Mina oregelbundna inhopp som predikant fortsatte senast i Västerortskyrkan i Vällingby andra advent, 10 december. En knepig eskatologisk text att bena ut mitt bland adventsljusen. Så här blev det:

Guds rike är nära
GT:Mika 4:1-4, NT:Lukas 21:25-36

Vilken besvärlig text från nya testamentet! Var vi inte färdiga med den yttersta tiden för ett tag på domsöndagen och hade lagt den åt sidan för nästan ett helt år framåt?

Men vilken härlig gammaltestamentlig text! Vilket livsmod i förskräcklig tid! Tänk att få vara kvar i adventsstämningen o bara ännu mer längta efter julepisteln.

Låt mig bara i förbigående konstatera att det inte alltid är i det egna nya testament som vi kristna kallar vårt som vi finner tro, hopp och inspiration, utan också som här i det gamla, det judiska.

Hursomhelst, visst låter det som texter för vår tid

där vi nyss genomlevt en världsvid pandemi,

där unga människor skjuts och skjuter varandra i vårt grannskap,

där vi känner en oro och skam för vad som just i denna stund händer med klimatet och vår jords fortlevnadsmöjligheter med till synes fruktlösa förhandlingar i Dubai på andra sidan öknarna från bibeltexternas Jerusalem,

där terror- och folkrättsbrott begås just nu mot israeler och mot palestinska familjer i de trakter där de visioner och berättelser vi just läst skrivits och utspelas

 där ett angreppskrig bedrivs i vår europeiska närhet i Ukraina, ungefär halvvägs mellan denna kyrka där vi nu träffas och det tempel där Jesus talar.

Mot allt det här som händer inför våra ögon nu slår profeten Mika fast att hoppets och fredens dag ska komma för hans judiska folk och därtill ”folkslag i mängd”. Till dem ska väl också vi kunna räknas in. Var och en ska få sitta under sitt fruktträd och ingen skall hota honom. Allt berättat med självklar auktoritet och kärv myndighet i magisterton: ”Herren Sebaot har talat”. Ord och inga visor.

Ack att det vore så.

Jesus är i jämförelse något svårare att ta till sig.  Han berättar också att ”befrielsen närmar sig” och tröstar oss med att hans ord aldrig ska förgå, även om himmel och jord gör det.  Men det han mest talar om är vilken total förstörelse det ska bli, hur rädda vi hednafolk ska bli och om vilka tecken vi ska se och hur vi ska förhålla oss för att invänta detta på korrekt sätt. Det är nästan litet pratigt, mindre ord i stenstil, mer visor att tolka.

 Riktigt förtröstansfull blir jag inte och – för att sticka ut näsan i det egna kyrkorummet – mer orolig än lugn blir jag när också medlemmar i vårt eget kyrkosammanhang i dessa dagar läser den här och andra eskatologiska bibeltexter och börjar tala om hur de längtar efter Jesu återkomst och ser tecken för tidens slut i vår tids undergångshemskheter.

Själv vill jag nog fortfarande tro att vi som människor har ett ansvar och möjlighet att göra världen bättre och inte kan trösta oss med att allt löses vid Jesu återkomst efter det att nuvarande ordningar gått under.  Det vi kan är att ha Mikas hopp framför oss och Jesus och hans exempel och verk vid sidan om och inne i oss.

Och även om dagens tema för kyrkoåret är ett evighetens ”Guds rike är nära” bör vi nog betänka att Jesu ord om människosonens ankomst i det här tidssammanhanget är konkret präglat av den historiska tid där de uttalas och skrivs ned av Lukas.

När Jesus talar i dagens evangelietext vet han att han ska dö inom några dagar. Templet där han möter alla dem som dras till honom för att höra honom tala ska snart raseras. Det hände i den historiska verkligheten mindre än 40 år senare. De människor han talar till kommer inom kort att vara utan honom personligen och utan templet med dess offerriter som styrt deras traditionella religiösa liv. När Lukas skriver ned sitt evangelium är det sannolikt åren kring när tempelförstörelsen, katastrofen, inträffat.

Efter viss amatörexegetisk genomgång vågar jag tro att förutsättningarna för dagens evangelietext är de här: Jesus har just gjort sitt triumfatoriska intåg som vi hör om och firar första advent och palmsöndagen. Hans avsked till lärjungarna och korsfästelse väntar vid den kommande påskhögtiden. Under dagarna, veckorna, däremellan framträder Jesus i templet och förkunnar och debatterar till allt större och mer entusiastiska folkskarors glädje och de skriftlärdes förskräckelse, enligt vad vi kan läsa i Lukas två kapitel mellan redogörelsen för intåget på åsneryggen och för påskhändelserna.

