Rösträtten och freden

Kampen för allmän och lika rösträtt gick hand i hand med den tidiga fredsrörelsen. När folket fick var med och bestämma skulle det blir slut på krig och stormaktsspel som förknippades med monarker och envälden.
Några tankar för Mänsklig säkerhet i anslutning till pågående 100-årsminne av kvinnors rösträtt i Sverige.

Rösträtten och freden – tankar till ett 100-årsminne

Måhända hade det varit på plats att förlänga och komplicera resonemanget med att också påminna om att första världskriget som tog uppmärksamheten från själva rösträttsrörelsen samtidigt stärkte kvinnornas ställning i det civila samhället och därmed gav argument för rösträtten. Det perspektivet på utvecklingen i USA ges just nu vårvintern 2021 i en över lag mycket sevärd serie i SVT:s Kunskapskanalen, https://www.svtplay.se/nar-kvinnorna-kravde-rostratt

Lämna en kommentar

En president i rätt tid

Några korta tankar om Joseph Biden installationsdagen 20 januari 2021; på papper i Sändaren nr 3, 2021

Det var just den här gången som Joseph Biden kunde väljas till USA:s president. Det är just nu som en omskakad amerikansk offentlighet efterfrågar en ledare av hans typ.

Det är ett halvsekel sedan han blev rekordung senator i Washington. Nu är han en rekordgammal, 78 år, ny president. Han har försökt nå det ovala rummet i Vita huset fler gånger förr men inte lyckats och kan framstå som en föredetting.

Men till slut öppnades ett möjlighetens fönster för Biden. Hade det inte varit för covidpandemin hade han knappast blivit vald. Donad Trump kunde för sina anhängare  peka på bedrifter i sak. Men med coronan bleknade de ekonomiska framgångssiffrorna och allvaret i en dödlig pandemi var inget Trump kunde ta till sig. Med pandemibekämpningens krav på social distansering försvann både en utdragen primärvalssäsong och en slutspurt med massmöten och eldiga tal och debatter. För att ändå kunna genomföra valet utvidgades möjligheter till post- och förhandsröstning och valdeltagandet steg kraftigt.

Då blev Biden bästa val. Ett traditionellt valår hade han kanske inte ens blivit nominerad av sitt parti. Och utan Donald Trumps alltmer lögnaktiga och skrämmande kampanj mot valresultatet och den konstitutionella ordningen – med dess våldsamma och sanslösa kulmen med stormningen av  kongressen på trettondagen – hade inte en pragmatisk och kompromisserfaren mittenpolitiker fått de möjligheter att hävda sin politik som eftertankens och omprövningens bleka minut erbjuder. 

För efter år (också före Trump) av politisk agitation om att göra slut på etablissemanget och dess politik i Washington kommer nu detta förkättrade etablissemang tillbaka med fulla segel.  Joe Biden har förvisso i större utsträckning än någon tidigare statschef med sig en vicepresident och ministrar från befolkningsgrupper som tidigare hållits borta från makten. Men hans nya ledning har framför allt en sällan sedd politisk och administrativ erfarenhet och sakkunskap: En tidigare riksbankschef blir finansminister, en politiskt obunden toppdomare justitieminister, en pensionerad general försvarsminister, luttrade säkerhetspolitiska ”insiders” utrikesminister, CIA-chef, biståndschef o s v.

Detta djupt misstrodda liberala etablissemang måste nu snabbt visa på resultat. Coronasmittan och dödstalen måste ned. Ekonomin ska komma i ordning under fortsatt pandemi. Arbetslösa som tappat hoppet måste få nya jobb i ny miljövänlig industri och förnyad infrastruktur. Obamas sjukförsäkringssystem måste förbättras. Internationella samarbeten och åtaganden återställas.

Lyckas etablissemanget inte leverera den här gången, så finns missnöjet kvar att mobilisera – inte bara bland Trumps aggressiva kärntrupper utan också hos de nya vänsterdemokrater som fått ganska undanskymd plats i den nya administrationen.

En hoppfullare ton och en ny värdighet i politiken måste komma fram med en gång redan mitt i det massiva säkerhetspådraget vid installationen. Ett tilltal av medmänsklighet och respekt i stället för förakt och förtal. Sanning i stället för lögn. Måttfullhet i stället för självupptaget skryt. Förväntningarna är stora på de allra första presidentorden från en litet hes gammelmansröst med munskydd.  
     

