Predikan söndag efter Alla helgons dag; Alla själars dag, 2 november 2025
Abrahamsbergskyrkan/am

Tema: Vårt evighetshopp

Igår, Alla Helgons dag, skulle vi minnas och tänka på helgonen, dessa förgrundsgestalter genom kyrkornas historia som för stora delar av kristenheten är självklara delar av tron. I vår protestantiska tradition är de kanske lika ofta problematiska i deras mellanställning mellan Gud, Jesus Kristus och oss.

Så det är nog inte så konstigt att helgonen inte riktigt står i centrum för våra tankar och vårt firande den här helgen. Det är våra närmaste och bekanta som dött och lämnat oss som vi tänker på och sörjer och vill upprätthålla ett sammanhang med.

Egentligen är det också särskilt idag vi ska kunna göra det. Efter gårdagen med helgonen är det enligt kyrkoårets konstruktörer idag dags för alla oss vanliga människor. Därför kallas denna söndag Alla själars dag. Och med temat ”vårt evighetshopp” ska vi då få uppbyggelse, uppmuntran och framtidsblick i vår vardagstro.

Det är väl inte fel tänkt. Men det kan bli trassligt att begrunda och försöka reda ut de mest komplicerade trossatserna om evigheten samtidigt som vi enkelt och personligt helst vill tänka på dem som lämnat oss – stilla eller smärtsamt, tvivlande eller trosvisst – deras livshistorier och hur de och vi föreställer oss att det blivit för dem nu.   Kan vi inte i respekt, vemod och glädje låta dem få vara i sina olika föreställningar. Och sedan bara tända våra ljus.

För det är inte lätt det här med evigheten, livet efter detta och uppståndelsen på yttersta dagen.  Inte ens Paulus klarar riktigt av det i dagens episteltext. Det är ett långt resonemang med betydande djup och ambitioner. Men visst blir det trassligt med alla dessa typer av kroppar. Han håller en lätt överlägsen ton till dem som tar evighetenstron väl enkelt och bokstavligt – för det är väl det han gör – men blir för den skull själv inte så mycket mer intellektuellt övertygande.

Minns att jag själv skrev uppsats i gymnasiet i början på 1960-talet med ”några tankar om livet efter detta”. Det var sådant som på den tiden kunde förväntas av en av nattliga tro- och vetandedebatter med skeptiska klasskamrater luttrad tonåring på Bromma högre allmänna läroverk. Minns mindre vad jag skrev och om uppsatsen finns kvar ligger den långt ned i en kista längst bort i vårt källarförråd.  Men jag tror jag hade en tanke om att vi efter döden möter Gud i någon mer eller mindre abstrakt bekräftelse. Vad det nu var värt. Litet belägg för sådana tankar finns väl på några ställen i evangelierna men bilderna är ju många.

Hade tänkt lämna de konkreta evighetsföreställningarna utanför den här betraktelsen. Men för en vecka sedan läste jag en recension i DN av en nyutkommen diktsamling av Eva Ström. I anmälan citerades några rader av en dikt ur samlingen som fångade mig. Den vill jag faktiskt gärna återge här, oavsett hur mycket den egentligen har att göra med det som jag annars försöker säga i denna predikan. Så här skriver Eva Ström:

              Han ingick i skaran nu      
                 av de oåtkomliga
             Han visste inte att det skulle
                kännas så vanligt
             som att vandra på en
                huvudstads gator
             utan att ha något egentligt syfte
            annat än att vara fullständigt
              genomskinlig
           och betrakta molnen, sova,
             utan att behöva
          någon sömn, aldrig lösa färdigt
          det förbannade korsordet,
           aldrig mer gråta
         Han hade inte förstått det. Att
           också tårarna
        skulle försvinna ur
           icke-existensens sjö   
 

Så, nu äntligen, till det viktiga att säga i en predikan på Alla Själars dag. Det finns i predikotexten från Johannesevangeliet: Alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv.

Det är alla som är nyckelordet här och budskapet på Alla själars dag, alla oss vanliga människors dag.

 Möjligheten att tro, att få del av ett liv i kärlek, efterföljelse, tjänst för och gemenskap med vår medmänniska och att så få del av det pågående och fortsatta eviga livet erbjuds oss alla.  

Det är inte bara något för helgonen igår utan för oss alla idag.

