Publicerad DN 2014-10-09

Diakon Eva Mellin, Lidingö, har avlidit efter en lång tids sjukdom, 66 år gammal. Hennes närmaste är maken Jan-Erik och dottern Anna med familj.

 Eva var född i Stockholm men växte upp i Malmö och Lund, där hennes far blivit professor. Från hemmet bar hon med sig ett livslångt intresse för kultur och en övertygelse om att livet skulle tas på allvar. Kyrkliga gymnasistförbundet, KGF, och Kristna studentrörelsen, KRISS, blev tidiga gemenskaper som mycket skulle prägla hennes liv och vänkrets. Där vidgades och radikaliserades hennes engagemang socialt, ekumeniskt och internationellt.

Hon läste teologi men inte för att bli präst. Hon valde att bli lärare på folkhögskola och i vuxenutbildning med det speciella engagemang som lärarrollen där kräver. Lidingö blev tidigt hennes hemort och Stor-Stockholm hennes arbetsområde. Men Skåne och huset utanför S:t Olof var hennes särskilda plats på jorden.

I 20 år var Eva medarbetare i Stockholms stadsmission, först som lärare på folkhögskolan, sedan som diakon. Hon var ansvarig för värdegrundsarbete och diakonal utveckling och arbetade nära ledningen. Genom sitt arbete med att förtydliga och stärka värdegrunden i organisationen, sin själavårdande roll vid minnesstunder och stilla dagar, sitt varma bemötande av deltagarna i Bullkyrkans gudstjänster och sin vägledning av volontärer, var hon en trygg punkt och viktig kulturbärare för många inom Stockholms stadsmission.

Allvar, ansvar och integritet präglade Eva Mellin både privat och i arbetet. Hon fick alltför ofta erfara livets sorg och smärta, då flera av hennes närmaste i familj och bland vänner drabbades av sjukdom och död. Hon var vänners stöd i deras svåraste stunder, också sedan sjukdomen till slut drabbat henne själv.

Genom de svåra åren behöll Eva sin integritet och saklighet. Tidigare än vad vi vänner och kolleger ville tro och förstå, insåg hon att sjukdomen inte skulle släppa sitt grepp. Det rubbade inte hennes grundläggande livshållning och förtröstan.

I sitt stora allvar hade Eva alltid en klok humor. Med ett återkommande avväpnande skratt i ögonblickets entusiasm förblev hon hela tiden förunderligt ung. Det minnet vill vi i glädje och tacksamhet hålla fast vid.

Marika Markovits, Anders Mellbourn

Mina minnesord över DN-kollegan Hilkka Airaksinen ursprungligen publicerade i DN 2012-08-03

Förra DN-medarbetaren Hilkka Airaksinen, Sätra, har avlidit 70 år gammal. Hennes närmaste är maken Arto och sönerna Tom, med hustru Karin och sonen Aron, och John.

När det 1993 krisade med den planerade sammanslagningen av Renault och Volvo meddelade plötsligt P G Gyllenhammar att han och Renaultkollegan Louis Schweizer var beredda att ge DN en specialintervju om affären. Som nytillträdd chef för samhällsredaktionen anmodades jag, i jämförelse helt oförberedd, att bistå vår expertskribent. På väg till Göteborgståget stack ekonomiredaktionens assistent, Hilkka Airaksinen, till mig en välfylld A4-mapp. Den innehöll allt det väsentliga, pedagogiskt bearbetat med markeringar och understrykningar. Intervjun blev så där. Men det berodde inte på Hilkka.

Hilkka Airaksinen kom till DN i slutet på 1987. Hon var utbildad handelskorrespondent vid Handelshögskolan i Helsingfors, mångkunnig i språk och hade varit sekreterare på en finsk exportfirma i London. Diskret, effektiv och sakkunnig blev hon ovärderlig för Dagens Nyheters ekonomibevakning. 1995 var det självklart för mig att be Hilkka flytta med som assistent när jag blivit chefredaktör. Det var inte lika självklart för henne att svara ja. Hon visste att hon skulle gå till ett mindre självständigt och mer slitsamt och utsatt arbete med mindre plats för hennes specialkunskaper. Det hade hon förstås rätt i. Men också för denna uppgift, var hon, förstås, omedelbart oundgänglig. Välorganiserad, trygg och med sin lätt blyga vänlighet stod hon fast mitt i den röra av engagemang, intressen, möten och konflikter som präglar centrum av en tidningsredaktion. År 2001 tog hon möjligheten att lämna DN med avtalspension.

Hilkka drabbades av sjukdom men tillfrisknade. I sin familj hade hon en särskild närhet. Resor, konst och böcker var genom livet hennes och Artos stora intressen. Härtill kom trädgården därhemma som nytt specialområde. Med samma systematik präglad av ordning och kreativitet som vi mindes från hennes insatser på DN fick hon i sina fröodlingar fram en prunkande växtlighet både ute och inne. Och som julhälsning fick vänkretsen varje år ett fantastiskt blomsterkort i kuvert med adressatens namn textat i finaste kalligrafi.

Publicerad DN 2011-10-17

Claes Linde, Lidingö, har avlidit efter en lång tids sjukdom 66 år gammal. Hans närmaste är hustrun Margareta, sonen Martin, mor, syskon med familjer och många vänner.

Claes började läsa statskunskap i Stockholm de sista åren på 1960-talet. Han hade breda intressen för kultur och samhälle. Därtill besatt han avsevärda tekniska kunskaper och färdigheter. Det var alls inte självklart att han skulle bli statsvetare. Men han kom att vara kvar på statsvetenskapliga institutionen i Stockholm hela sitt yrkesliv.

Under nästan 40 år var han ett nav och en stödjepunkt i verksamheten. I tio år var han administrativ chef och ekonomiansvarig, periodvis även ställföreträdande prefekt. Han var ansvarig för magisterkursen med inriktning på politik och ekonomi och föreståndare för undervisningen i högre praktisk förvaltningskunskap.

1982 blev han fil dr på en avhandling om förhållandet mellan departement och verk i statsförvaltningen. In i det sista ville han forska och skulle i ett samarbete med Nordiska språk studera kompetensförsörjning och förnyelse i statliga myndigheter när Sverige förvandlas till ett flerspråkigt samhälle.

Claes förenade på ett alldeles eget sätt hjälpsamhet och klokhet. Oegennyttigt bistod han kolleger med att få papper ur krånglande kopiatorer, ordna komplicerade datakörningar och ge genomtänkt kritiska men alltid stödjande synpunkter vid seminarier och manusgranskningar.

I vänkretsen var han en ständigt tillgänglig följeslagare, lyssnare och rådgivare. Han talade om för oss vilka ljudanläggningar, kameror och datorer vi borde köpa och lagade dem åt oss när de gick sönder. Vi litade självklart på hans omdömesgilla råd i valet av bästa inspelningar av såväl 1800-talssymfonier som 1950-talets jazzklassiker. Han fanns vid vår sida när vi stod inför personliga svårigheter och viktiga val i livet.

Claes var seglare och skärgårdsbo om sommaren med öppen horisont från huset på klippan på Husarö. Han bjöd på charm i blicken, skarp ironi och underfundig humor. Framtoningen var enkel och ödmjuk. Den var grundad i en stor social säkerhet och bestämd känsla för kvalitet.

Under sjukdomsåren behöll han sina intressen och sin omsorg om oss alla. Vi är glada och tacksamma för vad Claes och vänskapen med honom betytt i våra liv. Vi sörjer att de åren inte blev fler.

Maud Eduards, Anders Mellbourn