Här rensar han templet och visar på hur den fattiga änkans sista slantar i bössan är mer värda än de rikas gåvor i tempelkistan, han ger svar på tvistiga frågor från de skriftlärde om skatt till kejsaren och uppståndelsens villkor för den som blivit änka eller änklig och gift om sig en eller flera gånger. Det finns ett nästan nervöst driv och en hetta i hans tal. Ordväxlingen med de skriftlärde och taktiken i debattuppläggen skulle kunna vara undervisningsexempel i dagens PR-byråers medieträning och  debattskolning av ungdomspolitiker.

I grunden är allt polemik mot de skriftlärde och den etablerade trons makthavare. Jesus håller på att få folket på sin sida. Utvecklingen håller på att gå översteprästerna och de skriftlärde ur händerna. Det är inte underligt att de börja söka ”efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket”, som det står bara två verser efter det att dagens evangelietext slutar.

Den framtid Jesus talar om och föreställer sig i dagens text är alltså egentligen hans egen samtid, eller den tid som kommer mycket snart därefter. Och det är ju något fruktansvärt han just i denna stund förutskickar för sina åhörare där i templet. Vare sig de vågar vända sig till och tro på honom eller de håller fast vid de skriftlärdes gamla trostradition, offer, bön och gudstjänst kommer båda snart att vara borta, döda och krossade.

Vad blir då kvar?

Jo, i detta förfärliga läge manar Jesus människorna till förtröstan och ett måttfullt ordentligt leverne, till att tro att allt som sker är tecken inför att något nytt ska komma, på samma sätt som fikonträdet varje år knoppas och förebådar en sommar som kommer. En något halsbrytande idyllisk liknelse i en förfärlig situation. 

Med facit i hand 2000 år senare kan vi konstatera att katastrofen kom men inte ”människosonen på ett moln med makt och stor härlighet”. Där slog faktiskt Jesu egna eskatologiska föreställningar, åtminstone för sin närmaste framtid som de skildras i nya testamentet, fel.

Men, viktigare både då och för oss idag och för den kristna tro och kyrka som utvecklats och bestått under årtusenden är att han faktiskt uppstod redan på den tredje dagen, att han återkom men då som en arbetskamrat i fisket vid Genesarets sjö och en medvandrare till Emmaus, mystiskt, oftast obemärkt och undflyende. Därför kunde hans förkunnelse och närvaro bli en tro och förvissning bortom de upphetsade veckorna i Jerusalem år 33, eller så, för oss alla i alla tider –  här, då, nu och framöver.

Inför de katastrofer vi och vår värld varit med om, står mitt i och fruktar mer av denna tunga höst 2023, så kan vi därför rätta på oss och lyfta våra huvuden.  Ty vår befrielse närmar oss, så som visionen hos Mika ger oss hopp om.

Guds rike är nära.

AMEN       

Jag har nog trott att jag predikat för sista gången, sedan jag lade ut texten på valdagen 2018 om frikyrkligheten och demokratins genombrott. (Finns här att läsa längre ned i bloggen under kategori Religion).
Men under rådande passtorsvakans i Abrahamsbergskyrkan blev jag ombedd att göra ett inhopp på söndagsinfallande Valborg med nedanstående innehåll. Den går också att lyssna till på Abrahamsbergskyrkans webb: https://pod.abrahamsbergskyrkan.se/20230430-Predikan.mp3

Fjärde söndagen i påsktiden, Johannes evangelium 13:31-35.

Vägen till Livet

Det är Valborgsmässoafton. Vi är inriktade på en kväll med eld, tal och körsång, kanske på Koviken där en tidigare pastor och föreståndare i denna kyrka ska hålla talet.
Men för ovanlighetens skull infaller Valborg i år på en söndag. Därför är några av oss nu här i kyrkan för förmiddagsgudstjänst. Det blir inte predikan av någon pastor. Sångarna är fler än förväntat men ändå färre än vad de blir ikväll. Och det blir som vi hört faktiskt några vårsånger redan nu, t o m litet utanför programmet den om hur härligt, härligt majsol ler, som ju passar litet till dagens text..   

FÖR härlighet handlar det ju om i evangelietexten, där Jesus inledningsvis och ganska omständligt lägger ut texten om att Sonen blivit förhärligad och vad det nu kommer att innebära.

