Till årsskiftet hör att kretsen kring Mänsklig Säkerhet lämnar boktips. Finns på https://manskligsakerhet.se/2025/12/23/redaktionens-lastips-infor-jul-och-nyar/

Mina tips kommer också direkt här:

Johan Erséus, Tisdagsklubben. Amelie Posses antinazistiska motståndsrörelse, Polaris, 571 sid
Mark Klamberg, Folkmord. Sverige och kampen om ett begrepp, fri tanke, 177 sid
Martin Kragh, Historiens återkomst. Europa och världsordningens sammanbrott, fri tanke, 278 sid
 Erik Åsard, Hitlers väg till makten. Weimarrepubliken från demokrati till diktatur, Historiska media, 276 sid

Rysslands krig mot Ukraina fortsätter skamligt att bestämma vår tid. Det syns också i bokutgivningen, inte minst genom att skönlitteratur från Ukraina får plats i svensk översättning. För strömmen fackböcker hänvisar jag till andra anmälare. Martin Kraghs Historiens återkomst ligger befogat högt på försäljningslistorna. Det är ingen tillfällighet.
Men det har också varit ett år med minnen av andra världskriget – 80 år sedan krigsslutet, debatter om folkmord och om begreppet kan tillämpas på Israels krigföring i Ghaza och om hotet mot demokratin. Har vi nått vår tids 1933, inte i Tyskland men nu i USA. Här finns tre titlar att uppmärksamma.
Under krigsåren 1940-1945 samlade den excentriska adelsdamen Amelie Posse en tisdagsklubb av antinazister, framför allt från de högre kretsarna, för att diskutera utvecklingen och samla motståndet om Sverige skulle angripas. Johan Eerséus berättar på kanske något för många, men alla lättlästa, sidor Tisdagsklubbens historia.
Det är en märklig berättelse om ett sammanhang där både prinsar i kungahuset, blåblodig adel, bildade liberaler och gamla kommunister möttes med självklara anspråk på att ta sin givna plats i offentligheten (även om mycket skulle vara hemligt) samtidigt som de närmast lika självklart närbevakades och telefonavlyssnades av säkerhetspolisen. I kretsen fanns också färgstarka företrädare från brittiska ambassaden som förberedde och genomförde sabotage och attentat mot det tysk-svenska handelssamarbetet. Det är ibland hisnande läsning, enkelt och pedagogiskt kronologiskt upplagt månad för månad under krigets utveckling. På köpet får läsaren därmed en god historiesammanfattning av krigets förlopp.
Folkrättsprofessorn Mark Klamberg har skrivit en kort bok om folkmord som säkert kommer att fylla en plats också som kurslitteratur. Han reder ut begreppen, diskuterar huruvida folkmord ska ses som något allvarligare än brott mot mänskligheten och redovisarar de få rättsfall som drivits om folkmord. Här ägnar han välmotiverat en stor del av framställningen åt den svenske domaren och ämbetsmannen Lennart Aspegren som gjorde en avgörande insats i tribunalen om folkmordet i Rwanda 1994. Personligt berörande är hans samtidigt juridiskt torra redovisning av hur han till följd av krigsutvecklingen tvingas ändra sin första bedömning av kriget i Gaza till att försommaren 2025 konstatera att Israels krigföring måste ses som folkmord.
Uppsalaprofessorn Erik Åsard är väl känd som skildrare och bedömare av politik i USA och ägnar slutkapitlet i sin nya bok om Hitlers maktövertagande åt att diskutera lärdomar från 30-talets utveckling när vi ser vad som händer i Trumps USA. Han visar på likheter mellan Trumps och nazisternas retorik men också på samhällsskillnaderna mellan 30-talets Tyskland och dagens USA.
Huvudframställningen är en bland många goda skildringar av Weimarrepublikens uppgång och fall men utmärker sig med att mer inrikta sig på det politiska spelet och något mindre på de ekonomiska och kulturella förhållanden i 20- och det tidiga 30-talets Tyskland som annars, inte minst i populärkulturen, kommer i förgrunden i skildringen av denna samtidigt skrämmande och farligt upphetsande tid.