Lämna en kommentar

Betydelsen av OSSE

Om OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, där Sverige är ordförande under 2021, fick jag tillfälle att tala med Equmeniakyrkans ledare Lasse Svensson under hans digitala veckokyrkkaffe 14 januari. Under andra halvan av halvtimmen handlar det om OSSE. Länk här:
https://www.facebook.com/Equmeniakyrkan/videos/153046126592020/

Lämna en kommentar

Slutet för Trump

Mina reflektioner efter Trettondagskatastrofen/kuppen i USA för Sändaren nr1/2 2021. Publiceras enbart på papper varför jag också lagt in texten här:

Trettondagen blev Donald Trumps harmageddon.
Inte hade han väl ändå tänkt sig att de sista dagarna vid presidentmakten stå som uppviglare till våldsamt upplopp och stormning av nationens folkrepresentation, till hot mot folkvalda och förstörelse av demokratins arbetsrum och till tumult där fem människor förlorade livet. Hade han verkligen föreställt sig att bli berövad sitt älskade twitterkonto och att en möjlig ny riksrättsprocess innan han lämnar Vita huset skulle bli högsta ärende på den politiska dagordningen?
Den rimligaste tolkningen av vad som sker är att Donald Trump till slut tappat kontrollen, att hans fleråriga lek med elden spårade ur. Kanske var han så förblindad av sina egna lögner och fabricerade alternativa sanningar att han in i det sista inte kunnat fatta att valet verkligen var förlorat och att detta faktum inte gick att rucka på. När också hans mest lojala närstående i maktens centrum, vicepresidenten och den republikanske majoritetsledaren, till slut, förvisso alltför sent, sade ifrån att  det var dags att ge upp och gå vidare, brast det och han lät en förtrupp av våldsamma och besynnerliga men alltför bekanta högerextremister löpa amok i Kapitolium.
Med Trumps medansvar för Trettondagskatastrofen borde det nu kunna bli slut på Trumps skrämmande starka grepp om det republikanska partiet och hans fortsatta utsikter i amerikansk politik. Etablissemangets republikaner har fått avregleringar, sänkta skatter och höjd sysselsättning åtminstone före pandemiutbrottet. Evangelikala högerkristna har fått konservativa domarutnämningar och ytterligare uppbackning av Israel i Mellanöstern. Trump har levererat färdigt i sak. Kvar står hans vulgaritet och hänsynslöshet. Att tillhöra hans krets är inte längre en tillgång utan en belastning. 
Det blev tydligt redan i novembervalen. Republikanerna fick anmärkningsvärt goda resultat i kongress- och delstatsvalen samtidigt som Donald Trump förlorade. Ändå fick förloraren med sig häpnadsväckande många partikolleger i sin kamp mot valutgången, Och ännu under trettondagsnatten efter det att kongressbyggnaden röjts på våldsverkare kunde vi bevittna hur en handfull senatorer och mer än hälften av de republikanska ledamöterna av representanthuset fortsatte att ifrågasätta det redovisade och registrerade valresultatet i omröstningarna.
 Men kanske var det inte något som gick fel för Trump trettondagen. Kanske finns en ohygglig logik också i Trumps harmageddon. Att Donald Trump är en extrem narcissist har vi förstått. Att han håller sitt grepp om människor genom att skapa sina egna sanningar och skrämmas, med förakt och förtal har vi sett.  Att han aldrig erkänner sig besegrad har vi också hört.
När insikten om att loppet är kört ändå till slut når en sådan person ligger dragningen till undergången och att dra med sig omgivningen i fallet nära. De lagliga metoderna var uttömda. Försöken att (alltför vänligt uttryckt) tänja på dem gick till slut inte heller. Och när Trump velat göra Amerika stort igen har han inte uttryckt någon större respekt för rådande system. Hela ordningen måste krossas och träsket i Washington tömmas.
Det demokratiska systemet visade sig nu ändå bestå provet, säger många lättade kommentatorer. Vi får väl se. Hursomhelst håller Donald Trump fortsatt allt ljus på sig. Kanske det till och med lyckas över installationen av efterträdaren, så att hans tomma stol då drar uppmärksamheten från den nye presidenten och vad denne har att säga.
ANDERS MELLBOURN       

Lämna en kommentar

Stor personlig förlust för Trump men skakig seger för Biden

Två återfall som USA-kommentator i Sändaren, dels från tidig onsdag morgon 4 november, dels när bilden klarnat en vecka senare.

https://www.sandaren.se/ledare/stor-forlust-men-skakig-seger-i-usa

https://www.sandaren.se/ledare/anders-mellbourn-forsummat-ogonblick-trump

Lämna en kommentar

Rädda den europeiska säkerhetsordningen

Dem europeiska säkerhetsordning som vi återkommande bekänner oss till och som vi allt oftare ser undergrävas har OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, som sin formella ram. Nästa år ska Sverige ta över det roterande ordförandeskapet. Men sedan mitten av juli är OSSE lamslaget och ledningen har tvingats avgå.
Om detta har jag bekymrat skrivit tillsammans med Anders Bjurner på Dagens Arena:

Rädda den europeiska säkerhetsordningen

 

 

 

Lämna en kommentar

Gunnar Stäng dubbelt porträtterad

Något överraskande gästspel som recensent i Statsvetenskaplig tidskrift nr 2, 2020. Finansministrar är kanske inte min specialitet men ändå några reflektioner om två biografier om Gunnar Sträng,

https://journals.lub.lu.se/st/article/view/22007/19788

 

Lämna en kommentar

Simon Andersson till minne

Simon Andersson, som varit en del av min närmaste vänkrets i mer än 50 år, avled måndag 25 maj 2020.

