Att bli vuxen vid historiens slut

Bästa läsning under 2022 var nog Leas Ypis fantastiska memoar om sin uppväxt i Albanien under 1980- och 1990-talen mitt i både den gamla stalinistiska diktaturen och frigörelseårens sammanbrott därefter.
Min entusiastiska anmälan i Sändaren nr 3, 2023, finns här: https://mellbournanalys.files.wordpress.com/2023/01/recension-fri-sandaren-jan-2023-2.pdf

Lämna en kommentar

Dagspressens nya förutsättningar

En bok om landsortspressens nedgång och närapå fall det senaste årtiondet visar sig ha ett hoppfullt slut om en fortsatt framtid för dagstidningen. Mina funderingar i Sändaren om en bok, som också innehåller många läsvärda porträtt av regionala tidningsimperier och tidningskungar som nog borde vara mer allmänt kända än de är.

Läs här:Dagspressens framtid jan 23

Lämna en kommentar

OSSE ännu plats för att höras

Med Rysslands pågående angreppskrig mot Ukraina är den europeiska säkerhetsordningen och förutsättningarna för OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, upprivna. Här mina tankar för nätmagasinet Mänsklig säkerhet efter ett möte om mänskliga rättigheter inom OSSE-ramen som ändå nyligen kunnat hållas i Warszawa.

Lämna en kommentar

Anita Isaksson till minne

Anita Isaksson var under många år nära vän till vår familj. Anita och jag var i mer än tio år tiden kring millennieskiftet vice ordföranden i styrelsen för Immanuelskyrkan i Stockholm med Sven Mannervik som drivande ordförande. Samarbetet gav vänskap som alltmer fördjupades. Här våra minnesord över Anita:

https://www.dn.se/familj/till-minen-anita-isaksson/

Lämna en kommentar

Sverigedemokraternas storseger överskuggar allt

På ett sätt har ingenting hänt i riksdagsvalet. På ett annat har allt hänt.

 En nettoförskjutning på 1-2 mandat av 349 mellan två väljarblock ligger inom felmarginalen om det vore en opinionsundersökning. Så litet efter en valperiod av pandemi, fruktansvärt krig i Ukraina med svensk medlemsansökan till Nato som följd, klimatkris, inflationsvåg med stundande lågkonjunktur, skenande energipriser och dödsskjutningar i bostadskvarter.  Och efter en valrörelse med högt, ofta aggressivt tonläge, och domedagsbedömningar av läget i landet. (Att höra particheferna enligt gängse valvakeliturgi tacka sina trupper för de fantastiska valrörelser de gjort var i år särskilt plågsamt.)

Mycket ansvar fanns att utkräva. Överraskande då är att den gånga valperiodens två regeringspartier, socialdemokraterna framför allt men också miljöpartiet, faktiskt gick framåt i valet, medan den gamla högeralliansens alla gick tillbaka. Ändå blir det sannolikt maktskifte när alla röster kommer att vara räknade. Ännu ett segerval för Sverigedemokraterna överskuggar de övriga väljarrörelserna. Sverige första kvinnliga statsminister som efter mindre än ett år vid makten tycktes ha vunnit självklar personlig auktoritet tvingas flytta ut från Rosenbad för att ersättas av ledaren för moderaterna som går tillbaka tredje valet i rad.

En ironi med den valutgång vi sannolikt får är ju att den stora segraren inte ska få ingå i regeringen utan vara huvudstödparti åt en tvåpartikoalition som i bästa fall kommer att ha en fjärdedel av väljarkåren bakom sig, bara några procent fler än Sverigedemokraternas ensamma femtedel.  Likt den danska förebilden Dansk Folkeparti under dess storhetstid kan nog Sverigedemokraterna vinna  vissa taktiska fördelar på att avstå från regeringsbordets taburetter. Men det kommer att ha sina komplikationer.