Är det så märkvärdigt med det? Ja, faktiskt. Om vi ser genom mänsklighetens historia är det inte ovanligt att ta evigt liv för givet, att förkunna och tro på ett liv efter detta. Det är inget som i sig kommer med det nytestamentliga budskapet. Vid arkeologiska utgrävningar av faraonska pyramider, kinesiska kejsararméer eller vikingahögar här i Norden upptäcker vi väl organiserade samhällen för stormännens fortsatta liv efter döden. Livet efter detta är ingen särskild finess i kristen tro.

Men stormännens gravar är utformade för ett evigt liv just för dem. De vanliga människor som finns med är där för att fortsatt tjäna herremannen och skydda hans makt. Gravarnas herrar kräver fortsatt underkastelse från sina undersåtar.     

Men vår Herre kräver ingen underkastelse. Han är en tjänande Herre som inte vill låta någon gå förlorad.

Det omvälvande med det eviga livet som det förkunnas av Jesus och i berättelserna om honom är att det gäller alla som vill tro.

Inget människoliv är förlorat för evigheten hur obetydligt, torftigt och eländigt det än är och har varit. Det var och är ett oerhört starkt budskap, då när det uttalades och idag i en värld fylld av förstörelse, ondska och oskyldig död.

Det är budskapet till oss alla att dela denna dag för den vanliga människan, denna Alla Själars dag.       

AMEN

Tack Herre att Du genom Jesus Kristus erbjuder oss alla att vara delaktiga i Ditt eviga liv av kärlek, inspiration, gemenskap, tjänst och förlåtelse.   

Den kristna nyhetstidningen Sändaren med förankring i Equmeniakyrkan läggs ned till årsskiftet. Det är sorgligt och olyckligt. Vreden är anmärkningsvärt stor på de mest skilda håll i Equmeniakyrkan. Som alltid i sådana här sammanhang har läsare och intresserade inte tagit till sig varningssignaler i tid och ansvariga misskött information och inte riktigt tänkt igenom förutsättningarna och följderna av ett beslut.

Klart är att förlaget Berling inte anser sig kunna ge ut en förlustbärande tidning som Sändaren utan det offentliga mediestöd som nu ska dras in. De avgörande frågor som inte ställts ordentligt i diskussionen är huruvida allt utgivande förlaget Berling ger ut måste bära sig ekonomiskt eller om det finns en marginal för att upprätthålla vissa produktioner utan krav på avkastning. Frågan till Equmeniakyrkans ledning och styrelse måste också vara vilket värde det skulle ha i budgetkronor och ören att ha en tidning i sin närhet. Finns det några av kyrkans nuvarande utgiftsbärande verksamheter som skulle vara mindre viktiga än att ge ut en tidning och som kyrkan skulle kunna skära i till förmän för att i stället säkra tidningsutgivning? Hittills har tidningen inte kostat kyrkan någonting.

Om detta kan det förhoppningsvis bli en diskussion framöver. Vi gamla redaktörer har hursomhelst ombetts skriva var sin avskedskrönika under avvecklingsperioden. Mitt bidrag återfinns här:

https://etidning.sandaren.se/p/sandaren/2024-12-04/a/insikten-om-hur-viktig-en-tidning-kan-vara/1395/1750405/59039513

Mina oregelbundna inhopp som predikant fortsatte senast i Västerortskyrkan i Vällingby andra advent, 10 december. En knepig eskatologisk text att bena ut mitt bland adventsljusen. Så här blev det:

Guds rike är nära
GT:Mika 4:1-4, NT:Lukas 21:25-36

Vilken besvärlig text från nya testamentet! Var vi inte färdiga med den yttersta tiden för ett tag på domsöndagen och hade lagt den åt sidan för nästan ett helt år framåt?

Men vilken härlig gammaltestamentlig text! Vilket livsmod i förskräcklig tid! Tänk att få vara kvar i adventsstämningen o bara ännu mer längta efter julepisteln.

Låt mig bara i förbigående konstatera att det inte alltid är i det egna nya testament som vi kristna kallar vårt som vi finner tro, hopp och inspiration, utan också som här i det gamla, det judiska.