”Jag vägrar att förminska mig så att mina handlingar skulle sakna betydelse”, blev en gång slutrepliken från Simon i en diskussion vad det har för betydelse vad vi som enskilda gör för klimatet.
Så sammanfattade han själv bäst hela sin livshållning.
Här minnesord från några av oss vänner som publicerats i DN, https://www.dn.se/familj/till-minne-simon-andersson/, SvD 2020-06-14 och Sändaren nr 23, 2020,( Simon minnsord Sändaren 23, 2020):

Simon Andersson, Älvsjö, har avlidit 73 år gammal. Hans närmaste är hustrun Margareta och döttrarna Emilie med familj, Belinda och Elizabeth.

Simon Andersson hade ett starkt hjärta. När den sällsynta neurologiska sjukdom, som han tvingades leva med hela sitt liv, gradvis men obönhörligen berövade honom alltfler livsfunktioner, kämpade hans hjärta och orörda intellekt vidare. I sin fysiska bräcklighet framstod han, som tidigt anförtrott  oss vänner att han nog skulle kunna bli 60 men inte mycket mer, nästan som odödlig när han återvände efter kritiska intensivvårdsperioder och redovisade sina upplevelser i lika berörande som drastiskt formulerade rapporter från dödsrikets förgårdar.

Hans hjärta var lika starkt i sitt engagemang för människor som för ett bättre samhälle. De sista åren greps han och stärktes i sin livsvilja av klimatfrågans allvar. Han följde forskning, skrev egna uppfordrande debattinlägg och tog sig i sin permobil till demonstrationer och seminarier.

Aktivist var han redan under studenttiden i Lund, på studenthemmet Micklagård, i Kristna studentrörelsen och i den radikala studentpolitiken. Pådrivande aktivist fortsatte han att vara efter flytt till Stockholm i bland mycket annat fackklubb, politik och inte minst Älvsjökyrkan.

Sitt yrkesliv hade han som uppskattad statstjänsteman på Statskontoret. Han blev ledande expert på styrningen av statliga myndigheter och regionernas organisation, tillhörde redaktionen för tidskriften AdministrationsTema och utredde både försäkringskassan och Svenska kyrkans framtid. På de utredningar han inte medverkat i skrev han remissvar, fler kanske än någon annan i svensk offentlig förvaltning.

Mitt i allt allvar och engagemang förblev spexförfattaren från Micklagård en glad gamäng med befriande humor och självdistans som utmanade de gränser sjukdomen påtvingade honom. Beklagade Simon någon gång sitt öde, var det aldrig något han lät oss vänner ta del av. Desto mer uttryckte han glädjen och stoltheten över att ha fått ett liv med familj och barnbarn.

I sorgen och saknaden är det en tacksam glädje att minnas vår vän Simon. Han vågade leva.

Jan-Erik Billinger
Kenneth Kimming
Anders Mellbourn
Erik Åberg

PS Läs gärna också min intervju med Simon i Sändaren julen 2011, Intervju Simon Sändaren nr 51-52, 2011

 

 

Lämna en kommentar

Det inbäddade Västtyskland

Under våren 2020 håller jag i en föreläsningsserie om Tyskland som enad nationalstat i 150 år hos Senioruniversitetet i Stockholm. Själv har jag tagit hand om den västtyska perioden, 1945-1989. Mina punkter för framställningen blev så fylliga att de nästan utgör en artikel. Bifogas här som pdf Det inbäddade Västtyskland AM 20200213

Lämna en kommentar

Min partsinlaga om DN-konflikt i festskrift

Det mest märkliga under mina två år som chefredaktör på Dagens Nyheter för snart ett kvartssekel sedan var journaliststrejken 1996. Vi chefer gav ut en nödtidning mer präglad av vår ungdoms skoltidningspusslande än den nya medietid som då just börjat och som konflikten handlade om.

Jag har fått tillfälle att samla mina kommentarer då och tankar nu om vad som hände i en festskrift till Hans-Gunnar Axberger som kom från trycket i dagarna. Ett särtryck går att läsa här.

DNkonflikt för Axberger särtryck

Lämna en kommentar