Annorlunda Norden

Några reflektioner om politiken i Norden efter valet i Danmark och den finländska regeringsbildningen. Danmark går nu emot huvudtrenderna i Europa och har ordentlig vänstermajoriet i väljarkår och parlament. Högerpopulismen har kraftigt gått tillbaka men socialdemokraterna har övertagit dess invandringspolitik.
I Finland är socialdemokraterna tillbaka vid regeringsmakten i en klassisk finländskt brokig fempartikoalition.

Annorlunda nordisk politik dNoridks val Sändaren nr 24 2019

 

Lämna en kommentar

Vanligt val till Europaparlamentet

EU hotas av just de icke-militära säkerhetshot som finns formulerade i EU:s säkerhetsstrategi. När mer stod på spel steg valdeltagandet i Europavalet. Och resultatet blev mer likt utfallet i de nationella valen.

Här min kommentar för Mänsklig säkerhet.

Valet och säkerheten i Europa

 

Lämna en kommentar

Kärnvapenförbudet och militära samarbeten

När remissvaren nu kommit in, är det än mer osannolikt att Sverige kommer att biträda konventionen om kärnvapenförbud. Argumenten och bristen på diskussion är oroande, skriver jag för Mänsklig säkerhet.

Orimligt låta militära samarbeten stå i vägen för kärnvapenkritik

Lämna en kommentar

Frikyrkorna och kampen för demokratin

De första frikyrkoförsamlingarna var samtidigt de första demokratiska sammanslutningarna i Sverige, där alla medlemmar – kvinnor som män – hade rätt att yttra sig och på lika villkor vara med och fatta beslut. Frikyrkomedlemmar utgjorde en stor andel av riksdagsmännen åren före och efter förra sekelskiftet. Kraven på allmän och lika rösträtt hade självklart stöd bland frikyrkofolket.
Ändå var kända frikyrkoföreträdare inte särskilt synliga i rösträttsrörelsen och flera  tvekade inför de mest radikala demokratikraven.
Om detta- och litet om hur det gått sedan –  talade jag på Immanuel senior i Stockholm 19 februari. Underlaget finns att läsa här:
Frikyrkorna och demokratins genombrott

 

Lämna en kommentar

Anmärkningsvärt att säga nej till kärnvapenförbud

Några timmar efter att Stefan Löfven åter valts till statsminister fredag 18 januari presenterades den särskilda utredningen om konsekvenserna av en svensk anslutning till FN-konventionen om kärnvapenförbud. Utredningen avvisar att Sverige ska tillträda konventionen trots att Sverige i decennier arbetat för begränsningar av kärnvapen.
Hur det blivit så och vad som nu måste hända resonerar jag om i ett inlägg för nätmagasinet Mänsklig säkerhet.

http://manskligsakerhet.se/2019/01/22/anmarkningsvart-nej-till-karnvapenforbud

 

 

Lämna en kommentar

Löfvens annorlunda tvåa

Så har Sverige återigen en vald statsminister. Vid talmannens nominering skrev jag följande i Sändaren som förhoppningsvis har visst bestående värde:

https://www.sandaren.se/nyhet/lofvens-annorlunda-tvaa

Lämna en kommentar

Huvudmotsättningen för regeringsbildningen

21april 2019 är påskdagen. Extraval till påsk är tydligen möjligare än statministerval under jul. Julen varar än till påska… men däremellan kommer fasta. Klarar valmyndigheten att ordna ett slut på denna passionshistoria under passionstiden? Eller får vi ett omvändelseunder vid nyår?
Så skrev jag på Facebook 19 december efter talmannens senaste bulletin om regeringsförhandlingarna. Något mer allvarligt skrev jag samtidigt i Sändarens julnummer (nr 51/2018, https://www.sandaren.se/nyhet/vad-ar-det-som-hander) så här:

Vad är det som händer?

Att misstroendet mot politik och politiker trots allt inte är större är anmärkningsvärt efter en höst präglad av partiernas oförmåga att utse en statsminister. Att journalister och statsvetare inte kan förklara vad som händer är genant, anser Anders Mellbourn i denna analys av det politiska läget i Sverige när det gått mer än 100 dagar sedan valet och utan att någon ordinarie regering tillträtt.

I Storbritannien – den parlamentariska demokratins vagga – är parlamentet lamslaget inför ett av sina mest avgörande beslut någonsin, utträdet ur EU, och premiärministern blir föremål för en misstroendeomröstning i sin egen parlamentsgrupp.

I Frankrike, ständigt stolt över sitt republikanska frihetsarv, har samme president som för mindre än två år sedan med överväldigande majoritet vann makten hamnat på kollisionskurs med medborgaropinionen.

I Tyskland, genom sitt svarta arv från förra seklet fortfarande extra känsligt för den demokratiska rättsstatens förutsättningar, har den under mer än tio tidigare år helt dominerande regeringschefen efter snabbt växande missnöje tvingats lämna posten som ordförande för sitt parti.

I Sverige, länge en modell i omvärlden för rationell reformpolitik och kompromisspräglad stabilitet, står partierna till synes oförmögna att hantera valutslagets verklighet ännu 100 dagar efter ett val och 100 år efter riksdagens beslut (17 december 1918) om allmän och lika rösträtt.

Till yttermera visso sammanfaller misslyckandet med att vi första gången tillämpat ett par i stor enighet antagna ändringar i regeringsformen från 2010 i syfte att göra de demokratiska processerna än tydligare och effektivare. Förtroendet för statsministern skulle obligatoriskt prövas av den nya riksdagen och valet hölls en söndag tidigare i september än förr för att regeringen efter ett val skulle få bättre tid att förbereda budgeten. Resultatet blev nu att regeringen röstades bort men inte hunnit ersättas av någon ny och att den budget som antagits föreslagits av en parti-
konstellation som bara några veckor tidigare inte fått riksdagens förtroende i en statsministeromröstning.

”Vofför gör de på detta viset”, frågar sig med rätta både allmänhet och experter.

Att inte misstroendet mot politik och politiker blivit än starkare än vi hittills sett i opinionsmätningar är egentligen anmärkningsvärt. Att politiska journalister och statsvetare inte bättre förmår förstå och förklara vad som pågår är både genant och oroande.

Att väljarnas vilja inte motsvarar partiernas politiska upplägg med två givna block till vänster och höger och med två blockföre-
trädare som lika givna statsministerkandidater har vi vetat åtminstone sedan valet 2014. Sedan det blev övertydligt i valutslaget 9 september har partiföreträdarna än mer surrat sig fast vid givna positioner.

Den underliggande frågan i den låsta politiken är var huvudmotsättningen i politiken går. Gäller den fortsatt vänster–höger i den ekonomiska politiken eller rör den synen på demokrati och människovärde? Om vänster-höger ska bestämma, måste Sverigedemokraterna räknas in i högerblocket och då är en högermajoritet given. Om demokratidimensionen är viktigast, måste det till en blocköverskridande regeringsmajoritet. Skulle fortsatta låsningar leda till ett nyval – i sig som riksdagens talman säger ett demokratiskt nederlag – måste det bli ett val som handlar om vilken motsättning som just i dag är viktigast.

Vid beslutet om allmän rösträtt för 100 år sedan stod en koalitionsregering med liberaler och socialdemokrater för propositionen. För den regeringen fanns också ett bredare gemensamt reformprogram om arbetsrätt, socialpolitik och utbildning. Men våren 1920 sprack den på en skattefråga. Sedan dess är det vänster-högerdimensionen som gällt. Nu, 100 år senare, är det inte längre lika självklart.

ANDERS MELLBOURN

Lämna en kommentar