot terrorismen i dess olika former åtminstone givit utrymme för IS. Med IS framväxt har kriget mot terrorismen till slut också på ett sätt blivit ett traditionellt krig mot en annan stat.
IS vill inte vara en terrorgrupp, inte en grupp som kämpar för vissa religiösa, kulturella eller etniska rättigheter, inte en nationell befrielserörelse. IS kallar sig i stället stat och har territoriella ambitioner att skapa en nygammal statsbildning, ett modernt kalifat.
Vad detta kalifat egentligen ska vara berörs i följande uppsatser i denna skrift. Är det ett slag jordisk-politisk gudsstat som eftersträvas och i så fall på vilket territorium? Ska det få några geografiska gränser eller söker man världsherravälde och i så fall på vilket sätt?
I det som löpande rapporteras om IS betonas framför allt fyra utmärkande drag: Dess ideologiskt-religiösa fanatism, dess (åtminstone till och med första halvåret 2015) militära effektivitet, dess anspråk på och förmåga att bygga upp eller upprätthålla en samhällsförvaltning på de platser där man tagit makten och dess anmärkningsvärda professionella färdighet att utnyttja moderna sociala medier både för att skrämma och för att locka, däribland att rekrytera soldater och medarbetare internationellt, också i Sverige.
Fram till den 13 november 2015 ville europeiska ledare och europeisk opinion ogärna använda uttrycket kriget mot terrorismen. Europas stater har de senaste årtiondena allt mindre talat om att vara beredda att möta traditionella militära hot mot sina nationella territorier, även om vi sedan två år sett en viss tillbakagång till att åter betona nationellt militärt försvar till följd av en aggressivare rysk utrikespolitik och krig i Ukraina.
Till de säkerhetshot Europa och EU däremot talat mer om hör allvarliga samhällsstörningar till följd av stora och oreglerade flyktingströmmar. Hösten 2015 är det just detta som händer.
Flykten går från Afghanistan efter vad som hänt till följd av kriget mot terrorismen som det förts där. Den går från Nord-och Östafrika till följd av fattigdom och krig delvis knutna till kriget mot terrorismen. Den går framför allt från Irak och Syrien till följd av krigen och konflikterna där sedan 2003 och 2011.
Nu är det särskilt IS krig människor flyr från. Det är ett krig om ideologi, makt och territorium i Mellanöstern och kanske mer än så. Det blir också ett säkerhetspolitiskt hot mot Europa och EU när unionen i sin brist på handlingsförmåga i flyktingmottagandet undergräver sin egen sammanhållning, sin lyskraft som förebild och sin värdegrund.
IS eller Daesh måste alltså betraktas som ett säkerhetshot i dubbel mening. Dels är det enligt sin egen självuppfattning en krigförande stat som gör anspråk på territorium som idag tillhör andra stater. Dels utgör IS på flera sätt ett hot mot vad vi i dag gärna kallar mänsklig säkerhet.
Om Frankrike och EU för den skull gör rätt i att tala om och gå till krig för att möta dessa säkerhetspolitiska hot är inte lika självklart.
Samtidigt med krigsförklaringarna började den internationella nyhetsförmedlingen och kommentatorerna dagarna efter 13 november att tala om det ”så kallade” IS för att inte göra organisationen större än den är och ge erkännande åt dess anspråk på statsbyggnad. Det framstår inte som den mest angelägna frågan i en diskussion om IS, allra minst om vi fortsätter att tala om ett krig, inte ett så kallat krig, mot detta IS.
Problemet att förstå och möta IS/Daesh är som framgår av följande kapitel i denna skrift större än så.
(PS. Detta är en bearbetad version av författarens inledning till den temadag om IS/Daesh som hölls på THS 12 november 2015, dagen före attentaten i Paris.)
Mellbourn Analys 