Hursomhelst, visst låter det som texter för vår tid

där vi nyss genomlevt en världsvid pandemi,

där unga människor skjuts och skjuter varandra i vårt grannskap,

där vi känner en oro och skam för vad som just i denna stund händer med klimatet och vår jords fortlevnadsmöjligheter med till synes fruktlösa förhandlingar i Dubai på andra sidan öknarna från bibeltexternas Jerusalem,

där terror- och folkrättsbrott begås just nu mot israeler och mot palestinska familjer i de trakter där de visioner och berättelser vi just läst skrivits och utspelas

 där ett angreppskrig bedrivs i vår europeiska närhet i Ukraina, ungefär halvvägs mellan denna kyrka där vi nu träffas och det tempel där Jesus talar.

Mot allt det här som händer inför våra ögon nu slår profeten Mika fast att hoppets och fredens dag ska komma för hans judiska folk och därtill ”folkslag i mängd”. Till dem ska väl också vi kunna räknas in. Var och en ska få sitta under sitt fruktträd och ingen skall hota honom. Allt berättat med självklar auktoritet och kärv myndighet i magisterton: ”Herren Sebaot har talat”. Ord och inga visor.

Ack att det vore så.

Jesus är i jämförelse något svårare att ta till sig.  Han berättar också att ”befrielsen närmar sig” och tröstar oss med att hans ord aldrig ska förgå, även om himmel och jord gör det.  Men det han mest talar om är vilken total förstörelse det ska bli, hur rädda vi hednafolk ska bli och om vilka tecken vi ska se och hur vi ska förhålla oss för att invänta detta på korrekt sätt. Det är nästan litet pratigt, mindre ord i stenstil, mer visor att tolka.

 Riktigt förtröstansfull blir jag inte och – för att sticka ut näsan i det egna kyrkorummet – mer orolig än lugn blir jag när också medlemmar i vårt eget kyrkosammanhang i dessa dagar läser den här och andra eskatologiska bibeltexter och börjar tala om hur de längtar efter Jesu återkomst och ser tecken för tidens slut i vår tids undergångshemskheter.

Själv vill jag nog fortfarande tro att vi som människor har ett ansvar och möjlighet att göra världen bättre och inte kan trösta oss med att allt löses vid Jesu återkomst efter det att nuvarande ordningar gått under.  Det vi kan är att ha Mikas hopp framför oss och Jesus och hans exempel och verk vid sidan om och inne i oss.

Och även om dagens tema för kyrkoåret är ett evighetens ”Guds rike är nära” bör vi nog betänka att Jesu ord om människosonens ankomst i det här tidssammanhanget är konkret präglat av den historiska tid där de uttalas och skrivs ned av Lukas.

När Jesus talar i dagens evangelietext vet han att han ska dö inom några dagar. Templet där han möter alla dem som dras till honom för att höra honom tala ska snart raseras. Det hände i den historiska verkligheten mindre än 40 år senare. De människor han talar till kommer inom kort att vara utan honom personligen och utan templet med dess offerriter som styrt deras traditionella religiösa liv. När Lukas skriver ned sitt evangelium är det sannolikt åren kring när tempelförstörelsen, katastrofen, inträffat.

Efter viss amatörexegetisk genomgång vågar jag tro att förutsättningarna för dagens evangelietext är de här: Jesus har just gjort sitt triumfatoriska intåg som vi hör om och firar första advent och palmsöndagen. Hans avsked till lärjungarna och korsfästelse väntar vid den kommande påskhögtiden. Under dagarna, veckorna, däremellan framträder Jesus i templet och förkunnar och debatterar till allt större och mer entusiastiska folkskarors glädje och de skriftlärdes förskräckelse, enligt vad vi kan läsa i Lukas två kapitel mellan redogörelsen för intåget på åsneryggen och för påskhändelserna.

Här rensar han templet och visar på hur den fattiga änkans sista slantar i bössan är mer värda än de rikas gåvor i tempelkistan, han ger svar på tvistiga frågor från de skriftlärde om skatt till kejsaren och uppståndelsens villkor för den som blivit änka eller änklig och gift om sig en eller flera gånger. Det finns ett nästan nervöst driv och en hetta i hans tal. Ordväxlingen med de skriftlärde och taktiken i debattuppläggen skulle kunna vara undervisningsexempel i dagens PR-byråers medieträning och  debattskolning av ungdomspolitiker.

I grunden är allt polemik mot de skriftlärde och den etablerade trons makthavare. Jesus håller på att få folket på sin sida. Utvecklingen håller på att gå översteprästerna och de skriftlärde ur händerna. Det är inte underligt att de börja söka ”efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket”, som det står bara två verser efter det att dagens evangelietext slutar.

