Simon Andersson, som varit en del av min närmaste vänkrets i mer än 50 år, avled måndag 25 maj 2020.

”Jag vägrar att förminska mig så att mina handlingar skulle sakna betydelse”, blev en gång slutrepliken från Simon i en diskussion vad det har för betydelse vad vi som enskilda gör för klimatet.
Så sammanfattade han själv bäst hela sin livshållning. Här minnesord från några av oss vänner som publicerats i DN, https://www.dn.se/familj/till-minne-simon-andersson/, SvD 2020-06-14 och Sändaren nr 23, 2020,( Simon minnsord Sändaren 23, 2020):

Simon Andersson, Älvsjö, har avlidit 73 år gammal. Hans närmaste är hustrun Margareta och döttrarna Emilie med familj, Belinda och Elizabeth.

Simon Andersson hade ett starkt hjärta. När den sällsynta neurologiska sjukdom, som han tvingades leva med hela sitt liv, gradvis men obönhörligen berövade honom alltfler livsfunktioner, kämpade hans hjärta och orörda intellekt vidare. I sin fysiska bräcklighet framstod han, som tidigt anförtrott  oss vänner att han nog skulle kunna bli 60 men inte mycket mer, nästan som odödlig när han återvände efter kritiska intensivvårdsperioder och redovisade sina upplevelser i lika berörande som drastiskt formulerade rapporter från dödsrikets förgårdar.

Hans hjärta var lika starkt i sitt engagemang för människor som för ett bättre samhälle. De sista åren greps han och stärktes i sin livsvilja av klimatfrågans allvar. Han följde forskning, skrev egna uppfordrande debattinlägg och tog sig i sin permobil till demonstrationer och seminarier.

Aktivist var han redan under studenttiden i Lund, på studenthemmet Micklagård, i Kristna studentrörelsen och i den radikala studentpolitiken. Pådrivande aktivist fortsatte han att vara efter flytt till Stockholm i bland mycket annat fackklubb, politik och inte minst Älvsjökyrkan.

Sitt yrkesliv hade han som uppskattad statstjänsteman på Statskontoret. Han blev ledande expert på styrningen av statliga myndigheter och regionernas organisation, tillhörde redaktionen för tidskriften AdministrationsTema och utredde både försäkringskassan och Svenska kyrkans framtid. På de utredningar han inte medverkat i skrev han remissvar, fler kanske än någon annan i svensk offentlig förvaltning.

Mitt i allt allvar och engagemang förblev spexförfattaren från Micklagård en glad gamäng med befriande humor och självdistans som utmanade de gränser sjukdomen påtvingade honom. Beklagade Simon någon gång sitt öde, var det aldrig något han lät oss vänner ta del av. Desto mer uttryckte han glädjen och stoltheten över att ha fått ett liv med familj och barnbarn.

I sorgen och saknaden är det en tacksam glädje att minnas vår vän Simon. Han vågade leva.

Jan-Erik Billinger
Kenneth Kimming
Anders Mellbourn
Erik Åberg

PS Läs gärna också min intervju med Simon i Sändaren julen 2011, Intervju Simon Sändaren nr 51-52, 2011

Onsdag före midsommar begravdes vår vän Ingemar Skogö i en mer än fullsatt Brännkyrka kyrka. Den på många sätt mest vitale i vår vänkrets är borta. Så här skrev vi några vänner i minnesord som bl a varit publicerade i Dagens Nyheter och Sändaren.

Förre landshövdingen Ingemar Skogö, Älvsjö, har avlidit 70 år gammal. Hans närmaste är hustrun Ingrid och sönerna Mårten, Ola och Per med familjer.

Vi som lärde känna Ingemar redan under studentåren och följt varandra under ett halvt sekel förstod tidigt att han var den som skulle göra stora insatser i samhället. Han var skarp i analysen och hade en väldig arbetskapacitet. Han var både målmedveten och diskussionsglad, öppen för nya perspektiv, hederlig och solidarisk, stark i övertygelser men villig till kompromisser för att lösa problem.

Och han var så genuint trevlig. Ingemar hade ett självklart intresse och respekt för människor han såg och mötte i olika sammanhang. Han tyckte om människor och människor tyckte om honom.

Ingemar Skogö blev också en av Sveriges mest uppskattade offentliga tjänstemän. Han började som aspirant på dåvarande Riksrevisionsverket och gick vidare till finans- och sedan industridepartementet.  Han blev stadsdirektör i Södertälje, återkom till regeringskansliet som statssekreterare i kommunikationsdepartementet, fortsatte som generaldirektör för först Luftfartsverket och sedan Vägverket innan han blev landshövding i Västerås.

Infrastruktur var det han mest kom att ägna sig åt.  Men bredden i hans kompetens och engagemang var stor. Som pensionär var han bland mycket annat inte bara styrelseordförande för Swedavia och Fordonsstrategisk forskning och innovation utan också såväl Socialstyrelsen som Teologiska högskolan Stockholm.

Öresundsbroprojektet var den yrkesinsats han var mest stolt över. Han gillade broar som förenar människor och som ordförande i det svensk-danska brokonsortiet hade han att se till att bygget både klarade stränga miljökrav och höll budget. Det livsviktiga ansvaret att som landshövding samordna räddningsarbetet under den stora skogbranden i Västmanland blev en kuslig slutpunkt för hans chefsår.

Ingemar var baptist från Tranås. Som student i Lund präglades han av engagemanget i Kristna studentrörelsen. I hans tro fanns både ett socialt rättviseansvar och en enkel personlig fromhet. Självklart delade han folkrörelselivets vardagsuppgifter som kyrkvärd i Älvsjökyrkan och kassör i Broderskap Sydväst. Som ung hjälpte han gubbarna på Ny gemenskap med deras deklarationer och som pensionär mötte han nya svenskar på språkkaféerna.

Ingemar var en lycklig människa, nog också genom de sista åren av svår sjukdom då han närmast mirakulöst länge ville, orkade och kunde leva med hjälp av högklassig vård och den nära samhörigheten i familjen. I vår sorg och undran över att han lämnat oss är vi många som är glada och tacksamma att Ingemar Skogö varit en vän i våra liv.

Simon Andersson, Jan-Erik Billinger, Kenneth Kimming, Anders Mellbourn