Att ett högernationalistiskt parti nu har vunnit över 20 procent av rösterna i ett svenskt val är i grunden häpnadsväckande. Det går förvisso att finna en rad förklaringar.  Att Sverige, den resultatinriktade rationella politiska kompromisskulturens hemland i så många väljares ögon slutat fungera är likafullt skakande.  Att detta Sverige nu i en eller annan form kommer att ha ett av Europas starkaste högerpopulistiska partier vid makten, är svårt att ta till sig. Anmärkningsvärt härtill är förstås att regeringssamarbetet kommer att ske med två partier med rötter i kristen humanism och internationell solidaritet och tydligt till pris av röstförluster bland deras tidigare kärnväljare.     

Som väljare, partier och medier föreställt sig och framställt det här valet vore det orimligt om inte segrande block, eller lag som det nu ska heta, får bilda regering och då för landets skull förhoppningsvis snabbt. Men i längden borde den här valutgången ge anledning till allvarligt omtänkande. Sverige behöver regeringar med ordentliga marginaler och långsiktiga arbetsmöjligheter, en politik som både ser de riktiga motsättningar som finns och vill hitta breda problemlösningar.

ANDERS MELLBOURN        

Betraktelse morgonen efter valet för Sändaren. https://www.sandaren.se/ledare/sds-framgang-overskuggar-allt-annart-igen

Lämna en kommentar

Expertis och politik

Med viss bävan har jag låtit mig uppmuntras till en förvaltningspolitisk betraktelse för Statsvetenskaplig tidskrift. Utifrån erfarenheterna av den svenska pandemibekämpningen prövar jag att hitta ett sätt att dra en klarare skiljelinje mellan politiskt och professionellt ansvar enligt nationalekonomins uppdelning i finans-och penningpolitik. Vet inte riktigt om det håller. Men artikeln antogs för publicering och finns här:

https://journals.lub.lu.se/st/article/view/24547/21691

Lämna en kommentar

Ukrainas seger behöver eldupphör

En både bister och bekymrad betraktelse om kriget i Ukraina i midsommartid. Skriven för publicering i nätmagasinet Mänsklig säkerhet, https://manskligsakerhet.se/2022/06/27/ukrainas-seger-behover-eldupphor/

Ukraina måste vinna kriget. Det måste bli eldupphör och slut på kriget.
Båda ståndpunkterna är rimliga. Men i stället ställs de mot varandra och förs polemiskt fram som något slags mätare på graden av solidaritet med Ukraina. Det är både olyckligt och i längden farligt.

Det ryska angreppskriget har inneburit många överraskningar

Trots de underrättelser som tidigt fanns om att Ryssland förberedde ett fullskaligt angrepp mot Ukraina, blev det ändå en överraskning 24 februari, att krig faktiskt inte bara var ett hot utan blev verklighet. Sedan blev det snart en överraskning att detta så länge förberedda angrepp ändå var så ogenomtänkt och i all sin brutalitet drivs så oskickligt. Ukraina har överraskat både de ryska angriparna och sina vänner i väst med att stå emot aggressionen och till och med ta tillbaka först förlorat territorium. Landets president Volodomyr Zelenskyj har överraskat med att vara en värdig, djärv, initiativrik och samlande ledare för sitt land i krig. 

Överraskande har också varit viljan att bistå genom sanktioner och direkt vapenhjälp från omvärlden och sammanhållningen i EU och Nato om detta (även om uppslutningen inte alltid varit så fullständig och långtgående som Ukrainas ledare önskat). Överraskande är dessutom att Ukraina nu får status som kandidatland till EU.

Lika överraskande har alliansfria Finland och Sverige ansökt om medlemskap i Nato till följd av det ryska angreppet.

Ryssland är en förlorare

Att det samlat skulle bli så här är rimligen en stor och obehaglig överraskning för Ryssland och president Vladimir Putin. Efter fyra månaders angreppskrig är Ryssland militärt, moraliskt, psykologiskt och politiskt en förlorare. Och det med rätta.

Med de ryska misslyckandena och Ukrainas beundransvärda kamp skulle det naturligtvis vara orättvist och motbjudande om kriget upphörde på annat sätt än med Ukrainas seger. Insatserna för detta höjs med en upptrappning i retorik och krav på leveranser av mer avancerade vapen från omvärlden. Ingen syns intresserad av förhandlingar. Trosvissa utfästelser utfärdas om att en seger för Ukraina är nödvändig för att trygga en säkerhetsordning för frihet och fred i Europa i framtiden.