På 70-årsdagen av Västtysklands mytomspunna sensationsseger i VM i fotboll 4 juli fick jag plats på Namn och Nytt i DN för en personlig minnesbild. Publicerad enbart i papperstidningen men nu också här digitalt:

Det är åter dags att minnas och begrunda ”undret i Bern” och dess betydelse för Tysklands återkomst och återhämtning efter nazismens förnedring och det totala nederlaget i andra världskriget. (Se till exempel DNKultur 14 juni.)

Det spelas EM i fotboll i Tyskland och det är 70 år sedan Västtyskland helt otippat besegrade dåtidens europeiska stjärnlag Ungern i finalen i VM i fotboll i Schweiz.

Och jag såg faktiskt matchen.  I trängsel omgiven av tätt packade tyska åskådare. Inte på plats i Bern men på TV. Och det var nog så exotiskt för en sjuåring sommaren 1954, då väl knappt försökssändningarna från Tekniska högskolan kommit igång hemma i Sverige.

Familjen tillbringade en pensionatsvecka i Niendorf vid Östersjökusten litet norr om Travemunde. Till badortens attraktioner hörde en paviljong vid strandpromenaden där gästerna kunde dricka nyttigt vatten och känna sig som på kurort. Min mamma prövade på och införskaffade sig ett ”Trinkkarte”.

Kortet visade sig bjuda på mer än vatten. Bara den med kort hade tillträde till salongen och där fanns något då så ovanligt som en TV. Fotbollsfinalen skulle sändas i TV (hur det nu gick till med länkar före eurovisionssamarbetet och satelliterna). Finaldagen trängdes vi i en snabbt fullpackad stor sal framför vad som i bästa fall var en dåtida 24tummare.  Jag satt på golvet långt fram till höger om apparaten och kan inte hävda att jag hade fritt synfält särskilt ofta. Den svartvita bilden var förstås kornig som det alltid sägs om tidiga TV-sändningar. Men det regnade härtill kopiöst både under matchen i Bern och i Niendorf där även vi i TV-publiken satt i regnvåta kläder. 

Att Västtyskland till slut sensationellt vann, var av flera skäl inte så lätt att fatta. Några våldsamma glädjevrål eller olycksbådande nationalistiska skanderande utbrott i ”Wir sind Weltmeister” minns jag inte. Några på egna erfarenheter grundade tankar om den västtyska segerns efterkrigshistoriska betydelse vågar jag därför tyvärr inte bidra med.  

Men jag såg alltså matchen. Och jag hade sett på TV.

Fyra år senare gick VM i Sverige och nu var det Sverige som sensationellt gick till final (om än inte vann). TV fick sitt stora genombrott i Sverige. Men mina föräldrar väntade ännu med första TV-köpet och jag såg inte matchen. Vi var på besök hos min farbror i Malmö och fick lita till Hyland i radio.

En bok om landsortspressens nedgång och närapå fall det senaste årtiondet visar sig ha ett hoppfullt slut om en fortsatt framtid för dagstidningen. Mina funderingar i Sändaren om en bok, som också innehåller många läsvärda porträtt av regionala tidningsimperier och tidningskungar som nog borde vara mer allmänt kända än de är.

Läs här:Dagspressens framtid jan 23

Det mest märkliga under mina två år som chefredaktör på Dagens Nyheter för snart ett kvartssekel sedan var journaliststrejken 1996. Vi chefer gav ut en nödtidning mer präglad av vår ungdoms skoltidningspusslande än den nya medietid som då just börjat och som konflikten handlade om.

Jag har fått tillfälle att samla mina kommentarer då och tankar nu om vad som hände i en festskrift till Hans-Gunnar Axberger som kom från trycket i dagarna. Ett särtryck går att läsa här.