Den framtid Jesus talar om och föreställer sig i dagens text är alltså egentligen hans egen samtid, eller den tid som kommer mycket snart därefter. Och det är ju något fruktansvärt han just i denna stund förutskickar för sina åhörare där i templet. Vare sig de vågar vända sig till och tro på honom eller de håller fast vid de skriftlärdes gamla trostradition, offer, bön och gudstjänst kommer båda snart att vara borta, döda och krossade.

Vad blir då kvar?

Jo, i detta förfärliga läge manar Jesus människorna till förtröstan och ett måttfullt ordentligt leverne, till att tro att allt som sker är tecken inför att något nytt ska komma, på samma sätt som fikonträdet varje år knoppas och förebådar en sommar som kommer. En något halsbrytande idyllisk liknelse i en förfärlig situation. 

Med facit i hand 2000 år senare kan vi konstatera att katastrofen kom men inte ”människosonen på ett moln med makt och stor härlighet”. Där slog faktiskt Jesu egna eskatologiska föreställningar, åtminstone för sin närmaste framtid som de skildras i nya testamentet, fel.

Men, viktigare både då och för oss idag och för den kristna tro och kyrka som utvecklats och bestått under årtusenden är att han faktiskt uppstod redan på den tredje dagen, att han återkom men då som en arbetskamrat i fisket vid Genesarets sjö och en medvandrare till Emmaus, mystiskt, oftast obemärkt och undflyende. Därför kunde hans förkunnelse och närvaro bli en tro och förvissning bortom de upphetsade veckorna i Jerusalem år 33, eller så, för oss alla i alla tider –  här, då, nu och framöver.

Inför de katastrofer vi och vår värld varit med om, står mitt i och fruktar mer av denna tunga höst 2023, så kan vi därför rätta på oss och lyfta våra huvuden.  Ty vår befrielse närmar oss, så som visionen hos Mika ger oss hopp om.

Guds rike är nära.

AMEN       

Jag har nog trott att jag predikat för sista gången, sedan jag lade ut texten på valdagen 2018 om frikyrkligheten och demokratins genombrott. (Finns här att läsa längre ned i bloggen under kategori Religion).
Men under rådande passtorsvakans i Abrahamsbergskyrkan blev jag ombedd att göra ett inhopp på söndagsinfallande Valborg med nedanstående innehåll. Den går också att lyssna till på Abrahamsbergskyrkans webb: https://pod.abrahamsbergskyrkan.se/20230430-Predikan.mp3

Fjärde söndagen i påsktiden, Johannes evangelium 13:31-35.

Vägen till Livet

Det är Valborgsmässoafton. Vi är inriktade på en kväll med eld, tal och körsång, kanske på Koviken där en tidigare pastor och föreståndare i denna kyrka ska hålla talet.
Men för ovanlighetens skull infaller Valborg i år på en söndag. Därför är några av oss nu här i kyrkan för förmiddagsgudstjänst. Det blir inte predikan av någon pastor. Sångarna är fler än förväntat men ändå färre än vad de blir ikväll. Och det blir som vi hört faktiskt några vårsånger redan nu, t o m litet utanför programmet den om hur härligt, härligt majsol ler, som ju passar litet till dagens text..   

FÖR härlighet handlar det ju om i evangelietexten, där Jesus inledningsvis och ganska omständligt lägger ut texten om att Sonen blivit förhärligad och vad det nu kommer att innebära.

För att komma in i denna Jesu begreppsvärld har jag konsulterat teologisk expertis i vänkretsen och exegetisk lärobok. Mitt intryck är att själva termen förhärligad inte är så självklar eller bekväm ens för fackteologen. Det låter litet andligt, religiöst, svärmiskt, upphöjt på ett sätt som nog är litet främmande, inte bara för akademiska uttolkare, utan också för inte så få av oss som söker sig till gudstjänst här i Abrahambergskyrkan.

Men mindre märkvärdigt tror jag att det hyggligt förenklat kan förklaras så här:

Att vara förhärligad är att framgångsrikt och plikttroget ha slutfört sitt uppdrag. ”Mission accomplished” som det skulle heta i vår projektfixerade tid av rymdfärder och högteknologisk krigföring. 

Jesus är förhärligad när han dött och uppstått. Han har visat att han varit och är Fadern på jorden. ”Jag och Fadern är ett” säger han på ett närliggande ställe i Johannesevangeliet.