Rysslands brutala krigföring tjänar på långvarig konflikt

Utifrån maktens och styrkans logik skulle det ändå vara ytterligare en överraskning om Ukraina verkligen skulle kunna vinna en fullständig militär seger. Just nu förefaller det ryska angreppet ha fastnat i ett ställnings -och utnötningskrig med skrämmande stora förluster av soldater, också för försvararna i Ukraina.  Det kan vara ett läge som i längden skulle var mer gynnsamt för de ryska angriparna än Ukraina. Ryssland har en tradition från krigen i Tjetjenien och södra Kaukasus av massiv brutal krigföring med syfte att snarare bibehålla och förlänga konflikter som frusna än att få dem avslutade och lösta. 

Det finns anledning att varna för övermod och käck trosvisshet. Efter heroiska uppoffringar och segerlöften finns i längden en risk för en de ouppfyllda förväntningarnas besvikelse i Ukraina.  Här kan till och med en ytterligare besvärande överraskning hota, där Ryssland på ett visserligen absurt men skrämmande sätt skulle kunna underblåsa kritiska opinioner.  Inför ett låst krig med plågsamma förluster i döda och skadade, massiv förstörelse av infrastruktur och likafullt 20 procent av Ukrainas territorium ockuperat, kan en folklig misstro börja spira:

  • Var det värt allt detta utan säkrad frihet och trygghet för oss själva?
  •  Har vi mest blivit redskap för västs strävan att långsiktigt försvaga Rysslands militära kraft och maktambitioner?

Här är väst också sårbart.  Mitt i stödet och segerretoriken har USA och de övriga västländerna hela tiden varit tydliga med att de inte kommer att ingripa direkt i kriget med egen trupp. De vill – på goda grunder, det måste erkännas – inte riskera ett storkrig med Ryssland genom motangrepp på ryskt territorium. 

Känsliga begränsningar i stödet från väst

Ukraina omfattas inte av några utfästelser om kollektivt försvar enligt NATO-stadgans artikel 5. Att nu välkomna Ukraina som medlem i NATO är inte aktuellt. Kontrasten mot villigheten (med undantag för vad som sägs från Turkiet) att omedelbart ta in Finland och Sverige är slående.

 Omvärlden står upp för Ukrainas suveränitet som nation. Men hur cyniskt det än låter, ser väst i praktiken fortfarande Ukraina som en del av en ryskdominerad  sfär av intressen och beroenden.

Ukraina har faktiskt vunnit kriget efter det som hänt under fyra månader. Det viktiga nu är att snabbt få slut på det fruktansvärda dödandet och med diplomatiska ansträngningar åstadkomma  ett någorlunda välordnat eldupphör, som sedan kan lägga grunden för en hållbar fred. Bara så kan Ukraina förbli segrare i kriget och gå vidare i frihet.

ANDERS MELLBOURN

  

Lämna en kommentar

En Gud för att vara människa

I många år har jag varit med i redaktionen för Abrahamsbergskyrkans församlingsblad Livet. Med just utkomna nummer 1 2022 är det slut. Mitt testamente inför påsk återfinns i ledaren på sid 2. Men läs gärna hela numret. https://abrahamsbergskyrkan.se/wp-content/uploads/2022/03/LIVET_nr1_2022_web.pdf

Lämna en kommentar

Putins krig

Tre veckor med Rysslands krig i Ukraina och tre kommentarer i Sändaren. Länkar här:

25 februari https://www.sandaren.se/ledare/darfor-vill-putin-forstora-sitt-broderfolk

11 mars https://www.sandaren.se/ledare/finns-ingen-ursakt-putins-revanschism

17 mars https://www.sandaren.se/ledare/att-avsluta-ett-anfallskrig

Lämna en kommentar

Sverige, OSSE och Ukraina

Just innan Rysslands storinvasionen av Ukraina inleddes, publicerade Lars-Erik Lundin och jag en sammanfattning av det svensk ordförandeskapet i OSSE 2021 och den aktuella utvecklingen kring Ukraina i perspektiv av OSSE och den europeiska sakerhetsordningen for natmagasinet Mansklig sakerhet.

Lämna en kommentar