DNkonflikt för Axberger särtryck

Helgen efter terrordådet i Trollhättan är vi i Oslo och besöker 22 juli-sentret i den bombskadade regeringsskrapan i stadens centrum.
Anders Behring Breivik hade hoppats att spränga hela byggnaden i grus och aska och få höghuset att falla likt i New York 11 september. Just det lyckades han inte med. Men han fortsatte till ungdomslägret på Utöya där han tog sig i land utklädd till polis och sköt deltagare en efter en. Sammanlagt dödade han 77 människor och skadade hundratals fler.
Minnescentret är kalt och koncentrerat i regeringstjänstemännens gamla lunchmatsal. All texter till bilder och filmer är tagna från domen mot förövaren. I sin dokumentära saklighet blir utställningen nästan outhärdlig.
Anton Lundin Pettersson dödade två i Trollhättan och skadade ytterligare två, innan han själv sköts ihjäl av polisen. Han var nog inte lika väl förberedd som Behring Breivik och hans motiv inte lika tydligt utvecklade som Breiviks. Men likheterna är skrämmande. Båda var förklädda och skaffade sig så ett ögonblicks förtroende för att utifrån ta sig in på vad som borde vara fredat område. Båda såg sina offer i ögonen vart och ett. Den ene dödade med pistolskott, den andre med svärds- och knivhugg. Man kan undra hur många Lundin Pettersson hunnit döda, om inte polisen hunnit fram så snabbt.
Om Breivik kommer vi alltid att undra hur en människa kan förhärda sig så att hon klarar av att genomföra kallblodiga avrättningar i rad av människor hon inte känner. På Nobels Fredssenter, Nobelmuseet om fredspriset i Oslo, visas ända till april nästa år utställningen ”Targets” med bilder av den tyska fotografen Herlinde Koelbl. Hon har besökt militära utbildningsplatser i olika delar av världen och fotograferat och filmat högst konkreta fiendebilder i form av måltavlor på skjutbanor. Vi ser sönderskjutna silhuetter av soldater och förmenta självmordsbombare i burka fällas upp ur marken. Vi läser citat från soldater från olika sammanhang som alla bekräftar hur de lärt sig att dö eller dödas och förtränga att det är enskilda medmänniskor som är fienden..
Jag har genom åren alltmer ifrågasatt om jag gjorde rätt som vägrade vapentjänstgöring under värnplikten. En av de citerade soldaterna på utställningsväggen må dessvärre ha rätt i att krig alltid kommer att följa mänskligheten. Men det är inte människovärdigt att nöja sig med det konstaterandet. Litet mer styrkt i mitt gamla ställningstagande känner jag mig när jag lämnar utställningen.
Att den militära disciplinen i sig föder våld är också utgångspunkten för den uppsättning av Carmen som visas på den nya  Oslooperan (ja, den är lika fantastisk att gå på som inne i). När soldaterna samlas på torget i första akten, springer en ensam soldat med bar överkropp och maskingevär i något slags straffkommendering tröstlöst runt kamraterna utan att någon bryr sig tills han stupar. Don José och hans soldatkamrater är inneslutna i en institution av våld.

Carmen å sin sida talar om frihet och kärlek men är egentligen bunden i sina kollektiv och dess förväntningar. I en gränsmiljö av 60-talsprägel, som denna höst också minner om vad som just nu pågår i Europa (svårsmält komplicerat av librettons zigenarschabloner), blir hon till att börja med mer gangsterbrud än fabriksarbeterska för att sluta som fotbollsproffslyxhustru i skär dräkt, när hon i sista akten valt bort soldaten till förmån för matadoren. Den frihet och kärlek hon hoppats på har hon redan berövats, när don José i slutscenen tar hennes liv.
Nationaltheatret visar ”Klassen vår” i en också scenografiskt mycket stark föreställning. I denna teatertolkning av hur bybor i den polska byn Jedwabne 1941 dödade 1600 av sina judiska grannar, får den mänskliga ondskan ytterligare skrämmande dimensioner. Byborna tillhörde ”samma klass” och hade levt tillsammans sedan länge. Här fanns inga främmande fiender. Massmorden var inte beordrade av tyskarna när de begicks. De genomfördes med ofattbar brutalitet.
De ohyggliga dåden är lika ofattbara som Breiviks. Efterspelet är lika skakande med halvlögner, försök att förminska (”högst 700 dödades, inte 1600”), bortförklaringar och opportun trohet mot nya makthavare. Inte ens de få överlevande orkar bry sig utan byter TV-kanal när sanningen till slut ska redovisas vid en minnesceremoni ett halvsekel senare.
Efter smärtsamt vackra höstdagar i Oslo åker vi hem till de stora rekviernas allhelgonahelg och deras bönerop om ”Herre förbarme Dig”.

Hurtigruten är en oförglömlig upplevelse. Men det handlar inte bara om natur. Efter en resa i maj i år blev det ett resereportage i Sändaren i somras.

Hurtigrutenreportage