Och när Jesus bevisat vem han är, blivit förhärligad, då, och först då, kan vi människor ta emot Anden och dess gåvor.

MEN vad betyder då det?
 Ja, det talas inte om något förhärligande i någon andlig eller svärmisk mening. Vi bryter inte ut i tungotal eller lovsång – i alla fall inte på grund av detta – till någon upphöjd Herre.
Nej, då, när Människosonen förhärligats, har vi fått ett nytt bud och en ny förmåga:
 Att älska varandra. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”.

”Jesus möjliggjorde ett nytt förhållande mellan människorna”, skriver exegetikprofessorn i den lärobok för grundkurs som jag konsulterat.

Konstigare än så behöver det inte vara med Andens gåvor och tron. Att Jesus blivit Messias eller Kristus – för att använda det teologiska begreppsbruket –  innebär att han givit oss och inbjuder oss till att vara med och skapa en kärlekens gemenskap. Och visst är det egentligen något oerhört och omskakande, men på ett mycket nära och konkret sätt.

Många söker i religion stora andliga och visionära upplevelser, mystik eller jubel. Jag ska inte förneka värdet och lockelsen i det. De som tröttnar på församling och kyrka av den typ vi har här, säger inte sällan att jag insåg att det bara handlade om gemenskap, det andra får jag söka någon annanstans   eller kan jag inte tro på.

Men gemenskap är inte ”bara”. Människor som älskar varandra har faktiskt bortom all dogmatik funnit tron och meningen med livet. Den kristna tron handlar, som Paulus skriver i Romarbrevet, om att vara ”varandra till tjänst”.

Också detta kan naturligtvis låta som och bli en klyscha och en floskel. Kärlek och gemenskap måste vara något väldigt konkret för att inte bli tomma, vackra ord och allmän trevlighet. Våra tillkortakommanden att älska och gestalta en giltig gemenskap är vi smärtsamt medvetna om och känner, och talar om ofta nog.

Men just nu, i en kort betraktelse under en gudstjänst på Valborgsmässoaftonens förmiddag tillåter jag mig släppa hela den problematiken för den här gången. Låt oss få och vija vara enkelt vårglada över den gemenskap med varandra och med naturen som nu bjuds oss i denna kyrka och denna förvisso privilegierade del av världen där vi är samlade.        

NÄR jag slog upp Evangelieboken för att förbereda dagens predikan föll efter ett tag ett kort tidningsurklipp ut från sidorna. Det är ett citat från en tidigare Stockholmbiskop, Caroline Krook, ofta lika kärv som klar i sina formuleringar:

 ”De kristnas uppgift är att älska sin nästa och inte att få henne att tycka och tänka som man själv gör. Tron är inte ett sätt att förklara svårlösta problem utan ett sätt att leva i världen”.

Låt oss minnas detta nu när vi försökt ta oss igenom förhärligandets innebörd och mysterier. Jesus går iväg någonstans dit vi inte kan komma. Det är en både suggestiv och litet skrämmande formulering av Jesus i den här texten, som nog är värd en hel egen predikan någon gång.  Vad betyder det? Ska vi inte få vara med i paradiset?

Det enda vi får veta är att vi har undfått Anden för att klara vårt liv här, nu och i fortsättningen. Och den uppmaning vi hör är ett nytt bud: Ni skall älska varandra.

Det tar vi med oss också ikväll vid någon eld där vårvindar friska leka och viska medan vi känner hur Gudsvinden bär, hur allt vänder och händer just här.

Amen.

 Vi sjunger psalm 827 och hittar swishnummer 1230300384 för dagens kollekt och gåva till församlingen.  

I många år har jag varit med i redaktionen för Abrahamsbergskyrkans församlingsblad Livet. Med just utkomna nummer 1 2022 är det slut. Mitt testamente inför påsk återfinns i ledaren på sid 2. Men läs gärna hela numret. https://abrahamsbergskyrkan.se/wp-content/uploads/2022/03/LIVET_nr1_2022_web.pdf

Delvis som svar på en ledare i Sändaren försöker jag och några vänner från när det begav sig förklara vad vi velat med tro och kyrka från 1960-talet och framåt. Läs här:

Valdagen 2018 har jag det förpliktande uppdraget att predika i Abrahamsbergskyrkan, Bromma, en församling inom Equmeniakyrkan som jag tillhör. Med anledning av att vi i höst i Sverige firar 100-årsminnet av riksdagsbeslutet om lika och allmän rösträtt till både riksdag och kommun har jag tillåtit mig en utläggning om det frikyrkliga engagemanget i politiken under åren för demokratins genombrott.
Här är manuskriptet

Tema: Ett är nödvändigt Text:  Matt 6:31-34

Idag är det val i Sverige till riksdag, landsting och kommunfullmäktige.
Abrahamsbergskyrkans församling uppmanar alla röstberättigade medlemmar, gudstjänstbesökare och vänner att utnyttja sin demokratiska möjlighet och ta sitt samhällsansvar.
Församlingen upprätthåller en strikt partipolitisk neutralitet men det är viktigt att var och en deltar i valet efter sitt samvete.

Som predikant denna valdag 2018 är det en glädje och en förmån att få formulera den här uppmaningen. Det har gjorts många valdagar tidigare från denna och andra predikstolar av andra predikanter och gudstjänstledare i kyrkor och bönhus i Equmeniakyrkan och dess tre bildarsamfund, Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Svenska Missionskyrkan/Missionsförbundet.  Det görs i år också på Equmeniakyrkans hemsida av kyrkoledare Lasse Svensson. Läs gärna den.
Redan 1878 – samma år som Svenska Missionsförbundet bildades – skrev PP Waldenström som skulle bli förbundets ledargestalt och själv riksdagsledamot om vikten av att väckelsefolket gick och röstade. Då var rösträtten begränsad. Men inte minst genom att man de kommande årtionden systematiskt manade dem som hade möjligheter utnyttja sin rösträtt bidrog man till att förvandla riksdagens sammansättning så att rösträtten utvidgades.

Efter valet till andra kammaren (riksdagen hade ju länge två kamrar) 1911, det första valet sedan män fått allmän rösträtt, tillhörde 22 procent av kammarens ledamöter en frikyrkoförsamling. Mer än en tredjedel av den liberala riksdagsgruppen, som då var den största, utgjordes av frikyrkliga.
En av den liberala ledaren och statsministern Karl Staaffs närmaste förtrogna var Baptistsamfundets främste företrädare, Jacob Byström. Missionsförbundets förste föreståndare E.J Ekman var samtidigt  liberal riksdagsman och engagerade sig inte minst i det nya internationella parlamentariska fredsarbetet.  Men alla frikyrkliga riksdagsledamöter var inte liberaler. PP Waldenström själv höll sig till högern (men stödde rösträttskraven i motsats till den stora majoriteten högerriksdagsmän). Några få orienterade sig också åt socialdemokraterna.

Men det demokratiska engagemanget och det politiska ansvarstagandet förenade dem alla. Deras viktigaste frågor var den allmänna rösträtten, fredsfrågan och folknykterheten, den tidens kanske allra allvarligaste sociala problem.

Innan vi landar i dagens text vill jag ta mig friheten att inom predikans ram något utveckla historien om folkväckelsen och politiken. Det känns särskilt viktigt och nödvändigt detta valår då själva de demokratiska grundvalarna skakar och har ifrågasatts i den politiska opinionsbildningen. Och det anmärkningsvärt nog samma år som vi har möjlighet att fira att det är 100 år sedan demokratins verkliga genombrott i Sverige.
Den 17 december 1918 fattade riksdagens båda kamrar likalydande beslut om att införa allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till både riksdag och kommunala församlingar. (Det skulle sedan av grundlagsskäl krävas två ytterligare riksdagsbeslut innan den nya ordningen kunde träda ikraft men det kan vi bortse från här.)

För att här ytterligare markera detta jubileumsår har vi i dagens gudstjänst valt att bara sjunga psalmer där texten är skriven av tidigare ledamöter av Sveriges riksdag.