För att komma in i denna Jesu begreppsvärld har jag konsulterat teologisk expertis i vänkretsen och exegetisk lärobok. Mitt intryck är att själva termen förhärligad inte är så självklar eller bekväm ens för fackteologen. Det låter litet andligt, religiöst, svärmiskt, upphöjt på ett sätt som nog är litet främmande, inte bara för akademiska uttolkare, utan också för inte så få av oss som söker sig till gudstjänst här i Abrahambergskyrkan.

Men mindre märkvärdigt tror jag att det hyggligt förenklat kan förklaras så här:

Att vara förhärligad är att framgångsrikt och plikttroget ha slutfört sitt uppdrag. ”Mission accomplished” som det skulle heta i vår projektfixerade tid av rymdfärder och högteknologisk krigföring. 

Jesus är förhärligad när han dött och uppstått. Han har visat att han varit och är Fadern på jorden. ”Jag och Fadern är ett” säger han på ett närliggande ställe i Johannesevangeliet.

Och när Jesus bevisat vem han är, blivit förhärligad, då, och först då, kan vi människor ta emot Anden och dess gåvor.

MEN vad betyder då det?
 Ja, det talas inte om något förhärligande i någon andlig eller svärmisk mening. Vi bryter inte ut i tungotal eller lovsång – i alla fall inte på grund av detta – till någon upphöjd Herre.
Nej, då, när Människosonen förhärligats, har vi fått ett nytt bud och en ny förmåga:
 Att älska varandra. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”.

”Jesus möjliggjorde ett nytt förhållande mellan människorna”, skriver exegetikprofessorn i den lärobok för grundkurs som jag konsulterat.

Konstigare än så behöver det inte vara med Andens gåvor och tron. Att Jesus blivit Messias eller Kristus – för att använda det teologiska begreppsbruket –  innebär att han givit oss och inbjuder oss till att vara med och skapa en kärlekens gemenskap. Och visst är det egentligen något oerhört och omskakande, men på ett mycket nära och konkret sätt.

Många söker i religion stora andliga och visionära upplevelser, mystik eller jubel. Jag ska inte förneka värdet och lockelsen i det. De som tröttnar på församling och kyrka av den typ vi har här, säger inte sällan att jag insåg att det bara handlade om gemenskap, det andra får jag söka någon annanstans   eller kan jag inte tro på.

Men gemenskap är inte ”bara”. Människor som älskar varandra har faktiskt bortom all dogmatik funnit tron och meningen med livet. Den kristna tron handlar, som Paulus skriver i Romarbrevet, om att vara ”varandra till tjänst”.

Också detta kan naturligtvis låta som och bli en klyscha och en floskel. Kärlek och gemenskap måste vara något väldigt konkret för att inte bli tomma, vackra ord och allmän trevlighet. Våra tillkortakommanden att älska och gestalta en giltig gemenskap är vi smärtsamt medvetna om och känner, och talar om ofta nog.

Men just nu, i en kort betraktelse under en gudstjänst på Valborgsmässoaftonens förmiddag tillåter jag mig släppa hela den problematiken för den här gången. Låt oss få och vija vara enkelt vårglada över den gemenskap med varandra och med naturen som nu bjuds oss i denna kyrka och denna förvisso privilegierade del av världen där vi är samlade.        

NÄR jag slog upp Evangelieboken för att förbereda dagens predikan föll efter ett tag ett kort tidningsurklipp ut från sidorna. Det är ett citat från en tidigare Stockholmbiskop, Caroline Krook, ofta lika kärv som klar i sina formuleringar:

 ”De kristnas uppgift är att älska sin nästa och inte att få henne att tycka och tänka som man själv gör. Tron är inte ett sätt att förklara svårlösta problem utan ett sätt att leva i världen”.

Låt oss minnas detta nu när vi försökt ta oss igenom förhärligandets innebörd och mysterier. Jesus går iväg någonstans dit vi inte kan komma. Det är en både suggestiv och litet skrämmande formulering av Jesus i den här texten, som nog är värd en hel egen predikan någon gång.  Vad betyder det? Ska vi inte få vara med i paradiset?

Det enda vi får veta är att vi har undfått Anden för att klara vårt liv här, nu och i fortsättningen. Och den uppmaning vi hör är ett nytt bud: Ni skall älska varandra.

Det tar vi med oss också ikväll vid någon eld där vårvindar friska leka och viska medan vi känner hur Gudsvinden bär, hur allt vänder och händer just här.

Amen.

 Vi sjunger psalm 827 och hittar swishnummer 1230300384 för dagens kollekt och gåva till församlingen.