Vi började med nummer 373 som är skriven av Einar Rimmerfors, medlem av denna församling, socialsekreterare i Svenska Missionsförbundet och riksdagsman för folkpartiet på 1950- och 60-talen.
Vi fortsatte med lovpsalmen nummer 12 med svensk text (efter den amerikanska metodisten Fanny Crosby) av E.J. Nyström som var missionär i Mellanöstern både för baptistmissionen och Missionsförbundet på 1880-talet, språklärare på Betelseminariet och bibelöversättare till arabiska (bara en sådan sak!), mycket radikal och principiell förespråkare för religionsfrihet och en tid alltså riksdagsman. Nyström har också skrivit den svenska texten till den store metodisten Charles Wesleys Gudakärlek utan like, nummer 461, som vi sjöng här nyss före predikan. Däremot får vi vänta till första advent då vi årligen sjunger Nyströms huvudnummer som psalmdiktare, den fantastiska Gå Sion Din Konung att möta.
Till kollekten idag och sist blir det sedan två psalmtexter av baptistiska riksdagsmän. Nummer 301, Hur ljuvligt det är att möta, av Jacob Byström är kanske aningen jolmig för att vara skriven av en av riksdagens mest profilerade, radikala och respekterade ledamöter kring förra sekelskiftet. Som redaktör för Sändarens baptistiska förelöpare Wecko-Posten krävde Byström redan 1893 inte bara allmän och lika rösträtt och rusdrycksförbud utan också kyrkans skiljande från staten, progressiv och rättvisare skatt, minskade militärutgifter och en fredlig lösning av unionsfrågan med Norge.
Till sist stämmer vi in i den mer samtida ekumeniska visionen I Kristus finns ej öst och väst, nummer 405, med svensk text av Joel Sörenson. Han var ledamot av riksdagens första kammare för folkpartiet på 1960-talet men samtidigt pastor och föreståndare i Betelkapellet och sedan Norrmalmskyrkan och i den rollen på sin tid – vågar jag påstå – den främste förkunnaren i alla kyrkorum oavsett denomination i Stockholms innerstad.

Det finns ju en märklig men segt uthållig föreställning om att väckelserörelser och frikyrkor bara ägnar sig åt de eviga frågorna och håller människor borta från tidens frågor med löften om salighet i himlen. Någon kanske till och med skulle kunna uttolka dagens evangelietext som ett stöd för en sådan hållning. Och visst finns sådana exempel, också i det som idag av någon anledning kallas frikyrklighet men mest känns främmande underligt för de flesta i våra sammanhang.
Huvudlinjen i den här traditionen i Sverige, vår tradition, är ju istället den motsatta.

Väckelsefolket trodde på den enskildes förmåga och vilja att fritt lära känna och förstå Gud. De satte överhetens auktoritet ifråga. De ville lyda Gud mer än människor även om de flesta inte vara några omstörtare utan erkände den världsliga makten. Men de ville vara del av den och tillämpa sina ideal och erfarenheter från församlingarna om delaktighet, gemenskap och problemlösning genom dialog och ickevåld också i politiken.

1918 på hösten var det redan 70 år sedan den första frikyrkoförsamlingen, en baptistförsamling, hade bildats i Vallersvik i norra Halland.  Om två veckor inbjuder Equmeniakyrkan för övrigt till 170-årsjubileum i Vallersvik för att högtidlighålla minnet.
Under årtiondena sedan 1848 hade församlingsmedlemmarna – både kvinnor och män, unga och gamla, grosshandlare och pigor – haft samma lika rösträtt i församlingarnas angelägenheter. Det stora antalet ogifta kvinnor hade funnit respekt och erkännande i församlingarna. Det var så de fann inspiration för att finnas med i kampen och strävandena för rösträtt för kvinnor, även om de inte syntes så mycket bland de ledande välutbildade namnen i rörelsen för kvinnlig rösträtt.

Hur kände alla de här frikyrkomedlemmarna det hösten 1918? De var delar av en rörelse som fortfarande växte och då hade en kvarts miljon medlemmar i ett land med sex miljoner invånare. För första gången satt en av deras egna i regeringen. Grosshandlare Erik Agabus Nilson från Örebro var lantförsvarsminister i den liberal-socialdemokratiska koalitionsregering som tillträtt hösten året innan med liberalen Nils Edén som statsminister. Det finns mer kända namn från den här tiden i Missionsförbundets historia men EA Nilson satt i missionsstyrelsen och hade suttit i den första styrelsen för det som skulle bli SMU.
Och det var den här regeringen som hade till uppgift att äntligen lösa rösträttsfrågan sedan reformpolitiken legat på is under en konservativ ämbetsmannaregering och första världskriget. Det gjorde den också. Det var Edéns regerings som i mitten på november 1918 la den proposition om allmän och lika rösträtt som efter utskottsbehandling antogs veckan före jul.

Det var dramatiska månader innan allt gick i lås. Många bedömare menar att det var rädslan för att också Sverige skulle drabbas av en revolution – likt den i Ryssland året innan, som det våldsamma inbördeskriget i Finland den gångna vintern eller liknande det som hände samma höst i tyska städer som Berlin och Munchen när socialistiska rådsrepubliker utropades under kejsardömets upplösning vid världskrigets slut – som till slut tvingade kungen och högermännen i första kammaren att ge upp sitt motstånd mot rösträtten.

Men jag undrar om just alla de här frikyrkliga väljarna och riksdagsmännen som var en så viktig del av regeringsunderlaget var särskilt rädda. De var ju också enkelt fromma som framgår av de psalmerna vi sjunger här idag.  De levde i en trygghet och gemenskap med inte bara Gud utan också varandra och de visste att det i den gemenskapen fanns former för dialog och beslutsfattande som bar.
De levde i den meningen redan i det nya samhälle som höll på att formas.

Var de oroliga var det nog mer för vad som höll på att hända i deras egna församlingar och samfund. De var alltså många men anade nog att kulmen för deras rörelser snart var nådd. Men det började bli osäkert vart väckelsen skulle bära hän. Nya rörelser trädde fram och erbjöd alternativ. Baptisterna hade redan genomlevt och genomlidit lärostrider, utbrytningar och uteslutningar. 1913 hade Lewi Pethrus och hans baptistförsamling i Stockholm uteslutits ur gemenskapen och den nya pingströrelsen blev en rival i den baptistiska rörelsen. På 1920-talet skulle pingstframgångarna också åderlåta Svenska Missionsförbundet. Där hade Waldenström avlidit 1917 och där rådde osäkerhet om framtida ledarskap. Samtidigt hade de stora meningsskiljaktigheterna om bibelsyn börjat skaka missionsskolan.

Men i politiken, nu 1918  inför den höst då rösträttsfrågan äntligen skulle kunna avgöras, tror jag de flesta baptister, metodister och missionsförbundare snarare kände både hopp och förtröstan. Dagens text som vid första anblicken inte framstår som självklart predikounderlag en valdag tolkade de nog inte som en maning att glömma det timliga utan som en försäkran om trygghet och en större mening i livet och för våra strävanden.
De hade en tro på en nådefull Gud, på att ”er himmelske fader vet att ni behöver allt detta” som Matteus citerar Jesus i den här texten. De hade – för att fortsätta med textens ord – sökt ”först hans rike och hans rättfärdighet ” och trodde att de då ”skulle få allt det andra också”.  För dem var de här löftena ingen flykt undan var dags plåga utan en maning att leva och verka för denna rättfärdighet utan att göra sig bekymmer för hur de skulle bete sig.

I den förvissningen ligger också ett budskap till oss och vårt val i dag.  Vi har under valrörelsens sista veckor fått genomlida utfrågningar och munhuggningar i radio och TV om detaljer i politiska förslag och svikna löften om det ena och det andra. Politik har blivit att pricka av en oändlig rad punkter på en kylskåpsdörrslista.
Det är förvisso viktigt med trovärdighet och kompetens i sakpolitik. Men för att den demokratiska politiken ska fungera och vara meningsfull krävs att den bottnar i en föreställning om något mer och större, en genomgripande ideologi och en sammanhängande bild av hur vi vill att framtiden ska gestalta sig. Och det är väl just det som den här texten säger oss. Sök först rättfärdigheten och bli inte kvar i oron och kraven för ditt privata bästa.

Det Guds rike Jesus talar om och som är hans genomgående bibliska huvudbudskap är ett rike av nåd, kärlek, rättfärdighet och gemenskap, styckevis och delt här och nu, någon gång i framtiden fullbordat.
Vi behöver alla söka först Guds rike och hans rättfärdighet.  Låt oss sedan göra vårt val i dag i tacksamhet och glädje för hur våra fromma mödrar och fäder  bidrog till att göra detta möjligt. Låt oss i detta inte känna oro och rädsla och göra oss bekymmer för morgondagen utan i stället känna ny kraft och stärkas i vårt engagemang för fördjupad demokrati och i demokratisk respekt för varandra.

AMEN

Sven  Thidevall skriver i ett vetenskaplig arbete om Dagens Nyheters djävulskampanj för mer än hundra år sedan och dess sammanhang, både samhällsideologiskt och pressekonomiskt. DN Kultur har upplåtit en helsida för min anmälan i årets första pappersutgåva.  Kan läsas i sin helhet på DN:s webb eller här DN och djävulen